- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
331

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till henne. Edvard Forssberg - Från Pompejis sista dagar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Till henne..

. å andra anse Kroesi lott } Den skönaste som fanns,

Men den, ditt ögas eld förstått,

Föraktar mammons glans.

Säg, tror du väl jag byter dig

Mot sagolandets guld?

Finns någon skatt, som skänker mig

En kärlek, öm och huld?

Att träda fram mot ärans höjd

Är mångens enda mål,

Men aldrig blef en dödlig nöjd

Med ryktets tomma prål. –

Att glömmas bort, begär jag ju,

Om ödet blott mig gaf

Att lefva samma lif, som du,

Och dela samma graf.

Ej forskarns lager lockar mig, Ej blef min lott den
mans, Som lyser mensklighetens stig Med snillets
klara glans. Ack, nej, jag arme blott begär Att tyda
hjertats bok, Ty, se, min enda visdom är Att älska
som en tok!

Tro dock ej, flicka, jag vill bo Som vekling vid
din famn. Nej, kämpa vill jag utan ro, Att föra dig
till hamn. Med tillförsigt du säga kan: "Den kärlek,
som jag gaf, Kan ej förvekliga en man, Han adlas
blott deraf."

Edvard Forssfoerg.

IPompejijs sista

Lar någonsin om en nejd med skäl kunnat sägas, att
döden der lurat bland rosor, så gällde väl detta den
skönhetsmättade strand, invid hvilken, likt perlor,
uppkastade ur Medelhafvets blånande’ vågor, lågo
orter, sådana som Neapolis, Baise och Surrentum,
och från hvilken det blomstrande Pompeji obetydligt
aflägsnat sig, endast, tycktes det, för att så
mycket tillitsfullare stödja sig mot den närbelägna
bergshöjden. Ty denna, från foten nära nog till
spetsen då ännu med doftande skog och lund, med rosen-
och vingårdar beklädda, bergshöjd hette Vesuvius,
och hvad detta har att betyda, är för vår samtid
lika välbekant, som det för något mer än åder ton
århundraden sedan för Campaniens sorglösa befolkning
var obekant. De öfverst på bergets topp synliga,
af slagg och svarta stenar omgifna fördjupningarna
sqvallrade väl , om vulkaniska egenskaper, men
hvarför oroa sig öfver detta, då äfven de närmaste
utbrotten tillhörde sagans aflägsnaste tid? Vulkanen
var naturligtvis utbrunnen, en död fiende och icke
ett ämne, värdigt att sysselsätta folk, som lefde och
visste att lefva. Pompejanerna i allmänhet hade heller
ingen orsak till missnöje med sitt lif. Staden var ej
af de allra största - antalet af dess invånare torde
ej öfverstigit fyratio tusen -, men välmående genom
sin näringsflit och genom sin hamn (ty fastän belägen
på något afstånd från hafvet, ägde den dock en dylik,
liksom Rom under samma förhållanden hade sin i Ostia)
och i egenskap af upplagsort äfven för de längre
in i lanidet liggande grannstädernas handel. Dess i
öfrigt undersköna läge, i skötet af en den yppigaste,
af floden (numera bäcken) Sarnus vattnad dal, gjorde
den till en begärlig vistelseort för förnäma romare,
hvilka voro i behof af hvila från det offentliga
lifvets oro och strider - så hade, bland andra, Cicero
der köpt sig ett hus -, och såmedelst, till båtnad,
det är sannt, snarare för invånarnas konstsinne,
än deras sedlighet, mera omedelbart delaktig af
hufvudstadens förfining. Och ändtligen åtnjöt detta
Roms nm-mcipium, såsom flera dess likar, ett mått
af sjelfstyrelse, så vidsträckt, som någonsin var
förenligt med den verldsbeherr-skande hufvudstadens
myndighet och hvilken gjorde det jämn-förelsevis
obetydliga samhället, under .sjelfvalda styres-
och öfriga embetsmän, egen senat och egna lagar
(municipala; de öfriga hade det gemensamma med Rom),
till så godt som en stat, ja, en liten verld för sig.

