- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
378

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Tycho-Brahe-dag. Skiss af Abel Sylvester

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

378

tes ej till, men genom fönstret blef jag varse
Ivarsson, som med mössan på nacken, i det bästa lynne
i verlden, promenerade på Lundagård. Jag ryckte till
mig speldosan och min studentmössa och rusade ut i
fyrsprång efter min vän, som skrattande utropade:
»Hvad tusan, har du blifvit positivspelare! Hvarför
är du inte i examen?»»

»Jag kommer derifrån och ämnar mig dit igen.»

»Har du spelat marseljäsen för gubbarna?»

»Nej, bara yankee-doodle.»

»Var du rent rasande?»

»Tag det här olycksskrinet, som jag funnit, och
förvara det väl. En amerikanare är ägare dertill.»

Jag återkom upphettad, med en brinnande hufvudvärk
och kunde ej reda mina tankar på något sätt, begick
det ena misstaget efter det andra, invecklade mig i
motsägelser och svarade oefterrättligt. Sedan vi vid
middagstiden haft tvänne timmars hvila, började åter
examen-, jag hade då hunnit lugna mig och kunde låta
mina kunskaper framträda i bättre ljus, men jag insåg,
att jag det oaktadt ej hade något hopp om framgång,
Jag blef »kuggad».

Då kamraterna skyndade bort, för att göra sig en glad
afton, vandrade jag ensam upp på Helgonabacken. Här
syntes ingen menniska; det blåste kallt mellan de
bladlösa träden och vinden susade melankoliskt i
dess toppar. Uttröttad till kropp och själ, satte
jag mig att hvila på en bänk, fördjupad i mjeltsjuka
betraktelser; men då den ena rysningen efter den
andra genomilade mig, beslöt jag att återvända
hem och hoppades i skymningen obemärkt kunna smyga
mig upp på mitt rum. Tamburdörren till Ehrenfeltska
våningen stod emellertid öppen och tant Marianne och
Heloise kommo leende emot mig, gratulerade och förde
mig in i tamburen, der de under skämt och skratt
drogo ytterrocken af mig, trots alla protester å min
sida. Jag upprepade förgäfves, att jag ej gått igenom
min examen och ville för ingen del göra någon visit.

»Tro honom inte, tant, han bara narras», sade Heloise,
i det hon öppnade dörren till salongen och ropade:
»Far, Victor är här, men vill inte gå in.»

Doktorn kom, räckte mig handen och sade: »Stig in, min
vän, min dotter har omtalat, att ni varit förlofvade
nära ett år, och som jag af professorerna hört er
omtalas med beröm, har jag ingenting emot min dotters
val, men er förlofmng får ej längre vara en hemlighet
för verlden - ett ’förhållande, som jag högligen
ogillar -, utan bör i denna dag eklateras. Kom nu in,
så skall jag presentera er för min hustru.»

»Herr doktor, tillåt mig först säga ...»

»Se så, kom nu», sade doktorn med en befallande ton,
tog mig under armen och införde mig i våningen, der
ett större sällskap var församladt. Doktorinnan,
gulblek och mager, med en mörk skuggning under
ögonen, hvilken ännu mera förhöjde deras feberaktiga
glans, kom emot mig med nervös liflighet, höll ett
litet patetiskt tal och slöt med den ~ önskan, att
jag skulle göra hennes Heloise lycklig. Derefter
presenterades jag för slägt och vänner, bugade mig
till höger och venster, smålog och konverserade i
full desperation.

»Var detta inte en treflig surpris?» frågade min
fästmö.

»Utomordentlig», svarade jag och förargade mig öfver
alla surpriser, men mest öfver den att få sig en
fästmö, innan man anhållit öm hennes hand.

Hade jag ’tagit min examen med heder, hade jag
hemkommit glad och lif vad, då hade det varit helt
annat - ehuru en påtvingad lycka alltid förlorar
mycket af sitt värde.

Champagne togs in, glasen fylldes, doktorn höll ett
tal, hvaraf jag ej uppfattade ett ord. Heloise stod
lutad emot mig och såg lycklig och glad ut. För
min del hade jag en pinsam hufvudvärk, önskade
hela sällskapet dit, der pepparen växer, och hade
mycket svårt att hålla god min. Då talet var slut,
klingade alla med oss och glasen tömdes. Sedan fick
jag, som en uppmärksam fästman, besvara min fästmös
smekningar, hvilka i mitt tycke voro väl mycket
ställda på exposition. Jag vet ej huru, men jag kom
att tänka på israeliternas vandring genom öknen, der
de ganska snart ledsnade vid ho,-ning och manna. Vid
ett lämpligt tillfälle sökte jag att få

tala några ord i förtroende med min blifvande
svärfar. Då vi gingo in i hans rum, hviskade Hejoise
till mig: »Du ämnar väl inte genast begära få låna
penningar af min far eller hans borgen?» hvilken naiva
fråga jag ej brydde mig om att besvara. Doktorn måtte
haft samma tanke, ty han såg på mig med en ättikssur
min och frågade tvärt: »Hvad är det trågan om?»

