Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Jonsson "Krycka". Berättelse af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34.8
"Ja, mamsell Anna, det är kapten Jonsson, om jag ej
bedrager mig.»
»Alldeles rätt, å dertill samme person, som jag för
blott en timme tillbaka svurit tro- å huldhetsed
som min blifvande herre å man», svarade Anna. »M
har således kommit för sent, herr Kallmén, ty:
- ,
Honom på skutan jag svurit min tro, Att älska i nöd
å I lust. När åter han vänder till Falsterbo kust Vi
här ämna bygga å bo. \ Å. vill ni åt bröllopet gifva
’god ton’ Så hedra, herr länsman, det med er person."
»Mjuka tjenare, det der blir en god nyhet för er
far att få lära känna», yttrade Kallmén med illa
dold harm. »Men känner jag patron Klint rätt, så
torde er visa få ett helt annat innehåll å slut,
än hvad ni nu hoppas på. Farväl, mamsell Anna Klint,
ännu har ni ej hållit bröllop med ’Flundrans’ kapten,
Ty denne kan uppslukad bli af en haj,
Å skutan segla i sank.
Er fästman han har ej en ärlig kavaj,
Som en kyrkråtta är han så pank.
Men jag är en länsman i Falsterbo-Skanör, ,
Till brödet, jag bjuder, jag äfven har smör.
Hvad lycka kan Jonsson er skänka ?
Jo, att ständigt få vara - ’gräsenka’."
Det är lätt att tänka sig, med hvilka känslor Annas
far af Kallmén erhöll underrättelsen om utgången af
dennes frieri till hans dotter. Att gubben dolde
sin vrede inom sig, bådade föga godt. Han bad sin
vän Kallmén att lugna sig och hålla saken hemlig
så länge. Han skulle nog hitta på råd att få bugt
med sin dotter. Det bästa af allt var, att kapten
Jonsson var borta. Han visste ej, att denne blott
gått till Helsingborg och med det allra första var
att återförvänta till hemmet.
Vi återvända nu till folket utanför kyrkan.
Det hade ringt andra gången till gudstjensten, och
man var just i färd med att packa in de qvarvarande
gudsgåfvorna efter frukosten i askor och korgar,
då ett afbrott kom att härutinnan äga rum, ty till
platsen anlände nämnligen »nådig» länsmannen i stor
uniform, åtföljd af patron Klint och Anna. I högra
handen bar ordningsmaktens upprätthållare och vårdare
en pappersrulle med ett vidhängande stort sigill,
och på hans värdiga, uppblåsta hållning kunde man
lätt finna, att den »nådige» hade något vigtigt
att förkunna. Med gravitetiska steg gick han upp
till toppen af Sandberget, kastade en morsk blick
på folket omkring sig, aftog sin trekantiga hatt,
stack den under venstra armen och befallde: »Tyst
öfverallt! Jag vill ej höra en fluga surra. Ett
budskap skall uppläsas för er från landshöfdingen
här i länet.»
Kallmén uppvecklade det plakat, han förde med sig, och
började att med skorrande röst högt uppläsa följande:
»Till invånarna i de båda städerna Falsterbo och
Skanör!
»Som till vår kännedom kommit, att fiendtliga
krigsfartyg visat sig utanför kusten, i tydlig afsigt
att försöka en landstigning, så uppmana vi invånarna
att, då vi äro i saknad af nödigt krigsfolk sjelfva,
tappert möta och afslå hvarje fiendens försök att
fatta fast fot på kusten. Alla vapenföra män skola
för den skull samla sig under vår kronolänsmans befäl
och under hans lydno. Krut och blanka vapen samt
musköter få tagas utur kronans i Skanör befintliga
förråd, allt emot qvitto och redovisningsskyldighet,
och hoppas vi med fast tillförsigt, att hvarje redlig
man i1 städerna Falsterbo och Skanör icke allenast
villigt hörsammar detta vårt bud och befallning,
utan äfven modigt och med glädje offrar lif och blod
för en älskad hembygds och fosterjords försvar.
»Malmö slott den 20 Juni 1720.
Arvid JZurcL Landshöfding."
När Kallmén slutat att läsa, utropade han:
»Lefve konungen och drottningen!»
Blott en röst svarade härpå, det var Pelle Jonsson
Kryckas.