Var nu detta allt en hvardagslycka, så blef
olyckan, då hon omsider infann sig, en så mycket
sällsammare. Så alldeles oförvarandes kom det
förintande slaget ej; redan år 63 efter Kristi födelse
bröt Vesuvius sin från urminnes tid iakttagna tystnad,
för att gifva en allvarsam varning i form af en
jord-bäfning, som kullstörtäde åtskilliga tempel,
teatrarna, kolonnaden på Forum (torget), basilikan
(domstolslokalen) samt en

mängd enskilda hus och grafvårdar. De flesta invånarna
flydde, medtagande sin dyrbaraste egendom, och senaten
-tvekade länge att gifva sitt tillstånd till stadens
återuppbyggande. Då man ändtligen grep sig an dermed,
blef det tillika en föryngring, i enlighet med
den vid denna tid inom det stora riket vedertagna
smaken. Som det på en gång gällde ett .skyndsamt
och ett billigt arbete, måste både grundligheten
och skönheten oftast sitta emellan; så till exempel
fick den billiga stucken ersätta marmorn, liksom den
förträffligt egnade sig att öfversmeta det urmodiga,
der det ej lät sig göra att ersätta detta med ett mera
gediget nytt. Emellertid gick arbetet raskt undan:
templen (deribland Venus’, stadens skyddsgudinna),
teatrarna och torgkolonnaden hade rest sig å nyo,
husen fägnade sina på nytt inflyttande ägare med
lysande väggmålningar och det återväckta lifvet
brusade som förr fram öfver de offentliga platserna,
då med ens, ännu innan alla spår af den förra olyckan
hunnit utplånas, den 24 Augusti år 79, den nya och
afgörande katastrof inträffade, hvilkens offer, utom
Pompeji och flera kringliggande byar, äfven blefvo
de båda städerna Herculanum och Stabiae.

Vi äga ännu i behåll ett ögonvittnes beskrifning
om det öfverväldigande förloppet vid vulkanens
utbrott. Plinius, den berömde naturforskaren, befann
sig vid olyckstillfället jämte en romersk flotta,
hvilkens befälhafvare han var, vid staden och
udden Misenum, som i vester begränsar Neapels vik;
drifven af ett på en gång vetenskapligt och menskligt
intresse, för att på närmare håll iakttaga fenomenet
och tillika bringa de nödställda någon hjelp, ilade
han sjöledes till skådeplatsen för förödelsen, lät
der, trots den från Vesuvius uppstigande eldpelaren
och det askregn, hvaraf redan hans fartyg öfvérhöljts,
sätta sig i land och omkom, qväfd af den ur marken
utströmmande gasen, som han af den från höjden tätt
fallande askan hindrades att undfly. Det var dennes
systerson och adoptivson, den sedermera som talare och
statsman ryktbare yngre Plinius, som från Misenum,
der han qvarstannat och der äfven jordbäfningen var
så våldsam, att stadens invånare togo till flykten,
tillsände historieskrifvaren Tacitus en skildring
-af tilldragelsen, ur hvilken vi låna följande:

»Den bestörta mängden, som följde oss i spåren,
skockade sig tillsammans i täta hopar och trängde oss
allt vidare framåt. Komna utanför staden, stannade
vi. Äfven här sågo vi mycket, egnad t att väcka vår
förvåning och fasa; "ty de fordon, vi låtit medföra,
kastades på öppna fältet fram och tillbaka och höllos
ej en gång i stillhet af under hjulen lagda stenar;
äfven hafvet erbjöd en anblick, som om det uppslukade
sig sjelf och som dref ve jordskalfvet det tillbaka
från dess gamla bräddar; åtminstone hade stranden
tilltagit i bredd och många sjödjur qvarlågo der på
det torra. Åt andra hållet sönderbrast ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free