Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVII. John Ulric Gustafsson Améen. H. af Trolle - En minnesblomma. Anna K. - Passionsspelen. Gustaf Meyer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
snart torde vara att förvänta, för att med
ledning deraf kunna rätt bedömma, hviken ställning
sjöförsvaret må böra i vårt försvarsväsende intaga’,
då är det möjligt att hoppas på frågans besvarande ;
men skola vi vänta till dess riksdagen fattat sitt
beslut och uttalat detsamma med detta oförtydbara ja
eller nej, då är fara vardt, att vi torde få vänta
till dess fienden är öfver oss och vi fått bittra
skäl att önska:
’Det med vår skam, vår jord må bli’ förgången Och
ingen veta, hvar vårt Svea stod’."
Och sitt versifierade föredrag vid
Örlogsmanna-sällskapets sekular-fest i Karlskrona
den 3 Maj 1872 afslutar ’ han med dessa högstämda ord:
"Men vakna upp, o, moder - tiden ilar Och egennyttan
köpslår om vår frid, Spetsfundigt brassade skjuts
ordets pilar, O, kunde ovän slås med denna strid!
Nog vakna vi, när en gång stridsrop skälla - För sent-
att höra Sveas hjertskri då: ’Se hafven skölja mina
gränser alla, Men mina söner akta ej
Hvad återstår för oss af dunkla öden, Yi veta ej -
det styr en annan hand, Men komme ära, komme sorger,
döden, Bevare Gud vår kung, vårt fosterland."
Yi beklaga, att utrymmet ej medgifver åt oss att göra
läsaren närmare bekant med kommendör Améens förmåga
som militärskriftställare," men det anförda torde
bevisa huru högt han älskade sitt land och det yrke
han tillhörde.
Den 6 September 1878 blef han befordrad till kommendör
vid flottan och den l Oktober samma år tillträdde
han befattningen som varfechef i Karlskrona.
I denna sistnämnda egenskap erhöll han ett nytt
och maktpåliggande fält för sin verksamhet. Hans
outtröttliga nit och arbetsförmåga voro vid denna
tjensteutöfning ställda öfver allt beröm. Omdömmet
var: att varfvet aldrig tillförene varit stäldt i en
bättre ordning, än under hans styrelse. Eättvisan
kräfver likväl att säga, det Améens närmaste
företrädare i embetet utjämnat vägen . för honom
och trampat ut de svåraste spåren. Hans praktiska
förmåga, drift och noggrannhet gjorde sig i denna
’hans befattning fullt gällande och lemnar efter sig
ett minne, som ej skall snart förgätas.
Kommendör Améen var hedersledamot af
Kungliga örlogsmanna-sällskapet och af
Krigsvetenskaps-akademien. Af främmande utmärkelser
innehade han officersgraden af grekiska Frälsare-orden
och riddarekorset af österrikiska Järnkrone-ordens
tredje klass.
Stor vän af de sköna konsterna, var han sjelf en
särdeles utmärkt träsnidare. Hans poetiska förmåga
var ej ^obetydlig och hans språk som skriftställare
var klart och bestämdt. I sitt enskilda lif, liksom i
utöfningen af de vigtiga tjänstebefattningar, i hvilka
han användes, ådagalade han den största punktlighet
och ordning. Human och tillgänglig till sitt väsende,
vann han allas aktning och förtroende, hvilka närmare
lärde känna och värdera hans framstående egenskaper.
Dagen före sitt hastiga frånfälle utöfvade han
sin tjenst på varfvet. Några timmar derefter hade
han för alltid nedlagt sitt kommando. Man kan säga,
att han stupade på sin plats och under utöfningen af
sina pligter. Hade han lefvat under krigiska tider,
lider det intet tvifvel, att ej krigarens lager
blifvit honom beskärd. Nu fick han, dess bättre,
blott kämpa för sitt älskade vapen under freden,
för att bereda det för kriget, och huru ärofullt och
hedrande han bestod denna strid, derom vittnar den
saknad, som åtföljer hans minne.
H. af Trolle.
En
Lon stod vid grafven, så lugn och tyst,
, kall, så blek som en bild, man sade, Men ingen
visste, hur ömt hon kysst Den krans, hon sakta på
kistan lade. Och ingen räknat de tårars tal, Som i den
ensliga sorgens timma För natten yppade allt det qval,
Som skydde dagsljusets strimma.
Det var en krans utaf mörka blad, Men röd en ros i
dess grönska lyste Och mången tyckte den var för glad,
Ty grafvens kamrar blott liljor hyste.
Och ingen kunde förstå, hur varmt En ädel tanke sig
knöt vid kransen: "Mitt lif var fattigt, var mörkt
och armt - Din. kärlek slöt mig i glansen.»
Och nu, nu offrade hon så lugnt, Med tårlöst öga,
sin enda blomma Och hvarje skofvelslag ljöd så tungt,
Men prestens tröstande ord så tomma. En h viskning
gick genom sorgens led: »Hur lätt hon likväl kan bära
smärtan!» - Blott han förstod huru djupt hon led,
Han, som kan läsa i hjertan.
Anna K.
sedeltidenstså kallade passionsspel afsågo
egentligen den * teatraliska framställningen
af Kristi pinohistoria, sådan den i ett slags
recitativ brukade föredragas för församlingarna på
palmsöndagen och långfredagen. Men snart tillades
hela den heliga historien, både gamla och nya
testamentets, så att ett och samma passionsspel
kunde börja med syndafallet och afslutas först med
framställningen af Jerusalems förstöring. Härigenom
blef det ett afslutadt dramatiskt helt. Passionsspelen
uppkommo ur ett dubbelt element: det kyrkliga och det
folkliga. Sjelfva den praktfulla katolska gudstjensten
med sina vexelsånger och sinnebildliga handlingar ägde
en viss dramatisk verkan. Under de stora kyrkofesterna
med deras processioner åskådliggjordes för folket
åtskilligt af de bibliska berättelserna. I synnerhet
var delta fallet vid de två förnämsta högtiderna. Ännu
i dag gå i våra bygder under julen små gossar
omkring med den så kallade »trettoiidagsstjernan» och
föreställa Herodes .och de tre vise männen. Under de
kristnas stora glädjehögtid, påsken, brukade tre
katolska prester iklädda fladdrande qvinnodrägjter
och med rökelsekar, gå ut till en graf på kyrkogården,
sjungande:
»Hvem skall hjelpa oss att lyfta undan stenen?»
En annan prest, som satt på grafven, frågade dem:
»Hvem söken I?»
Desvarade: »Jesus af Nazaret.»
Och den prest, som föreställde engeln, sjöng i
jublande ton: »Han är icke här, han är uppstånden!»
Å andra sidan kunde icke folket, som var vändt
vid de hedniska lustspelen, då det sammankom till
marknader, hvilka merendels höllos vid kyrkan,
undvara förlustelser. Kringstrykande så kallade
»lekare», ehuru utdömda af det allmänna tänkesättet
och förföljda af både lagarna och kyrkan, underhöllo
det med sina råa upptåg. Kyrkan beslöt då att taga
dessa timliga nöjen i sin tjenst. I verldsliga scener
inflickades andliga. Så till exempel gaf berättelsen
om att de tre qvinnorna försedde sig med kryddor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
