Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om begrafningar. O-n. - I eldens spår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
också var hoptimrad af bjelkar till formen af ett
ordentligt rum. I denna "dödens bostad» antingen
nedlades liket i utsträckt ställning eller sattes
det på en stol, så vidt det icke till sarkofag fick
en båt eller ett skepp. Den döde var omgifven af
alla de prydnader, vapen och verktyg, som han hållit
kärast i lifvet, samt i allmänhet af sådana föremål,
som kunde anses vara nyttiga för honom i andra
verlden. Omkring graf-kammaren kastades stenar och
ofvanpå densamma jord, så att graf högen ofta fick
storleken af en kulle.
Efter begrafningen, med hvilken nordmännen i allmänhet
icke tyckas hafva dröjt länge, återstod blott att
dricka graföl eller arföl efter den döde. Yid denna
fest hölls äfven arf-skifte, om arfvingarna voro
flera. Sjunde dagen efter dödsdagen tyckes hafva
varit den tidigaste, på hvilken arfölet lag-ligen
kunde firas. Var den aflidne »husbonde», stod hans
högsäte tomt, tills arföl hållits. På gästabudets
första afton sutto arfvingarna på ett lägre säte,
stundom på högsätets fota-
i kyrkolagen, att presten icke fick viga liket,
»såsom en vantro hade varit». Men den gamla oseden
höll dock länge i sig, hvilket man finner deraf, att
Upsala möte 1593 fann sig föranlåtet att förbjuda
allt vigande af lik i boningshusen, i kyrkan eller
i vapenhusen. Samma möte afskaffade äfven den under
katolska tiden gängse seden, att presten vigde
grafven, innan liket nedsattes i densamma. Mötets
ordförande förklarade uttryckligt, att »sådant här
flöt af presternas egennytta och skedde endast för
deras fördels skull». Den förste, som i Sverge begrofs
på evangeliskt sätt, var smeden Peder Olofsson, fader
till reformatorerna Olaus och Laurentius Petri, hvilka
bortvisade munkarna, som ville förrätta jordfästningen
med latinsk messa, vigvatten samt andra katolska bruk.
I skrånas gyllene dagar fanns äfven ett
»likbärare-embete» i Stockholm. Att detta, såsom
sig höfdes, var hugnadt med förmånliga privilegier,
finner man bland annat af ett rådsprotokoll för den
22 September 1629. Denna dag anförde namn-
Parti af Sala efter branden den 13 September 1880.
(Efter fotografi, tagen af fröken Söderhjelm dagen
efter branden; se texten sid. 374.)
pall, tills minnesskålen efter den hädangångne blifvit
drucken Sedan man tömt denna, togo arfvingarna plats i
högsätet och genom denna handling var det, sorn arfvet
egentligen togs i besittning. Sedan brukade gästabudet
fortsättas i mänga dagar. Äfven efter kristendommens
införande fortsatte man att fira arföl. Dock började
man småningom betrakta detsamma som ett gästabud till
fromma for den aflidnes själs salighet, hvilket hade
till följd, att det sattes i närmare förbindelse med
begrafningen och hölls på sjelfva begrafningsdagen i
prestens närvaro. Under katolska tiden var påbudet,
att presten med åtskilliga ceremonier skulle
viga den döde och att intet lik fick stå ovigt en
natt. Vid reformationen 1528 stadgades visserligen,
att ovigdt lik saklöst kunde föras till kyrkan, men
»till undvikande af förargelse» bestämdes i 1529 års
handbok om ett slags likvigning, som bestod deruti,
att, innan liket bars ur huset, skulle presten förmana
och trösta den dödes slägtingar och vänner samt bedja
för den döde. Först 1571 inrycktes
ligen ståthållaren Lars Skytte, att den bäste
sämskmakaren i staden var död och att sämskmakare
embetet begärde att sjelft få bära honom till grafven,
hvarjämte han sporde, om sådant vore tillåtet. Härpå
svarades nej, utan skulle sämskmakarna lega personer
af likbärare-embetet, som gjorde det, i annat fall
hotades de med straff. År 1731 fick det aktade och
väl-lofliga likbärare-embetet nya stadgar, hvilka
bestämde, att i städerna skulle liken få bortbäras
endast af vissa dertill af magistraten förordnade
personer. Man var dock så nådig att göra undantag för
de fattiga, hvilka skulle få bäras »af andra». Äfven
mot de »förnäma» visade sig den faderliga magistraten
i så måtto hugnesam, att hon tillät, att den dödes
vänner fingo bära bårklädet vid sidorna. Dermed
gjordes dock intet intrång i de ordinarie likbärarnas
embete, ty dessa vördnadsvärda skråbröder skulle
icke dess mindre mot åtnjutande af betalning gå under
båren, det vill säga bära liket. Sannolikt led icke
heller skrået något pekuniärt men genom den första
likvagnens an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
