Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Jonsson "Krycka". Berättelse af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
Det ser nästan så ut, som om det vore fara för
kyrkan att blifva alldeles öfverhöljd och gjord
otillgänglig; ty Sandberget vid dess sida tillväxer
beständigt. Stadens öppna platser äro bevuxna med alm-
och pilträd, hvilka träds stammar stundom äro helt
och hållet betäckta med sand, så att blott topparna
äro synliga. Markens horisontela läge vid hafsytan
gör den blottställd för hafvets öfversvämmande.
Så ser det ut i det lilla arbetsamma och fredliga
samhället, hvarest »frodefriden» tyckes råda, ty
brott och våldsamheter förspörjas sällan, i dess
häkte sitter aldrig någon spjufver eller »fingerlång»
inne och de båda städernas fiskal har intet annat att
göra, än att taga sig en promenad mellan Falsterbo
och Skanör, »titta in» på gästgifvaregården i den
förra och »titta in» på samma ställe i den sistnämnda
staden, för att sedan gå hem och fånga flugor, de
enda fångar, som finnas för honom att taga.
Men Falsterbo har, som vi redan nämndt, en kyrka
så gammal, att den tron ännu råder bland allmogen,
att hon stått öfver syndafloden och således varit
uppbyggd före denna verldsöfversvämning. »Gud styrke
deras tro», men vi deremot tro hellre på fakta och
hvad gamla urkunder hafva att berätta, och dessa
säga oss, att kyrkan varit helgad åt Olof den helige
och är således i alla fall verkligen af en ganska
respektabel ålder.
Enligt en gammal plägsed, infinna sig midsommardagen
mycket landtfolk i kyrkan, för att här fira
gudstjensten - och gifva offer, hvilka delas lika
mellan kyrkan och stadens fattiga. Detta kallar
allmogen att resa till »S:t Hans stad» och tror sig
derigenom fredad för de sjukdommar, hvarför den under
årets lopp skulle varit blottställd.
En »förtjusande» midsommardag år 1720 strömmade
en, mängd, så åkande, som gående, allmoge in till
Falsterbo, för att, som ofvan är antydt, fira i »S:t
Hans stad» den sedvanliga offerhögtiden. Solen »sken
trind och klar» och flygsandsfälten från kusten uppåt
land glittrade och glimmade som af millioner små
stjernor. Nere vid fiskarbodarna hängde de utspända
näten, hundratals fiskarbåtar lågo uppdragna på
sanden och i den ännu för mindre djupgående fartyg
användbara hamnen låg ett halft tjog jakter och
skonertar, som dagen till ära hade små flaggor och
vimplar hissade. Öfver det långa ref vet rullade sig
den från hafvet kommande dyningen och öfver detsamma
kuttrade en skara fiskmåsar och lät höra sitt gälla
skrik af »giit, giit!», under det de emellanåt
döko ned i vattnet, för att hemta sig föda af fisk,
skaldjur, maskar och musslor. Söder ut från staden
visade sig de få ruinerna efter »Falsterbo slott», en
qvarlefva från stadens blomstringstid i det fjortonde
århundradet, och längre ned mot sjön lem-ningarna
efter lybeckarnas fiskebodar, minnen från den tid,
då sillfisket gaf åt staden rikedom och ett rörligt
lif, då till och med drottning Margareta höll hof
på Falsterbo slott och då inom staden fanns både ett
Knuts- och ett S:t Jo-hannis-gille.
Från Skanör hade dess invånare gått »man ur huse»,
för att äfven gästa den lilla grannstaden, der
det rundt kring kyrkan hvimlade af högtidsklädda
menniskor. Barnen buro blåklintskransar och friskt
lof, för att dermed pryda altarringen i den gamla
kyrkan, hvilkens rödmålade fönster, af en sällsynt
klarhet och genömskinlighet, kunde räknas till den
lilla stadens sjette märkvärdighet.
På Sandberget invid kyrkan hade grupper af allmoge
slagit sig ned kring medförda matkorgar och togo sig
ett bastant mal, väl vetande, att den andliga spis,
som väntade dem i kyrkan, ej stillade kroppens behof,
om än prostfar hade aldrig så kraftigt Guds ord att
bjuda på.
Men denna dag ägde äfven en annan betydelse, än blott
att offra och fira midsommarens högtidsfest. Det från
Karl’ den tolfte ärfda kriget med Ryssland fortgick
ännu, och de styrandes okloka politik att, oaktadt
det utarmade landets olyckliga belägenhet, blott för
.egna lumpna intressen, bringa det till branten af
sin undergång, hade framkallat befolkningens stora
missnöje, och öfver hela- riket hördes en allmän
veklagan. Det långvariga, tjugoåriga kriget hade
ruinerat landet och
nästan blottat det på allt ungt, arbetsfört
manskap. Ryska galerernas härjningar på svenska
kusterna hade ännu mera ökat eländet och nöden. Städer
och byar, kyrkor och enskild egendom hade af
moskoviterna blifvit sköflad och bränd. För att
afvända »Guds vredes kalk» från land och folk,
skulle denna dag en allmän förbön hållas i alla
rikets kyrkor.
