Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa av Jo. Jo. III. En angenäm söndag i S:t Cloud, en bedröflig i Versailles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo.
III. JEn angenäm söndag I JS:t Oloxicl, en
Jbedröfllg; i Versailles.
I Versailles.
Visserligen hade vi helt nyligen öfvervarit en
cession i Deputerade kammaren, sett och hört Grévy,
Gambetta och slika notabiliteter, med ett ord
vistats i Versailles en hel dag och beundrande
lustvandrat i den herrliga parken, från hvars
bosqueter minnets näktergalar sjöngo för oss båda
äldre ledamöter af reseqvartetten om flydda tider,
ungdommens och förhoppningarnas gyllene ålder-,
men icke för ty längtade vi att ännu en gång få
se de vackra taflesamlin garna, de beundransvärda
vattenkonsterna och den verldsberömda lustgården,
hvilka herrligheter, slottet Oberäknadt, kostat dess
grundläggare, Ludvig den XIY:e, den lilla nätta summan
af ett tusen millioner francs eller en milliard,
för att tala i den moderna räknestilen.
I denna milliard ingår naturligtvis icke den årliga
underhållskostnaden eller värdet af de samlingar,
hvilka sedan grundläggarens tid tillkommit. Också
. var det icke utan skäl söm Voltaire kallade staden,
»Fabime des depénses» eller penningens Ginungagap i
fri öfversättning.
Vi hade tagit plats i de öfre, öppna vagnarna,
en trappa upp, för att på bantåget ha så mycket
friare utsigt öfver omnejden. Allting lofvade den
herrligaste sommardag, ehuru Junisolen kändes mer än
vanligt brännande.
Oöfverskådliga massor böljade framtill stationshuset,
men, tack vare den förträffliga anordningen och
laglydnaden, lyckades det att bereda plats åt
alla dessa tusenden, hvilka, liksom vi, önskade se
Versailles’ verldsberömda vattenkonster spela på:
söndagen den 23 Juni.
Icke utan en känsla af litet vemod och längtan
till norden erinrade vi oss, att det var på sjelfva
midsommaraftonen vi företagit vår utflygt, men snart
förskingrades det lilla själsmolnet vid den friska
brisen från lefnadsmodet hos alla de familjer, som
skrattande och pratande omgåfvo oss. l
Vi rullade öfver Seinen på djerfva broar, hvarefter vi
från väldiga viadukter och bankar hade en öfverblick
öfver de tallösa trädgårdar och kåltäppor, som utgöra
verldsstadens skafferier och i hvilka man på sjelfva
söndagsmorgonen arbetade med rastlös ifver. Det var
ett lif och en rörlighet öfver all beskrifning hos
dessa flitens myror, som krälade i djupet under oss;
men utsigten hade också sina dystra sidor. Der låg
en drunknad man utsträckt på stranden till Seinen,
dock utan någon ring af nyfikna, ty ett flodens offer
var en allt för vanlig företeelse. Morgonsolen sken på
det bleka ansigtet. Mannen tycktes välklädd och låg
der i stum förbidan på de personer, som snart skulle
föra honom till dödens expositionspalats: »la morgue».
Genom ett pittoreskt landskap ljungade vi fram
mot vårt mål, förnöjande våra ögon med anblicken af
otaliga sommarvillor, hvilkas doftande, små trädgårdar
vi antingen öfverforo eller genomskur o och i hvilka
söndagsklädda familjer spisade sin frukost eller
lekte med sina täcka barn.
Vi hade valt venstra strandvägen, såsom några minuter
kortare än den högra och dessutom närmare vår bostad
i Au-teuil samt korresponderande med »chemin de fer de
ceinture» eller v/gördelbanan», på hvilken man färdas
rundt kring" hela staden. Meudon, Bettevue, Sevres
med flera byar och små städer döko upp och försvunno
åter i den saftiga grönskan omkring oss. Efter fyratio
minuters färd voro vi, framme i Versailles.
En fullkomligt molnfri himmel höjde sin / varma kupol
öfver oss; midsommarsolen sköt nästan lodrätt fallande
pilar på våra hufvuden under vandringen från stationen
upp till slottet öfver den stora, stenlagda planen,
som upptager en yta minst så stor, som tio gånger
Carl den XII-Ls torg i Stockholm. Det var en lättnad
att komma in i de stora, svala slottsrummen.
Jo, vacker lättnad!
