Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Washington och Franklin. A. H. - Främlingens hvilostad. Folmer - Om Bergqvara Borgrätt och Ängsö Hals- och Handrätt. Bernhard Schlegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
det »konvent», som utarbetade unionsförfattningen, i
hvilket vigtiga värf han tog en betydande andel. Han
var missbelåten med vissa delar af författningen,
men han uppmanade alla att låta sina invändningar
falla, att förorda den hos sina medborgare, att
genomdrifva dess allmänna antagande af de särskilda
staterna. »Inom dessa väggar», sade han, »föddes mina
tvifvel och inom dem skola de dö. En författnings
kraft att bereda folkets lycka beror lika mycket af
allmänhetens tro på dess förträfflighet, som af de
styrandes vishet.»
Innan Franklin gick ur tiden, hade han ökat
raden af sina filantropiska verk genom att stifta en
förening för slafve-
riets afskaffande; större delen af sin förmögenhet
testamenterade han till välgörande ändamål.
Till Washington, sedan denne tillträdt
presidentsembetet, skref Franklin, att han, ehuru
ansatt af svåra kroppsliga plågor, gladde sig
att hafva fått lefva så länge och upplefva sitt
lands dåvarande lyckliga ställning. Och i sitt
testamente ihågkom han Washington med dessa ord:
»Jag testamenterar min vild-apelkäpp med en vacker
guldknapp, föreställande en frihetsmössa, åt min vän,
mensklighetens vän, general Washington, Om den vore
en spira, skulle den vara honom värd och kunna tryggt
anförtros i hans händer.»
A. K.
finnes bland Kattegats yttersta skär En kalklippig ö,
der en kyrkogård är På en sluttning, sona vetter åt
vester. Och vågorna brusa i orgelackord, Och vindarna
sjunga kring vittrande vård För grafvarnas slumrande
gäster.
Små brokiga blomster så sparsamt der stå, I lä utaf
muren man finner också En och annan ihopkrumpen
fläder; Sig björnbärsbuskar der snärjande fäst,
Men tåteln och sandstarren frodas dock bäst I
saltskummigt, yrande väder.
Dock ser man en kulle af blommor betäckt, Men alla de
äro af främmande slägt, Fast de fostrats i nordiska
våren-, På stenen, af stormarna nästan tryckt ner,
Är inskriften bortfrätt af lafvar, att mer Ej klart
syns än ordet: Geboren . . .
Men sägnen om grafven än lefver på ön: För öfver
ett hundrade år se’n, då sjön För Novemberstormarna
fräste Och rymdernas gastar i svartaste natt Med
kojornas taktorfvor slogos besatt Och vrålade ömsom
och hväste -
Just sådan en natt, huru vädret än röt,
Det hördes på stranden, att nödskott man sköt
- Som det tycktes - vid refven i fjärran.
Till hjelp var ej van, förr’n det dagats ett grand.
För likar i nöd mången hårdvalkig hand
Slöts blödigt i böner till Herran.
När bidade morgonen bräckte till slut Och modiga
roddare raskt satte ut, Mellan spolade skären de funno
Irrflostad.
Bland brottsjöar tre stycken halfdöda män,
Med grepp, som af kramp, omkring vrakstumpar än -
Med dem snart till stranden de hunno.
Från Tyskland var skeppet. Af aderton mans
Besättning ej fler det bland böljorna fanns, Endast
liket af unge kaptenen. Bland landdrifna saker en
flagga var med, Han sveptes i henne och myIlades
ned. Matroserna reste se’n stenen.
Och dädan de foro. Men följande år, Då kälen
var lossad af ljummande vår, De en dag kommo alla
tillbaka; Med dem tvänne qvinnor i sordrägt och fkrf:
En stapplande, grånad och sörjande mor, En aftärd
och sörjande maka.
Att omkläda grafven de medfört om bord En låda
med mull från hans fädernejord Jämte plantor från
hembygdens hagar, Som sett liten pilt, hur han tumlade
gladt, Med blossande .kinder och klingande skratt,
I leende, lyckliga dagar.
Då allt var i ordning, de badö sin bön Och togo
farväl af enhvar uppå ön Och, fast sorgsna, de logo
så blida. Och fjorden, som tagit den älskades lif,
Nu suckande gungade moder och vif Från honom på färden
den vida. -
Han föll på sin post. Och så reddes hans graf Af
dem och med det, han sin förkärlek gaf, Och, fast
namnglömd, hans minne man gömmer-, Och vågorna brusa
i orgelackord, Och vindarna sjunga kring vittrande
vård ... Hur saligt den seglaren drömmer!
Folmer.
)»f jjwgqvttm jjargmtt och
särskild domsrätt har af ålder tillhört ägarna af
några vissa svenska gods, hvaribland Bergqvara och
Ängsö företrädesvis böra märkas. Ursprunget till denna
jurisdiktion kan väl ej med visshet uppgifvas, men
tillhörer otvifvelaktigt vår medeltids senare skiften,
då, särdeles under Kalmare-unionen, konungamakten
var svag och special-jurisdik-tioner naturligen
lätt. utbildade sig efter mönstret af den domsrätt,
konungarna utöfvade öfver dem, som tillhörde deras
hof, enligt särskilda så kallade gårdsrätter, hvilka
rikets rådsherrar och förnämligaste män äfven inom
sina slott och gårdar
<P#fc~ och jjandrntt.
ägde rätt att tillämpa. Såväl Bergqvara Borgrätt som
Ängsö Hals- och Handrätt hade en större omfattning
än den, som ensamt från gårdsrätterna kan härledas.
1. Bergqvara Borgrätt.
Denna Borgrätt utöfvade en så vidsträckt jurisdiktion,
att den kunde, utan besvärshänvisning till
högre instans, dömma till döden, hvilket ses af
en ransakning vid Kinnevalds häradsrätt år 1544,
der det vittnades, dels att på heden vid Örsleqvarn
invid Bergqvara gård blef en »justifiefat», benämnd
Sven Start, hvilken sköt en skäkta (pil) i herr Ture
Trolle*, och när han
* Sedan herr Ture Trolle (f 1555), ägare till
Bergqvara, år 1527 på konungens befallning hållit ting
och samtal med allmogen i Albo härad om den då pålagda
gärden till rikets gälds betalning, genomsköts han,
då han kom från tinget, ridande i en tjock skog,
af en pil, afskjuten af den i texten nämnde Sven
Start. Herr Ture dog dock ej af skottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
