Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Jonsson "Krycka". Berättelse af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
den »primitiva mekanikens» tillhjelp få fram de tre
gamla kanonerna och ställa dem till valls. En mängd
af gamla kulor, som Pelle Jonsson Krycka likaledes
draggat upp från refvet vid lågt vatten, staplades
upp bakom kanonerna, hvilka derefter laddades. Med ett
triumferande leende betraktade den tappre krigsbussen
sitt lilla batteri.
»Se så, medan man sjunger och beder i kyrkan, ha’
vi gjort i ordning ett spel, hvars musik ej ska’ bli
så oäfven», sade han. »Nu, go’ vänner, gäller det att
visa fienden att vi äro manstarka. Fort hit med alla
fiskestakar, som finnas nere vid bodarna, å sedan
hit med alla både nya å gamla qvastar, som finnas i
hela Falsterbo. Mina qvastapågar ska’ bli lika goda
som Stenbockens ’getapågar’, det lofvar jag er med.»
Den gamles befallning blef genast verkställd. Stakarna
stuckos ned i sanden bakom kanonerna och på deras
öfversta ändar sattes q västarna. På lämpligt afstånd
voro dessa »qvastapågar» förvillande lika manskap,
som i ordnad styrka stod uppstäldt bakom vallen.
»All list är tillåten i krig», utropade
invaliden. »Vill nu länsmannen ta* befälet öfver
truppen, så står den uppställd. Det är soldater, som
ej kosta kronan ett öre å som ej göra anspråk hvarken
på uniform, tobaksskilling eller bränvin. Stakar å
qvastar ha’ vi godt om, så att stupar en, stå oss
hundrade åter.»
»Å der ha’ vi fienden!» utropade kapten Jonsson, i
det han med handen visade utåt sjön. »Det är tvänne
ryska krigsskepp», tillade han. »Yi fick vårt batteri
i ordning just i gref-vens tid.»
Ett bud sändes till kyrkan, för att underrätta de
der varande om fiendens annalkande. Gudstjensten
blef hastigt afbruten och man började klämta med
kyrkklockorna. Qvinnorna och barnen uppgåfvo höga
jämmerrop. Länsmannen satt i sin stol med likbleka,
hängande kinder, en sann bild af dödlig fruktan
och bäfvan.
Presten fortfor att bedja. Gubben Klint, åtföljd af
Anna, gick fram till länsmannen.
»Följ oss, bror Kallmén, så ska’ vi gå
å taga ställningen i skärskådande», sade
patronen. »Borgmästaren är i Skanör å bror måste,
som enda öfverhetspersonen här på platsen, se till,
hvad man bör göra.»
»Kommer, kommer genast, ska’ bara tala några ord vid
kyrkoherden», svarade Kallmén. »Yaren så goda å gå
i förväg, jag är strax efter.»
Klint kastade en pröfvande blick på länsmannens
ansigte och lemnade jämte Anna kyrkan.
»Han är - f eg n, mumlade patronen. »Hm, vi skola
tänka m på saken.» Anna och gubben ställde sina steg
ned till hamnen.
De båda krigsfartygen hade lagt bi utanför inloppet
samt derefter * utsatt och bemannat sina småfartyg,
hvilka nu styrde in i hamnen, i tydlig afsigt
att göra en landstigning. Invaliden, hans son och
»bäste mannen» om bord på »Flundran», den manhaftige
Johannes Tingsås, stodo vid hvar sin kanon, färdiga
att föra luntan till fängkrutet. När patronen och
Anna nalkades, hurrades af alla krafter.
»Pass upp! Nu smäller det, ge fyr! Ladda på nytt
å hurra på, kamrater», kommenderade Pelle Jonsson,
pigg och lifvad, som om han varit en ung pojke. »Det
der var kuku-maffen till smäll! Eikta kan vi ej,
blott skjuta. Färdigt, å fyr på nytt! Ladda, hurra
å gå på! Ju mera vi skrika å väsnas, ju bättre är
det, å ju manstarkare tro de oss vara. Länsmannen,
hvar finnes han? Katt, mamsell Anna, hjelp oss att
hurra. Patronen är med oss, ser jag. Bra gjordt,
kamrater! Fienden flyr, han vänder om igen. Ge honom
en af-skedssalfva! Hurra, hurra! Vi ha’ segrat.»
De fiendtliga båtarna togo skyndsamt till flykten
och rodde af alla krafter åter till skeppen, hvilka,
så fort ske kunde, genast fyllde sina segel och stodo
ut till sjös. Det var tydligt, att det mottagande,
ryssarna rönt, ingifvit dem den tron, att en större
truppstyrka var sammandragen på detta ställe,
som äfven, enligt deras tanke, försvarades af
batterier. Så lyckades
det för en gammal invalids fintlighet och några få
behjertade mäns mod att afvärja och lyckligt besegra
en hotande fara.