Snart svällde folkhopen ut till så väldiga
dimensioner, att det hardt när var omöjligt att se
något af tafvelsamlingens
(Forts, filn sid. 323.)
nedre partier eller att gå sin egen väg genom de
minnesrika salarna. Man följde med strömmen i ordets
fulla mening och skattade sig lycklig hvarje gång man
andtäppt passerat genom dörröppningen från ett rum
till ett annat, utan att känna sig äga någon bismak
af »packad sill».
Dock, vi hade ju sett gallerierna förut och kunde nu
gerna spela rollen af blaserade konstkännare.
Vi intogo en frukostmiddag på en härliggande
restaurant, spisade en god, men oförskämdt dyr
måltid och fägnade våra öron med att höra modersmålet
talas af tre unga män, våra närmaste grannar. Snart
igenkände vi i våra landsmän tre göteborgare af
god familj, med hvilka vi tillbringade en timme i
angenämt samspråk, allt under gemensam afvaktan på
klockslaget fem, då den underbara vattenleken skulle
taga sin början.
Vi hade redan utvalt åt oss en förträfflig plats på
öfre delen af den stora, breda trappa, som leder
ned från slottsterrassen till parken och från
hvilken plats vi hade en dominerande utsigt öfver
den förnämsta delen af den med otaliga statyer och
vattenkonster prydda slottsgården. _ Bassin cCApollo,
i hvilkens midt solguden från sin char kastar
triumferande blickar på sin omgifning af nymfer,
tritoner - och delfiner, låg nedanför våra fötter,
färdig att förblända oss med sitt vattenfyrverkeri,
om vi så våga kalla det.
Otaliga andra springvatten förskönade de olika delarna
af den storartade parken, men vi lemnade »Bassin de
Låtom», »Bassin de VHiver», »Bassin du Priniemps»,
»du Dragon» och »de Neptune» - och Gucl vet allt
hvad de heta, dessa mästerverk - i fred och ro,
såsom senare akten af vatten-representationeiij och
höllo oss till en början vid prologen, den storartade
»Bassin d^Apotton», utgörande midtelpartiet af det
visserligen något allt för regelbundna, men dock
förtjusande perspektivet af kanaler, gräsmattor och
blomstergrupper, som utbredde sig framför oss från
slottsterrassen.
Som sagdt, vi sutto, jämte åtskilliga andra tusenden,
i behaglig ro på öfversta trappstegen till den
kolossala amfiteatern, jämnförande våra ur med våra
grannars och räknande de få återstående minuterna
till det afgörande femslaget-, vi skyddade oss mot
solen på bästa sätt, då plötsligen några skarpa,
mörka fläckar uppenbarade sig på de silfverblanka
vattenspeglarna framför oss.
Såsom bepröfvad väderleksspåman och naturteckentydare,
drogos mina blickar ovilkorligen upp mot
himlahvalfvet, det hela dagen så azurklara. Ett litet,
svartgult moln utan synbara »rötter»-som det heter på
siarespråket - sväfvade, likt en ballong, tätt under
solen och midt öfver Apollos hufvud. Jag igenkände
genast de skarpkantade konturerna af ett åskmoln.
Med erfarenhet af, huru dessa ofta till en början
uppträda såsom helt små fläckar, hvilka dock utgöra
basen till en väldig, upptornad skypelare, som i sitt
lodräta läge icke kan skönjas, förr än den plötsligen
upplöser sig och inom några minuter betäcker half
va himlahvalfvet, gjorde jag de mina uppmärksamma på
det oväder, som snart förestod.
»Bah!» replikerade man mig, skrattande i chorus,
brinnande af nyfikenhet och utan ringaste respekt
för väderlekssiarens år, visdom och erfarenhet.
»Ni ångrar er!» mumlade jag mellan tänderna och
fortsatte mina observationer. Nu uppträdde ett par
tunga regndroppar såsom mina bundsförvandter.
Återigen detta försmädliga »bah!» detta okunnighetens
fältrop, som sätter visheten i harnesk.
Ovädersprofeten nödgade nu de sina att skyndsamt söka
en tillflykt i slottsförstugorna, innan paniken utbröt
hos omgifningen och en hejdlös flykt skulla vältra
fram som en störtflod och taga oss som spånor med sig.
Med knapp nöd hunno vi eröfra åt oss en, såsom vi
trodde, tryggad ställning i en af förstugorna, förr
än en skarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
