Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den goda makan. Herman Sätherberg - Mirandas födelsedag. Af Theodor Fischer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den goda makan.
för heden en bäck,
Som för tegen en häck,
Som för landet en sjö,
Som för fjärden en ö,
Är .för mannen den trofasta makan, huld - Hon är mera
än perlor och guld.
Det är hon, som har fatt
På sin timliga lott
Att förbinda hans sår,
När hans strid varit svår;
Pion är fläkten, som svalkar hans sjudande blod,
Hon är drycken, som lifvar hans mod.
Hennes ljufliga röst
Gjuter frid i hans bröst,
Och hans känsla blir vek
Vid det kärliga smek.
När det stormar der ute, han känner sig säll Yid sin
härd i sitt fredliga tjäll.
Med sin husliga flit,
Med sitt ordnande nit
Ger hon trefnad och ro
I det ringaste bo;
Hennes lif är en kedja af ära och dygd, Är ett mönster
för stad och för bygd.
I sitt hem - hennes verld, Som är fridlyst för flärd
- Ser hon bort med förakt Från den slösande prakt,
’ Som bedårat så mången en fåfängans slaf, Tills på
färden han seglat i qvaf. -
Du förvillade barn ,
I förförelsens garn,
Kom och se, kom och lär,
Kom och bikta dig här; Kom och gråt utaf ånger,
då skåda du får Denna qvinna, hur ärad hon går!
När din eld brunnit ut,
När ditt gyckel är slut,
När den lusta, du närt,
Har din fägring förtärt, När förtviflad du går mot
din ålders höst, Går den ädla med frid i sitt bröst.
När dess barn du får se
I sin oskuld le,
Skall du sucka: "Jag var
I de forna da’r
Som den liljan så ren i min menlösa fröjd, Förr’n i
stoftet jag föll från min höjd!» ’
Och i ånger ditt fall
Du begråta skall,
Och all verldens guld,
Att försona din skuld, Du vill gifva, blott kunde du
återfå Denna skärhet, du fläckat så.-
O, hur ädel, hur stor
Denna maka och mor!
Hennes trofasta hand
Håller samhällets band.
Vid sitt bröst hon dess gryende framtid bär, Och dess
räddande engel hon är.
Herman. Sätherberg.
Af Theodor Fisclier.
Jet var ^Miranda, skön och stolt och ung»; som denna
historia angår. Hon var sin faders enda barn; hon
var vacker och bodde på en vacker egendom i en vacker
trakt. Hon var en "fint» bildad flicka, åt hvilken en
guvernant i hemmet plockat de första frukterna från
kunskapens träd; hon hade sedermera gått i pension i
Stockholm och slutligen finpolerats i Lausanne. Hon
kom hem igen i våras, sin fars stolthet och mycket
belåten med sig sjelf.
Miranda var vacker ocll visste af det. Hon hade
den fatala förmågan att kunna spänna ungkarlar för
sin triumfvagn och hade först blifvit medveten af
denna förmåga, då i höstas två skolgossar i Lausanne
duellerat för hennes skull.
Henri hade utmanat Jules derför, att den senare var
systerson till Mirandas pensionsfru och^såsom sådan
hade tillfälle att träffa »la belle suédoise» om
söndagsmiddagarna. Jules fick en värjstöt i rockärmen
och äran var räddad. Jules fick
Sv. Familj-Jonvn. 1881,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
