- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
357

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVII. John Ulric Gustafsson Améen. H. af Trolle

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

357

Med dessa ord inledde Améen sitt förslag,
hvilket han derefter på ett fullt bevisande
sätt utvecklade. Följden blef ock den, att en ny
reglementerad modell för huggvärja för sjöofficerare
och underbefäl inom flottan blef fastställd och
sjökrigaren erhöll ett verkligt anfalls- och
försvarsvapen, i stället för den löjeväckande och
odugliga paradvärja, han förut burit, mera till
»lyst", än på allvar.

I sedvanlig tur och ordning avancerade Améen till
premier- och kaptenlöjtnant inom kunglig majestäts
flotta. Vid omorganisationen af sjövapnet år 1866
blef han befordrad till regementsofficer och förestod
tygmästare-befattningen vid artilleri-departementet
i Karlskrona. Under åren 1867 och 1868 ledde han,
som fartygschef, sjökadetternas öfningar om bord
å korvetten af Chapman, var ledamot af åtskilliga
komitéer rörande artilleriets och sjöförsvarets
ombildande med mera. Under ut-öfningen af alla dessa
olika tjenstebefattningar ådagalade han, liksom
i sitt enskilda lif, den största punktlighet och
ordning. Måhända var denna stränga uppmärksamhet
på gifna föreskrifter i tjensten och regelbunden
ordning icke alla till behag, men hans praktiska
sinne och hans uppfattning af tjenstens pligter
tillvunno fyoiiom såväl förmäns som kamraters > och
underly-dandes aktning och förtroende. Ytterst sträng
mot sig sjelf, ansåg han sig hafva samma rättighet
mot andra, då det gällde tjenstens utöf-ningooch
vapnets fortkomst.

År 1870 förde han befälet öfver ångkorvetten Gefle
på ett längre sjötåg åt Medelhafvet-, förklarades
vara kommendörkapten af första klassen den l Oktober
1875, sedan han redan år 1872 blifvit ledamot af
förvaltningen af sjöärendena. Utnämndes till riddare
af svärdsorden och af norska S:t Olafs-orden samt
hedrades med förtroendet att vara stabschef hos
chefen för flottans militärpersonal samt ledamot
i militärbyrån. Allt förtroenden och utmärkelser,
som vittnade om den tillit, vederbörande satte till
hans kunskaper, nit och duglighet.

Den, som för några tiotal af år tillbaka såg våra
örlogsbesättningar, måste, hvad båtsmännen beträffade,
säkert finna mycket öfrigt att önska. Vid kompanierna
antogos unga och gamla karlar om hvartannat, från
plogen kastades karlen utan föregående utbildning
direkt inom relingarna af det fartyg, inom

hvars område och med hvars tjensteutöfriing han
var fullkomligt obekant. Ställningen om bord blef
härigenom för karlen olidlig, ja, rent af en börda,
den han blott längtade att få afkasta. Inom varfvet
och på stationerna användes han uteslutande till
släparbeten, Något intresse för tjensten och för yrket
var hos honom ej att finna. Staten giorde intet för
hans utbildning till sjöman och staten hade också
af honom föga att påräkna. Det var en institution
utan nytta och gagn. Till detta förhållande var
karlen naturligtvis oskyldig. Organisationen var
felaktig. Båtsmannen ansågs mera som ett djur, än en
menniska. Att utveckla hans intelligens och förstånd,
att lära’ honom älska sitt vapen, genom att göra
honom bekant med detsamma, derpå tänkte man ej. Man
använde den råa styrkan hos karlen, utan att besinna,
att denna kraft skulle erhålla ett mångdubbladt värde,
om den sattes i utöfning under ledning af förstånd
och urskilningsförmåga.

Vallmo (tillhör texten sid. 362).

Bland de män inom sjövapnet, som .djupt beklagade och
erkände detta missförhållande och som äfven insågö
hvad det kunde blifva af dessa föraktade båtsmän,
i den händelse de erhöllo en vårdad rekrytutbildning,
räknades i främsta rummet kommendörkapten Améen. Han
och liktänkande ined honom arbetade ifrigt på,
att ett nytt system, hvad båtsmännen beträffade,
måtte komma att införas. De yrkade på att endast
unga karlar skulle antagas till båtsmän. Att,
då kompanierna uppfordrades till tjenstgöring på
stationerna, skolor skulle inrättas, hvarest karlen
under vintermånaderna kunde åtnjuta undervisning
i vissa ämnen, såsom läsning, skrifning, räkning
och något historia samt geografi, under det att han
samtidigt öfvades inom exercisskolan uti kanoners samt
handvapens handterande samt uti apparelj-gymnastik. De
påyrkade äfvenledes att denna rekrytutbildning under
sommarmånaderna skulle praktiskt utöfvas om börd å
så kallade skolskepp, hvarest karlen skulle åtnjuta
undervisning i sjömannaar-beten, styrning, lodhyfning
och segelmanöver med mera. Detta »ny-hetsmakeri"
fann, det, som mycket annat godt och ändamålsenligt,
sina skarpa motståndare. Man ville, så sade de, göra
båtsmännen till lärda karlar, man ville betunga staten
med nya utgifter och nian slutade med att förklara
alla dessa projekt för humbug.

Men lyckligtvis funnos ,bland dessa »nyhetsmakare»
sådana män, .som en Améen, Adlersparre, Her-kepé,
Stackelberg, F. von Otter med flera, hvilkas
viljekraft ej svigtade, när det gällde att kämpa
för ett högt mål och till nytta för vapnet. De
lyckades att få sina åsigter gällande och att
besegra alla hinder. Den af dem projekterade
rekrytutbildningen koin till utförande och har redan
.lemnat tillfredsställande resultat. Af de unga
båtsmännen har bildats en sjötrupp, som gör heder
åt våra örlogsbesättningar och i många hänseenden ej
stå matroserna efter.

Uti den af kunglig majestät senast tillsatta
sjöförsvarskomiten var äfven kommendörkapten Améen
ledamot och arbetade derunder med samma rastlösa
ifver, som plägade utmärka honom. Uti ett af
honom hållet anförande i Örlogs-mannasällskapet
i Karlskrona, vid presidiets nedläggande den 15
November 1879, uttalade han sina åsigter rörande
de fartygstyper, som i vårt lands sjöförsvar böra
ingå. Det sjöförsvar, han ansåg oss böra välja,
intill dess erfarenheten blifvit mera stadgad
rörande en opansrad materiels uppträdande mot en
bepansrad’, ansåg han böra utgöras af pansarlåtar
och lämpligt minförsvar i de delar af den inre
skärgården, hvarest försvar bör förekomma, och med
lättrorlig, svårt lestyckad olepansrad materiel,
stödd pä en efter våra behof lämpad lepansrad, för
uppträdande i de yttre skärgårdarna eller på våra
öppna kuster. Med sin vanliga kraft och ledd af den
höga fosterlandskärlek, som i så utmärkande grad
besjälade alla hans handlingar, arbetade han för
ordnandet af vårt sjöförsvar. Huru lifligt han var
genomträngd af tanken på detta försvars stora vigt
och betydelse, derom vittna slutorden i ofvannämnda
hans anförande. Han yttrade:

»Skola vi blott vänta till dess, enligt
statsutskottets ofvan anförda mening, ’riksdagen
först erhållit kännedom om ej endast det fullständiga
förslag till landtförsvarets ordnande, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1880/0361.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free