- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 19, årgång 1880 /
379

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Tycho-Brahe-dag. Skiss af Abel Sylvester

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

379

»Jag afsände ditt färdigskrifna telegram till din
far, deruti du underrättade honom, att du med heder
gått igenom.»

»Var du galen!» utropade jag. »Detta var det värsta
af allt, som händt mig i dag!» Jag satte händerna
för ansigtet och snyftade högt.

Ivarsson sprang omkring och ryckte förtviflad i sitt
yfviga hår.

»Vill du, så skall jag jaga en kula i pannan på
mig? Jag har inte förtjent bättre öde. Befall och
jag lyder!»

»Se så, inga dumheter, Ivarsson», sade jag och räckte
honom handen. »Jag vet, att du är min vän och att
du trodde dig göra väl, men i dag förföljer mig ett
olycksöde. Hvad skall väl min far tänka om mig, då
han får veta, att jag är improberad och har narrat
honom? O, jag vill inte tänka derpå!»

»Jag skall skrifva, jag vill sanningsenligt omtala
allt och bedja om förlåtelse, uppriktigt säga, att
jag är en obetänksam tok, men som hjertligt håller
af dig.»

»Tack, min vän, gör d^tj^ svarade jag sorgset.

»Jag skrifver genast och afsänder det med första
post u morgon, men det var sannt - du har väl fått
brefvet?»

»Hvilket bref?» ^ .

»Ifrån ditt hem . . . Meti der var ...»

»Hvad var der?»

»Svart lack på kuvertet», tillade han långsamt.

Jag störtade upp och frågade nästan andlöst: »Hvar
är det?»

»Brefbäraren lemnade det i eftermiddags, då du var i
examen, och då jag sedan fick veta, att du var hos
Ehrenfelts i afton, skickade jag uppasserskan dit
med brefvet, som hon lemnade åt fröken Marianne.»

Ångestfull rusade jag ned för trappan och mötte tant
Marianne i tamburen. »Hvar är mitt bref?» frågade
jag häftigt.

»Det har Heloise gömt. Som der var svart lack,
ville hon ej, att Victor skulle få någon ledsam
underrättelse i afton. Men för all del, gå inte in
ibland de främmande med denna förtviflade min! Kanske
det vore bäst, om jag kallade ut Heloise?»

»Tack.»

Heloise kom liflig och glad, som vanligt, och sade:
"Nu skola vi börja dansa efter pianot, bry dig
derfördnte om det tråkiga brefvet i afton, käre
Victor.»

»Var god lemna mig det genast.»

»Bevars väl, hvad du är tråkig och odräglig-, der
har du det.» Hon kastade brefvet till mig.

Jag slet upp kuvertet, brefvet var skrifvet af min
mor. som först underrättade mig om, att min far några
dagar varit mycket hårdt sjuk och sedan tillkännagaf,
i så milda ordalag som möjligt, hans stilla, fridfulla
död och bad mig hemkomma till begrafningen. Stum
och djup var min smärta. Aldrig mer skulle min
fars allvarliga, men kärleksfulla blick fästas
på mig! Aldrig mer skulle jag få lyssna till hans
innehållsrika, kärnfriska samtal! Jag hade alltid
mycket hållit af min far, men aldrig så, som i detta
ögonblick, då jag förlorat honom.

Liksom hånande min sorg, spelades nu upp en munter
vals i salongen. Förtviflad sprang jag upp på mitt
rum, der Ivarsson satt och skref.

»Skrif ej till min far - han är död», utropade jag
och kastade mig på soffan.

Ivarsson uppsteg och gick helt tyst in i sitt eget
rum. Han anade, att hvarje deltagande ord skulle i
smärtans första stunder endast djupare upprifva såret.

Timme efter timme gick långsamt förbi. I Ivarssons
rum slocknade lampan. Han hade troligen lagt sig,
och äfven jag inslumrade slutligen, der jag låg på
soffan, men väcktes snart nog deraf, att ytterdörren
sakta öppnades och min uppasserska försigtigt smög
sig in och betraktade mig uppmärksamt, hvilket jag
varseblef med halft tillslutna ögon. Då hon blifvit
öfvertygad om, att jag sof, vände hon sig mot dörren
och vinkade åt en person, som inträdde lika tyst och
ljudlöst som hon. Det var hennes son, som med ett
blekt, banditlikt utseende och djerf hållning närmade
sig med en revolver i handen. Jag anade, hvad deras
ankomst hade att betyda: de ville frånröfva mig det
amerikanska skrinet, som ännu stod qvar på bordet. Då
den unge tjufven framräckte sin hand, för att gripa
sitt rof, sprang jag upp, fattade Ivarssons revolver,
som jag visste

vara laddad, och sigtade på tjufven. Vi stodo midt
framför hvarandra, öga mot öga, och höjde på samma
gång våra vapen - skotten smällde af... båda föllo
vi till golfvet och det sista jag hörde var Ivarssons
stämma, som ropade: »Du himmelens Gud- han är död!»

