Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par minnesblad från 1808 och 1809, af O. v. K. II. Skyddsvakten vid Gran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett par minnesblad frän ISOS oeli 18O9,
af O. v. K. II.
bekant är, slutades 1808 års finska fält tåg
under ganska olyckliga förhållanden. Stora, nästan
oberäkneliga, voro de förluster, hvilka uppstått
genom regeringens brist på förutseende, kommendantens
på Sveaborg blinda eller förrädiska handlingssätt,
konungens okunnighet i krigssaker, hans rådgifvares
liknöjdhet, bristande kraft och insigter samt den
i Finland högstkommenderande, gamle fältmarskalkens
oförmåga såsom härförare. Dessa omständigheter hade,
mera än ryssarnas öfverlägsenhet och tapperhet,
afgjort detta krigs för svenskarna så smärtsamma
utgång, hvilken ej kunde förekommas af de ädla
ansträngningar och det osvikliga mod, de på ärans
fält stridande fosterlandsförsvararna ådagalagt. Alla
möjliga missöden hade hopat sig öfver dessa tappra
svenskar och finnar, hvilka, under det ihärdiga,
fosterländska försvaret, i mer än nitio drabbningar
med sitt blod färgat den finska jorden och Östersjöns
böljor.
Det följande året, 1809, blef icke lyckosammare, och
efter den förhastade, olyckliga »dagtingan» i Seivis,
den 25:te Mars 1809, öfversvämmade ryssarna hela det
nuvarande Norrbotten och, som vi veta, jämnväl en stor
del af Vesterbottens län. Bland de orter, som under
våren och sommaren hugnades med rysk inqvartering,
voro äfven Kalix, städerna Luleå och Piteå samt
kringliggande trakter.
Det är till grannskapet af sistnämnda stad jag nu
på en stund vill föra läsaren med mig. Vi befinna
oss här »im hohen Norden^, ett godt stycke ofvanom
sextiofemte breddgraden, således ej långt från norra
polcirkeln. På ett näs, hvilket stöter intill den ö,
som benämnes Pitholmen, och är omslutet l öster af
Bottniska viken samt i vester och sydvest af den
stora fjärd, hvari Pite-elf utmynnar, ligger staden
Piteå och en dryg half mil längre norr ut på samma
landtunga den så kallade Pite-gammelstad, numera en
kyrkby. Der qvarstår moderkyrkan, ett hvitmenadt,
ärevördigt tempel, som, dominerande den kringliggande
nejden, utgör den enda qvarvarande byggnad från äldre
tider, då den sedermera nedbrända staden här hade sin
plats. Mellan den .nuvarande staden och »Gammelstad»
slingrar sig landsvägen öfver en af barrskog bevuxen
höjdsträckning, hvilken så småningom öfvergår till en
vidsträckt, med här och der spridda, prydliga gårdar
bebyggd och, trots det nordliga läget, mycket bördig
slätt, hvilken tager sig särdeles väl ut, omgifven,
som den är, i vester och nordvest af vatten och i
fonden, mot norr och nordost liksom på södra sidan,
af skog-
Or an.
bevuxna höjder samt med en och annan fjälltopp
uppskjutande i det fjärran blå. Vester ut från
kyrkan och skild från denna och den kringliggande
kyrkbyn af vidsträckta ängar och åkerfält, ligger
utmed strandbädden af den redan här till en bred,
silfverskimrande vik utvidgade elfven, det forna
chefsbostället Gran. Af dess med brutet tak försedda,
i gammaldags stil uppförda, stora karaktärsbyggning
framskymtar den breda, rödmålade gafveln så vänligt
och vördnadsbjudande mellan träden.
Utaf några af de chefer för det fonra Vesterbottens
regemente, hvilka här residerat, finnas ännu qvar,
i förgyllda ramar infattade, mästerligt utförda
oljeporträtter, hvilka, sedan Gran numera upphört
att vara chefens bostad, förvaras, såsom dyrbara
reliker, tillhöriga Norrbottens Fältjägare-kår,
der, hvarest kårens chefer nu nödgas slå ned sina
förhyrda bopålar. En af dessa taflor visar oss bilden
af sedermera kungliga rådet och i grefligt stånd
upphöjde, dåvarande Öfversten, friherre Reinhold
J olian von Fersen, hvilken, enligt en å taflans
baksida befintlig inskrift, »blef 1679 öfverste för
Wästerbottens Regemente». Han är klädd i kyller och
harnesk, har penslade ögonbryn öfver klara, blåa
ögon, näsan välbildad, »fersisk»; långt nedfallande,
svart hår-, fina, nästan qvinliga anletsdrag, hvilka
dock icke hindrade honom att med sina vesterbottningar
tillkämpa regementet rätt att på sin fana få inristadt
det för svenska vapnen så ärofulla namnet CUssoiv.
En annan af dessa taflor framställer generalmajoren
och riddaren Georg R. Palmstruch, »Öfverste för
Wästerbottens Regemente 1743», klädd i harnesk under
en blå sammetsrock med nedviken krage. Han ser ut som
en äkta danneman, med djupt fårädt, groft ansigte och
allongeperuk. Palmstruch var icke blott militär, han
verkade äfven mycket för landt-bruket och bergsbruket
i Norrbotten.
Ytterligare få vi göra bekantskap med generalmajoren
och kommendören med stora korset af kungliga
svärdsorden Wilhelm Carpelan, »öfverste för
Wästerbottens Regemente den 10 october 1754».
Ajiteckningen om honom bakpå täflan lyder vidare:
»Född på Åland 6 April. 1700, aftagen på dess 59:de
ålders år i Stralsund, 1759»; och slutligen:
»Sökte och fick afsked den 2 martij 1770. Friherre
15. october 1771. död i Åbo stad den 3 julij 1788.
Lefvat 88 år och 88 dagar.» »Dess vahlspråk var:
»Tala litet, Gjöra mera.»
Detta valspråk karaktäriserar tillräckligt inannen,
som var en utmärkt chef.
$v,
u 1880.
45,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