I stället för att sluta fred eller ock att med kraftig
hand drifva fienden tillbaka, hoppades man på hjelp
från himmelen, förgätande den gamla visdomsregeln,
att den, som ej vill hjelpa sig sjelf, ej har att
förvänta någon nåd hvarken af Gud eller menniskor!
’ . / _
Kriget, ryssarnas härjningar och landets nöd voro
naturligtvis föremål för det samlade folkets tal
och utläggningar, och som ryska krigsskepp till
och med visat sig utanför kusten af Falsterbo,
i tydlig afsigt att göra en påhelsning, hvilken
ännu möjliggjordes derigenom, att en ränna af tolf
till femton fots djup från sjön ledde / in i hamnen,
så kunde de små städernas invånare hafva alla skäl
till fruktan att få göra bekantskap med, hvad en rysk
visit under sådana omständigheter ville säga.
»Olle Höjer såg tvänne krigsskepp ligga bi utanför
kusten, när han i förrgår qväll var ute på fiske»,
yttrade en äldre bonde. »Kommer ryssen hit, ä’ dä’
fälle slut me’ oss allesamman. Han slår ihjel folk,
som flugor, å saltar in deras hufvuden å kroppar,
för att skicka dem till storturken.»
»Å, herre jesses, gu’ hjelpe å tröste oss allihopa!»
utropade en skara af oroligt lyssnande qvinfolk. »Dä’
går me’ Falsterbo och Skanör, som me’ Sodom och
Gomorra. Alla våra skeppare ä’ ute härifrån; de,
som ligga i hamnen med sina fartyg, höra oss ej te’,
å gamle Pelle Jonsson Kry eka, den ende, som ä’ qvar,
duger ej att mota Ryssen.»
»Inte? Jo, vid kung Karl å hans gamla karoliner lofvar
jag icke att, om de blott komma tio i stöten, lappa
om dem så, att det ska’ hvimla i tacklaget, fastän en
kula klöst bort mitt venstra ben å tvingat mig att
linka på - J&rycka. Husch! Vänta blott. Kommer bara
Kalle Jonsson, min pojke, hem med den gamla jakten i
qväll - jag väntar honom, go’ vänner -, så ta’ vi emot
femtio ryssar; å får jag bara mina tre gamla kanoner,
som jag fiskat upp från refvet der borta, lagda på
stockar å med mynningarna vända utåt redden, så lofvar
jag er att ta’ emot moskoviterna på svensk fason, ni
kraxande qvinfolk. Ty om man än skäller mig för Pelle
Jonsson Krycka, så ä’ jag inte någon JcruJca, kom
evinnerligen ihåg det, go’ vänner, allesammans, ty:
I fem å tjugo strider jag blödt för kung och
land, Såväl i egen hembygd, som på mång’ främmad’
strand. Polackar, ryssar, danskar ha’ smakt min klinga
god, Och ännu kan den duga att gjuta oväns blod."
Den, som så talade, var en omkring sextio år
gammal man, storväxt och kraftfullt byggd, med ett
rödbrusigt, barskt ansigte och lifliga ögon. Hans
drägt bestod af en skutskeppares sedvanliga
sjömanskostym. Under venstra armen stödde han -sig
på en bastant tilltagen krycka, försedd med. en skarp
doppsko af järn.
I sjöslaget utanför Rtigen, då Pelle Jonsson
tjenstgjorde som kofferdikare på örlogsskeppet Äran,
hade han blifvit svårt blesserad i venstra benet, och
när han blef läkt, befanns det vara sex tum kortare,
än det högra. Pelle Jonsson skaffade sig en äkta
masurbjörk, tillyxade sig en bastant krycka, tackade
vederbörande för god långvakt i kronans tjenst, tiggde
sig fram från Karlskrona till Falsterbo och steg in
i sin gamla stuga, helsade ett varmhjertadt »tack
för sist» på hustru och tre starka, friska söner,
såg om sin gamla båt och tog till sitt forna yrke
som fiskare. Var pigg och kry, som en sprattlande
mört. Berättade för alla, som ville höra på honom
- och hvem ville ej det? - om kung Karl och hans
bussar,-hans bragder och krig. ’
De två äldsta af hans söner följde faderns exempel
och drogo ut i kriget, den tredje och yngste, en
hurtig »fyr» på några och tjugo år, .blef, efter
aflagda prof, skutskep-pare och trampade nu däcket
på jakten »Flundran». »Kapten» Kalle Jonsson var
Falsterbos raskaste och hurtigaste sjöman, modig,
djerf och beslutsam, storväxt och ståtlig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