Sedan har jag endast feberaktiga, fantastiska minnen
från en längre tid, då jag tyckte mig än emottaga
besök af min blifvande svärfar,’som kom i skepnaden
af en gigantisk, brummande ållonborre, än af hans fru,
förvandlad till en utstofferad, grimaserande apa; tant
Marianne visade sig som en gås, framräckte sin långa
hals och viftade kylande svalka öfver min brannheta
panna med sina stora vingar; Heloise fladdrade omkring
mig som en praktfull fjäril, hvilkens glänsande färger
skimrade och för bländade mina ögon. Ibland tyckte
jag mig vara i mitt fädernehem, ömt vårdad af min mor
och syster, stundom i mitt studentrum, der Ivarsson
vakade öfver mig. ... v Slutligen vaknade jag en dag,
matt, men redig i hufvudet, och"hörde" Jäkaren,, som
höll min hand i sin, yttra: »All fara är nu förbi,
ni kan vara lugn för er son, min fru.»

- Jag uppslog ögonen, såg min mor och syster,
sorgklädda, stå vid min säng och mottaga
förhållningsorier af läkaren. I dörren till det andra
rummet * stött Ivarsson." Jäg blickade ifrån den ene
tili £gn andre med ett vänligt leende och sade med
matt stämma: »Mamma - Augusta - Hugo!»

»Han yrar ej mer!- Han känner igen oss!» utropade
min gnor och syster. Ivarsson gjorde ett v komiskt
hopp och for med handen igenom sin yfviga hårlugg,
för att uttrycka sina vänskapsfulla känslor.

?edan började en treflig återställningstid, då hvarje
min önskan uppfylldes, så vidt möjligt var, och man
fjäsade för mig på allt ^sätt. Jag tillfrisknade
ganska fort. Sorgen öfver min fars förlust hade,
liksom hvarje häftig känsla hos ungdommen, brusat
ut och lugnade sig snart nog, så att endast
ett vemods-fullt minne stannade qvar. Vår gamla
uppasserska syntes ej till, utan en ny hade blifvit
antagen under min sjukdom och deröfver grubblade
jag mycket. Slutligen, då jag en dag var ensam med
Ivarsson, frågade jag honom i förtroende: »Sköt jag
ihjel tjufven, som stal skrinet?»

Min vän stirrade förskräckt på mig och utropade:
»Du börjar väl inte yra på nytt, Victor?»

»Åh nej, men du kan väl inte neka till, att jag afsköt
din revolver?»

»Det gjorde du verkligen och skrämde upp; oss alla
här i huset. Jag trodde, att du tagit lifvet af dig,
och doktor Ehrenfelt kom springande, halft klädd,
och var alldeles ursinnig derför, att du skrämt
hans fru, så att hon fått nervattacker, och Heloise,
så att hon dånat.»

»Fanns verkligen ingen mera än jag i rummet, då du,
vid skottets aflossande, kom ut?»

»Ingen menniska, det bedjrar jag.»

»Men på hvem sköt jag då?»

»På din egen spegelbild, som du i din yrsel troligen
tagit för en verklig person, och med ditt skott
krossade du den gamla spegeln i tusen bitar. Antingen
gick du i sömnen eller hade dina feberfantasier redan
börjat, hvilket är det troligaste, ty dagen derpå
låg du i bjernfeber, och då Ehrenfeltska familjen
fick underrättelse derom, packades deras kappsäckar
i största hast och de reste, af fruktan för smitta,
hufvudstupa bort.»

»Har aldrig Heloise skrifvit under tiden?»

»Inte ett ord.»

»Vet min mor om min förlofning?»

»Ja, du får ursäkta, att jag omtalat allt, och äfven
min dumhet att i otid afsända telegrammet.»

»Men hvarför har gamla uppasserskan blifvit
afskedad?»

»Derför, att du aldrig tålde se henne under din
sjukdom.»

»Nå, men amerikanaren, har han hörts af?»

»Dagen efter ditt insjuknande infann han sig,
och som han styrkte sig vara rätte ägaren till det
olycksbringande skrinet, utlemnade jag det till honom
mot hans qvitto. Han påstod, att juvelerna voro utan
allt värde, endast falska stenar, och de amerikanska
guldmynten - spelpenningar, troligen för att slippa
gifva någon ersättning för tillvaratagandet.»

48*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1880/0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free