»Lefve konungen å alla tappra bussar, inte ska’jag
felas vid mönstringen!» ropade invaliden af alla
krafter, medan de andra tego och många smögo sig undan
och reste hem, både från ofMngen och gudstjensten,
allt af fruktan för fienden och för att slippa undan
den påbudade krigstjensten. »Får jag bara krut till
mina tre kanoner - kulor har jag sjelf skaffat reda
på - å några manhaftiga karlar till hjelp, så ska’
vi nog drifva fienden undan, å kommer sedan min
son hit med ’Flundran’, så har, det ingen nöd, go’
vänner, ty det ä’,en karl som står för tio ryssar.»
. ’
»Tig, karl, å stå ej här å prata ert galna skräfvel»,
yttrade länsmannen med myndig ton. »Det är - vi,
Öfverheten, som här bjuder å befaller å inte ni,
som ej är annat än ett - fattighjon.»
Den gamle krigsbussen stultade fram tätt intill
länsmannen, i det han .ursinnigt svängde sin krycka
tätt under ögonen på »Öfverheten».
»Säg om ordet - fattighjon en gång till, å ni ska’
få smaka mitt hederstecken, den här kryckan», ropade
invaliden. »Kronans bröd har jag ätit å betalt det med
mitt blod, något nådebröd deremot har jag aldrig bitit
uti, ty sådant skulle jag ej kunnat svälja. Ni ville
såra mig, ty derigenom trodde ni er kunna nedsätta
min son i mamsell Klints ögon. Men hennes far å jag
- ha’ båda i unga åren fiskat i samma båt å delat
med hvarandra både ondt å godt, fastän han nu glömt
båda delarna.»
Anna skyndade fram till invaliden, hvilkens hand
hon fattade.
»Var ej längre ond, du, hedersgubbe, det var ej
så illa ment, som det illa lät», sade hon. »Du, en
gammal karolin, passar just till att bli vår general,
å dina tre kanoner komma säkert oss till nytta.»
Den gamle såg på henne med ett mildt, bjertegodt
leende.
»Du är ej högfärdig, du, Anna, å Gud signe dig för
det», sade han. »Se så, herr länsman, mönstra nu
er krigshär. De ha’ sprungit sin väg allesammans,
värre än ryssarna gjorde vid Narva, ha, ha, ha!»
Den gamle hade rätt. Medan han och länsmannen bytte
ord med hvarandra, hade allmogen, som var samlad på
backen, hela skaran, skyndat undan sin väg, och af
»vapenföra man» fanns ingen qvar, med undantag af
»nådig» länsmannen, som såg lika flat ut i synen, som
om han varit en rocka. Gubben Klint och Pelle Jonsson
Krycka samt några äldre män från de båda städerna
voro de enda, som qvarstodo. Samtidigt härmed hade de
främmande småfartygen lemnat hamnen och styrde nord på
för alla dragande segel Deras besättningar hade ingen
lust att kläda blodig drägt för invånarna i Falsterbo
och Skanör eller blifva gjorda till ryska krigsfångar.
»Hvad sade jag er?» yttrade invaliden till
länsmannen. »Harhjertade krukor äro de allesamman,
men ingen ledsen hemma för det. Se, der kommer, gudi
lofvad, ’Flundran’ sträckande in i hamnen. Nu har
det ingen nöd! Min son har fyra raska karlar till
besättning om bord. Det blir fem man med honom. Så
finnes här ni, herr länsman, gubben Klint å jag samt
fyra krutgubbar till, det gör summa summarum tolf man,
det är ju en hel krigshär. Friskt mod bara, vi ska’
nog mota ryssen.»
Annas vackra ansigte strålade af glädje. Hon önskade
ingenting högre, än att få skynda ned till hamnen
och välkomna kaptenen. Men faderns stränga blick
höll henne tillbaka. Han gaf henne en vink att
följa sig in i kyrkan. Kallmén följde efter med mörk
uppsyn. Kaptenens oväntade ankomst var för honom högst
obehaglig och hans komiska uppträdande på sandbacken,
hvarest han »flugit upp som en sol och fallit ned
som en pannkaka», var ej heller egnadt att framkalla
glada känslor.
Den gamle invaliden hade emellertid skyndat ned till
hamnen och träffat sin son samt haft med denne en kort
öfver-läggning. Följden häraf blef att »Flundrans»
besättning kallades i land, och nu började den lilla
styrkan af åtta man att under invalidens ledning
uppkasta ett litet batteri nere vid hamnen. Efter
oerhörda ansträngningar lyckades man att med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