»Jag ville endast underrätta farbror, att jag blifvit
im-proberad i examen i dag», svarade jag kallt.

»Improberad! Och det får jag först nu underrättelse
om.»

»Hvarken farbror eller Heloise ville höra ett enda
ord, då jag kom.»

»Ja, och nu kommer underrättelsen något post festum,
sedan förlofningen är eklaterad», svarade doktorn
med en grimas och tog sig en pris, hvaraf hälften
spilldes på hans skjortveck.

»Vi bry oss inte om den der examen», sade Heloise i
en afgörande ton, »den kan Victor taga en annan gång.»

»Hm, ja, vi få lof att låta udda vara jämnt», sade
farbror något tvärt och gick sin väg.

Jag berättade sedan dagens händelser för Heloise,
som ej synnerligen tycktes deltaga i mitt missöde,
men deremot lifligt önskade se sköldpaddsskrinet
och bad mig genast gå upp på .mitt rum och hemta
det, hvarefter hon tillade: »Om amerikanaren ej
återkommeTp-su kunde det blifva en fästmanspresent,
som ej kostade dig något.»

Presenter hade jag verkligen aldrig tänkt på förr,
än min fästmö på sitt älskvärda, naiva sätt påminte
mig derom.

Med föga afundsvärda känslor skyndade jag upp på
mitt rum. Ivarsson, som hade tändt lampan, satt vid
mitt skrifbord, rökande sin pipa och var sysselsatt
att polera en revolver. Jag kastade mig på en stol,
drog en djup suck och frågade: »Har du det fördömda,
amerikanska skrinet?»

»Naturligtvis. Men tror du, att vår uppasserska
är trogen?»

»Jag har aldrig märkt annat.»

»Men hennes man är smed.»

»Än sedan?»

»En smed är försedd med dyrkar.»

»Är deruti något ondt?»

»Det beror på huru de användas.»

»Medgifves.»

»Hon har en son, som är en äkta dagdrifvare och
som aldrig tager sig till något annat, än att supa
och slåss.»

»Jag beklagar modern.»

»Ja, men hon är den pratsjukaste gumma, jag
känner. Olyckligtvis var hon inne, då jag lyckades
öppna det amerikanska skrinet, och såg hvilka
dyrbarheter det innehöll. Nu springer hon väl omkring
och pratar derom för slägt och vänner, kommande och
gående, så att man inte kan vara säker; derför har
jag nu polerat upp revolvern, som jag ämnar ladda
och som skall ligga framme här på bordet.»

»Du är en narr, Ivarsson, men hvad har du funnit för
skatter ? »

»Se sjelf!» Han framtog sköldpaddsskrinet, tryckte på
en liten fjäder, locket öppnade sig och han framtog
en speldosa, i hvilken ett ur var infattadt, men
i bottnen af dosan voro tvänne lönlådor. Den ena
innehöll en rulle amerikanska guldmynt och en vexel
på tio tusen dollars; i den andra lådan, beklädd med
purpursammet, lågo ringar och knappar, infattade med
diamanter, troligen af ganska högt värde. j-rD^^roade>
Ivarsson att låta dem blixtra mot lampans skenijgf min
del^ såg jag på dem med ganska likgiltiga ögon. ,#?^

Hastigt utropade min vän: »För tuga&!~ Jag glömmer
ju att gratulera dig - först till din förlofitnlf ...»

»Tack.» ^-^~- ~ ^^

»Och sedan till att hafva, gått igenom din examen.»

»Behöfs ej. Jag- äirlmggad.»

»Du - det är omöjligt!» .

»Jo, ty värr», svarade jag med en djup suck.

»Och jag, mitt nöt, mitt dumhufvud, hvad har jag väl
gjort!» utropade Ivarsson och sprang upp på golfvet.

»Hvad står nu på?» frågade jag förvånad.

»Du får inte blifva ond på mig. Jag gjorde det i den
bästa afsigt i verlden, det bedyrar jag.»

»Nå?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free