Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Läby vad. E-g. - Handduken och servetten. Saga af Thorborg Vide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*nnan Gustaf I, den store riksbyggaren, blef så fast
i sadeln, att han kunde, som det hette, »allena råda
borgom och landom, kronones slott och Upsala öde» och
förmådde mot påfvedömmet här i landet börja ungefär
samma kamp, som nu pågår i Frankrike och i så hög
grad är förtjent af samtidens uppmärksamhet, hade han,
som bekant, att utstå otaliga faror och äfventyr och
att besegra många fiender, hemliga och uppenbara.
Liksom i Frankrike nu, var det i Sverge då de katolska
biskoparna, hvilka, trotsande på den makt, de trodde
sig äga öfver samvetena och den i okunnighet hållna
befolkningen, väsentligast bidrogo till det motstånd,
som Gustaf Ls åtgärder till landets gemensamma
bästa rönte. Kyrkan med hennes bi-han g klostren
hade underslagit sig en stor del af landets fasta
egendom och lyckats hopa ofantliga skatter i sina
hemliga hvalf, oafsedt den-rika tribut, som äfven
svenska folket årligen lemnade till påfliga kassan
i Kom, hvilken alltid haft egenskapen att vara
bottenlös. Hela landet var utblottadt, endast kyrkan,
som var en stat i staten, svällde af öfverflöd;
landets invånare voro utarmade, men kyrkans tjenare,
presterna och munkarna, pustade af välmåga, »latare
än svin i solbaddet».
Den förste af de mäktiga och öfvermodiga kyrkofurstar,
med hvilka Gustaf Eriksson Wasa allvarsamt stötte
samman, var erkebiskopen Gustaf Trolle, de danska
våldsmännens ifrige understödjare. Vill man anmärka,
att Trolle och de andra danskvänliga svenska herrarna
endast fullgjorde sin pligt, då de voro trogna landets
laglige regent, Kristian II, så må man komma ihåg,
att denne regent alldeles förverkat den tro och
lofven, han erhållit och gifvit, och att landet var
bragt till den förnedring, att det nu måste resa sig,
om det ej för alla tider ville förlora möjligheten
af en sjelfständig framtid. De herrar, hvilka hade
gagn af detta förnedringstillstånd - och till dem
hörde prelaterna -, hade icke en fosterlandskärlek
nog stark, att kunna höja dem öfver den krasst
tillmätta synlinie, egen-, nyttan uppdrog för deras
lystna blickar. Yi behöfva väl icke erinra om, att
det dock var mån gar svenska herremän, som insågo
nödvändigheten och den framtida nyttan af Gustaf
Wasas befrielseverk och derför med råd och dåd
understödde honom.
Yid tiden för den händelse, hvilken vi här ämna
återföra i minnet, hade Gustaf bakom sig striden
vid Brunbäcks färja, Köpingsleken^ den farmliga
krigsförklaringen mot Kristian, slaget på Baluudsås
och Bengt Bjuggs fördrifvande ur Upsala. Belägring
af slotten i Vesterås, Örebro och Nyköping pågick.
När Gustaf Wasa tre veckor efter Bjuggs fördrifvande
kom till Upsala, gjorde han en påhelsning i
domkapitlet och höll der ett bestraffande tal om
presternas städse visade otrohet mot fosterlandet. Han
dolde icke heller, att sådant brottsligt sinnelag
hädanefter hade att vänta tillbörligt straff. Så
frågade han, wn han finge anse dem för svenskar eller
danskar, och om
de ville svära honom och riket trohet och Bevisa
sig som trofasta
På en så bestämd fråga voro, domkapitlets ledamöter
icke beredda att lemna svar. De begärde och erhöllo
tillåtelse att rådfråga sig med erkebiskop Trolle,
som vistades i Stockholm. Med deras bref sände Gustaf
ett för egen räkning, deri han besvor erkebiskopen
»att betänka rikets välfärd och bidraga till dess
räddning från förtryck och elände».
»Jag skall sjelf bringa Gustaf Eriksson svaret»,
yttrade erkebiskopen, när han läst brefvet, lät
fängsla öfverbringaren och uppbröt strax i spetsen
för tre tusen soldater och fem hundra ryttare på väg
till Upsala.
