Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Pompejis sista dagar - Åkning högt upp i luften - Matti. Finsk saga. För Svenska Familj-Journalen af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
pen mot det stoft, hvaraf deras lungor småningom
fylldes, eller som, afskurna från flykt genom det
att utgångarna från deras boningar spärrats, i
detta sitt fängelse nödgades af bida ett slut, ännu
jämnförelsevis lindrigare än deras, hvilka, i likhet
med de sjutton i Diomedes’ hus anträffade offren,
tagit sin tillflykt till kälkarna och der förgåtts af
qväfning och hunger i förening! Dock - hvarför längre
uppehålla oss härvid? Pompeji hade funnits, det fanns
ej mer eller, rättare, det slumrade i den grift, som
aska och pimsten åt det bäddat-, och i den sålunda
redda grunden rotade sig så småningom växtlighetens
tysta lif. Öfver Hercu-lanum byggdes Portici, Stabise
betäcktes af Castellamare; öfver Pompeji grodde för
århundraden endast trädgårdar och skog ...
Att närmare skildra den sofvandes uppståndelse,
tillhör ej uppgiften för denna uppsats. Yi inskränka
oss i detta afseende till att nämna, det man först
i sextonde århundradet fick någon aning om den
försvunna stadens läge, i det man’då, vid ett af
arkitekten Fontana företaget kanalarbete, stötte på
talrika byggnader; först i derpå följande århundrade
förstod man emellertid att till vgin fulla betydelse
uppskatta den gjorda upptäckten, liksom man först
i vårt eget lärt - genom den snillrike Fiorelli -
att gå ändamålsenligt till väga vid afslöjandet för
våra häpna blickar af hemligheter, snart tvåtusenåra,
men likväl nu lefvande och friska, som vore de våra
egna samtidas.
ytterligheterna beröra hvarandra så ofta i lifvet,
att vi väl ock kunna någon gång låta det ske i våra
spalter. I föregående uppsats följde vi med beklämdt
sinne de uppskakande scenerna af en stads plötsliga
förintelse och, .så att säga, nedbäddande i jorden. I
denna skola vi kasta en hastig blick på en stad,
som har det för trångt på jorden och der man derför
fogat anstalter, för att kunna åka till och med högt
upp i luften.
Ungefär samtidigt med det att man i vår hufvudstad
ändtligen hann gripa sig an med arbetet på det
länge förebådade spårvagnsnätet, såg män nämnligen
i den stora verldsstaden vid Hudson-floden rada sig
tillsammans den ena, vi hade så när sagt, /w/^-maskan
efter den ändra af ett annat slags vägnät, af de
sakförståndiga helsadt med minst lika så blandade
känslor, som någonsin hos oss det förstnämnda. Det
nya transatlantiska be-fordringsmedel, hvarpå vi
syfta, är den uteslutande för trafik inom staden
New-York afsedda »luftbanan» (a&rial liné) eller,
för att använda dess vanligare och för faran
af ett missförstånd mindre utsatta benämning,
»häng-järnbanan» (Gilberts elevated railway,
såsom den efter förslagsställaren äfven kallas),
till hvilken auktorisationen gafs den 17 Juni 1872
och hvarå arbetena började i Mars 1876, för att, på
hemställan af den mängd husägare och andra personer,
hvilka ansågo sin rätt genom företaget förnärmad,
genast af brytas, men, efter det, besvären ogillats,
med så mycket större fart återtagas under loppet af
Oktober månad 1878.
I närvarande stund mäter denna bana, som, på broar
af större eller mindre luftighet i konstruktionen, i
dubbla linier framlöper utefter stadens så väl östra
som vestra sida, en sammanräknad längd af bortåt
femton svenska mil, med stationshus för hvarje half
engelsk mile eller tolf till tretton per
upp i
svensk mil, och utgör ett ytterligare bevis till
de otaliga förutvarande på yankeens företagsamhet,
djerfhet och förmåga att öfvervinna svårigheter
af alla slag, såsom exempel å hvilka sistnämnda i
förevarande fall kan vara tillräckligt att endast
erinra om de kurvor med ytterst obetydliga radier,
som nödvändiggjorts vid banans sträckning kring hörnen
af de smalare gatorna.