»Hvad sade jag er, go’ vänner?» utropade Pelle
Jonsson Krycka, i det hans barska ansigte lyste af
glädjens solsken. »Ät mina gamla kanoner ska’ man
ej vidare skratta, ej heller åt mitt ofärdiga ben å
min krycka. Af ’öfverheten’, det vill säga af ’nådig’
länsmannen, ha’ vi ej sett en skymt. Lik en harhjertad
käring har han gömt sig å hållit sig undan, å vill du,
Andreas Klint, gifva din unga dotter åt denna kruka
till t,karl, så håll till godo. Skammen blir din i,
ingen annans.»
Anna hade gått fram till kaptenen och höll hans
,hand sluten i sin, under det de hviskade ömma ord
till hvarandra.
Gubben Klint närmade sig till sin forne vän och
kamrat, den gamle krigsbussen, samt räckte honom
handen.
»Hur står det till, bror Peter?» sporde han. »Det
var länge sedan vi råkades.»
»Tackar som frågar, hur mår bror sjelf? Jag är,
gudi lof, kry, fastän gikten emellanåt drar j det
venstra benet, förmodligen för att få det lika långt,
som det högra», svarade invaliden, i det han skakade
hand med patronen.
»Välkommen hem till mig i aftOA, du å din son, så få
vi språkas vid», fortsatte Klinten. »Min nya skonert,
den jag låtit bygga i Skanör, är snart färdig att löpa
i vattnet. Det vore en passande skuta åt Kalle, din
son. ’Flundran’ ä’ bra gammal, hon ä’ visst årsbarn
med dig sjelf.»
»Något ditåt, vill jag minnas», svarade Pelle Jonsson,
mysande af fröjd. »Men ska’ Kalle ha’ skutan din,
så, så...»
»Ska’ han naturligtvis äfven ha’ min dotter på
köpet, det ä’ solklart», svarade patronen, ifyllande
meningen. »Ryssen kom er till hjelp, annars så...»
»Hade nog den gode Guden ställt så till, att de båda
unga menniskorna fått hvarandra ändå», fortsatte
invaliden. »Du kan lita på, bror Andreas, att vår
herre ej lemnar trohet, mod å fosterlandskärlek
obelönade, å att han straffar fegheten å den omanliga
räddhågan.»
I den gamla kyrkan tackade alla Gud för den lyckligt
undanröjda faran. Aldrig hade prestens bön varit
så allvarlig, så från hjertat gående, som då han
i denna stund frambar sitt tackoffer till härarnas
gud och nedkallade välsignelsen öfver de närvarande
åhörarna. Länsmannen syntes ej till. Man fick efteråt
spörja, att han lemnat kyrkan och flytt undan till
Skanör samt der slagit sig i ro på gästgifvaregården,
medan de andra bortjagade fienden. Hans eländiga
beteende blef inrapporteradt till den stränge
landshöfdingen Arvid Kurck, hvilken ej var sen att
skipa rättvisa och gifva »krukan» sitt afsked.
En tid derefter firade Anna och kapten Jonsson sitt
bröllop. Att det gick hederligt till, derpå behöfver
ingen tvifla, och att det blef för båda kontrahenterna
ett lyckligt äktenskap, derför borgade deras karaktär
och goda egenskaper.
Pelle Jonsson Krycka är både gömd och glömd och
hans gamla kanoner har flygsanden för länge sedan
begrafvit, så att hvarken hacka eller spade mera kunna
bringa dem i dagen. Att söka efter dylika klenoder,
skulle ej löna sig, hvarken för en Schliemann eller
annan forskare. Men om de äfven ej äro värda ett
uns af de> skatter, som blifvit funna i till exempel
de macedoniska konungagrafvarna eller bland Efesus’
ruiner, så hafva de likväl i farans stund haft sitt
stora, sitt omätliga värde.
Historien om Pelle Jonsson Krycka och hans gamla
kanoner har blifvit mig berättad af en skeppare från
Falsterbo, en af de der pålitliga sjögastarna, hvilka
utgöra stadens fjerde märkvärdighet.
»Är det verkligen en historisk tilldragelse?» sporde
jag berättaren, när denne slutat.
»Att den skulle inträffat i Falsterbo, det har min mor
berättat för mig och hennes mor åter för henne, så nog
är det sanning, alltid», svarade sjögasten. »Skulle
det nu så vara, att det jag berättat ej timat i
Falsterbo, så har det väl händt - någonstans, och
med detta besked får ni låta er nöja.»
Så får äfven den ärade läsaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