Här satt Gustaf, bidande erkebiskopens svar, helt
visst icke utan oro, ty han kunde icke annat, än hafva
fullt klar för sig hela vigten för sin saks framgång
af att för den vinna det högre presterskapet, främst
erkebiskopen. Svar kom ock, men ett, som Gustaf
icke ville tro. Strax derpå anlände nytt bud och
bekräftade detsamma eller att Gustaf Trolle kom, icke
i öfverensstämmelse med sitt embete som en fridens
förkunnare, utan som en öfvermodig krigshöfding,
beredd till svärdsslag. Andra inträffade sedan med
samma tidende. Tidigt följande morgon - vårtiden 1521
- red Gustaf upp på sandåsen bredvid staden (der
nu Upsala slott ligger), för att bespeja den stora
slätten, och såg då Trollens härskara i antågande
vid Danmarks kyrka. Som han hemförlofvat traktens
bönder, för att sköta om jordbruket, hade han allt
för ringa styrka qvar, att med hopp om framgång kunna
bjuda fienden spetsen. Han drog sig derför vester
ut från staden, för att få förstärkning i bygden,
och kom så till Läby å eller Läby vad, omkring en
half mil från Upsala, då Trollens ryttare, anförda af
Staffan Henriksson, eii från dessa strider berömd man,
upphunno honom.
Hans soldater, sju hundra man, voro redan öfver vadet,
men sjelf befann han sig, omgifven af ryttare,
midt i strömmen och blef i villervallan riden
omkull. Hans på stranden ännu qvarstående ryttare
från Läby och Yänga socknar, vände sig, när de sågo
sin anförares farliga belägenhet, med sådan kraft mot
den anryckande fienden, att denne med sjutio nians
förlust måste vända om, glad att slippa undan för det
priset. Gustaf, hvilkens segerbana här var så nära att
afklippas, fick lyckligtvis fullfölja den, och till
tack för Läby- och Yänga-boarnas raska och manliga
uppförande vid detta tillfälle, blefvo de begåfvade
med privilegier på vissa skattelindringar. Berättelsen
om Gustaf Wasas lifsfara i Läby å har qvarlefvat i
bygden från slägt till slägt; det är också ett stolt
blad i traktens historia. 1835 lät Carl XIY Johan
ytterligare hugfästa händelsen genom uppresandet af
den minnessten, hvaraf på sidan 365 förekommer en
afbildning. På stenen läsas följande ord:
»Fosterländskt mannamod räddade här Gustaf Eriksson
Wasa under striden för fäderneslandet år 1521. Carl
XIY Johan reste minnesstenen 1835.»
E-g.
ooh servetten*
Saga af Thorborg Vide.
’ å disken i handelsmannens bod låg , en
väfpacke af ganska oklanderlig beskaffenhet.
Han tålde vid både att »nypa i», »skubba på» och
»draga i», utan att gifva sig - och det vill säga
mycket.
En del af väfven hade finare inslag och en del gröfre,
men uppränningen var naturligtvis densamma hela vägen
- väfnaden också. Det vill säga, man hade icke solfvät
om den, der man bytt om inslag, utan behållit lika
många skaft och trampor från den dag, han knöts,
upp till den dag, han klipptes ned - och drällsväf
var det, och så sålde man af den finaste ändan till
servetter och af den gröfsta till handdukar.
På ena sidan disken stod handelsmannen och berömde
sin vara, fastän det var nästan öfverflödigt, ty hon
talade för
sig sjelf. På andra sidan stodo för tillfället ett
par damer skubbande på drällen.
Den ena af dem var hustru till en adelsman och lät
derför kalla sig hennes nåd - en titel, hvartill hon
ju ägde obestridlig rättighet. Den andra var hustru
till en ofrälse embetsman och kallades derför helt
enkelt fru, fastän hon var grefvinna född. Så olika
falla »ödets lotter» här i verlden.
»Jag tager till ett dussin servetter,» sade
»frun». »Der blir nu visserligen inga bårder, men i
simpla hvardagslaget kunna de ju ändå passera. Tolf
alnar, var så god!»
Handelsmannen bugade sig och lofvade skicka hem
det begärda. Frun böjde en smula på hufvudet för
handelsmannen, nickade åt »hennes nåd» och gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