Saken är, såsom våra läsare torde finna, en sådaii,
der reflektionerna göra sig sjelfva. Skulle vi,
för vår del, våga tillägga någon, så vore det en,
i hvilken förmodligen flertalet instämmer, eller en
from önskan, att den dag ej .matte vara attt för nära,
då öfverbefolkningen i vår hufvudstad eller någon af
landets städer nödvändiggör ett dylikt tillvaratagande
af utrymmet, som nu måste ske i New-York, hvarigenom,
.andra ölägenheter att förtiga, sol och luft för
fotgängare på de smärre gatorna blifva så godt som
kontraband, medan invånarna i husen vid -dessa gator,
för att tala med en New^York-tidning, lämpligen
blifva att indela i troglodyter, gr ött invånare,
eller de i våningarna under järnvägen befintliga,
samt luftinvånare eller de i våningarna ofvan om den
boende. Emellertid" stola vi sannolikt, äfven den
dag, när vi nödgas börja uppföra stolpbanor i bredd
med husens första våning, förblifva i åtnjutande
af den tröst, som kan ligga deri, att man i Amerika
då har det än värre; ty förmodligen trafikeras der
då som bäst äfven banor i jämnhöjd med hustaken -
eller något mera.
Emellertid må här till ära för sanningen tilläggas,
att en färd på stolpbanan i New-York prisas såsom
ett extra ordinärt nöje för den, som förstår värdera
det sällsamma och öfverväldigande skådespel, en
verldsstad, så att säga, genomskådad på några minuter,
erbjuder betraktaren, som flyger fram högt öfver allt
folkets hufvuden.
Matti.
Finsk saga. För Svenska Familj-Journalen af W.
Jet var en gång en gammal kung, som skulle till att
dö. Han kallade derför till sig sin gamle trotjenare
Matti och bad honom vaka öfver den efterlefvande
kungasonen, som nu skulle ställa och styra på
egen hand. Den döende kungen lemnade derpå Matti
alla slottsnycklarna och sade: »Visa prinsen alla
rum och alla skattkamrar, utom den ena kammaren,
du vet, den får han aldrig se, ty det blefve hans
ofärd. Allt det öfriga, tillika med land och rike,
spira och krona, allt skall blifva hans», sade den
gamle, gode kungen, och så afsomnade han. Prinsen hade
icke förr hört att allt nu var hans, än han befallde
Matti fram med nyckelknippan, och båda gingo åstad
att undersöka slottet. Matti upplät nu rum efter rum,
men som prinsen märkte, att han gick förbi en dörr,
befallde han att äfven denna skulle öppnas. Den
stackars Matti undskyllde sig förgäfves med den döde
konungens befallning, han måste till slut lyda den
lefvandes och öppna det förbjudna rummet. Prinsen
gick in... och der stod den skönaste prinsessa,
som någonsin lefvat eller kommer att lefva,
fast hon bara var i marmorsten. Prinsen ville
naturligtvis, att hon skulle sökas i verldens
alla hörn, emedan han genast ville taga henne till
äkta. Hans första regeringsåtgärd blef sålunda att
utrusta och bemanna ett ståtligt skepp, med däck
af elfenben och vimplar af guld samt lastadt med
allehanda dyrbart styckegods. Sjelf klädde han sig
till köpman, tog Matti med sig och begaf sig ut
att uppsöka den undersköna prinsessan. De seglade
långt om länge och sökte allt, hvad sökas kunde;
slutligen fingo de på afstånd se liksom en sol,
hvilken steg upp af hafvet. Det kunde nu aldrig vara
den vanliga solen, emedan den gemenligen brukar gå
upp i öster, och detta underliga solklot syntes rakt
i motsatt väderstreck. Nå, det var nu prinsessans
guldslott, och prinsen eller, rättare, kungen seglade
rakt dit. Under det de ankrade, kommo prinsessans
jungfrur ned till stranden med sina silfverämbar,
för att hemta vatten. De blefvo icke litet förundrade
öfver den stora sjöfågeln med de hvita vingarna
och guldfjädrarna i kammen, som låg der och vaggade
framför dem. Kungen bad då så vackert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
