Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVIII. Frans Michael Franzén. Anders Flodman - De biskopliga sinnebilderna. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi hafva hittills uteslutande fäst oss vid Franzéns
skaldskap och hufvudsakligen vid den del af hans
lyriska skaldskap, som tillhör hans ungdom. Men så
har skett derför, att af hela Franzéns mångsidiga
verksamhet är den poetiska dock den mest framstående,
och af denna den tidigare för honom och arten af hans
snille mest kännetecknande. En del af dikterna från
denna period, främst hans visor, är också ännu älskade
af många, för hvilka den senare och vida digrare
delen af hans skaldskap knappt har annat värde
än kuriositetens. Äfven de dikter, som tillhöra
denna, äro dock förtjenta af stor uppmärksamhet,
bland annat derför, att de visa, att Franzén på
sin lyra hade andra strängar än den idylliskt
lyriska, äfven om denna klang fulltonigast. Främst
bland dessa må nämnas: Sång öfver grefve Gustaf
Philip Creutz. Både tiden för dess författande och
den rena skaldeingifvelse, som i densamma gör sig
gällande, anvisa dess plats inom första perioden,
bland hvars dikter den i den nya, af skalden sjelf
1824 utgifna upplagan är upptagen mellan dess
båda förut ofta nämnda hufvudafdelningar. Svenska
akademien hade till prisämne 1797 uppstält sång
öfver Atis och Camillas sångare, och bland nio
täflingsskrifter belöntes Franzéns med stora priset,
dock icke utan en liten reservation mot de nyheter
i form, som han der begagnat. Emellertid är denna
sång erkänd som kanske den skönaste akademien i
sina handlingar äger. Sjelfva ämnet tyckes förleda
till begagnande af retorikens nötta blomster. Blommor
finner man här ock på hvarje rad, men friska, färgrika
och doftande. I detta stycke flyter diktens ström ren
och klar, såsom omedelbart sprungen ur ingifvelsens
källa, och afspeglar den varmaste hängifvenhet for
sitt föremål, betraktadt både såsom menniska och skald.
Synnerligt beundransvärd är den utsökt sköna form, i
hvilken skalden förmått att kläda sina tankar. Såsom
prof härpå anföres följande vers:
För Arkadiens sköna drömverld buren,
Du i pligtens hem dig skapte den.
I ditt snille fann naturen,
I ditt hjerta menniskan en vän.
Sårad djupt af lasten och af flärden
Och förlåtande likväl:
Du ej knotade att finna verlden
Olik bilden i din rena själ.
Oskulden av ungdomsvåren
Du förente med det ljus af åren,
Som förstör, till menskans blygd,
Mången dröm om skönhet och om dygd.
</tab>
Hedan före diktandet af denna sång, hvilken kan
betraktas såsom den första periodens slutpunkt, har
dock Franzén visat, att hans sångmö älskade andra
ämnen, än dem, hon hemtade ur sin närmaste omgifning,
familjelifvet och naturen. Mensklighetens stora
frågor under denna brytningens tid, den första franska
revolutionens, funno i skaldens hjerta ett varmt
gensvar. Under ett besök i Paris 1795 författade
han på franska ett qväde »A la Liberté Francaise
par un voisin des Lapons», hvari han uttryckte sina
förhoppningar på den nya frihetens välgerningar. För
revolutionens missbruk och blodsdommar var han dock
för ingen del blind och då han många år senare satte
detta stycke såsom en slags inledning till den första
af sina Tidsbilder, den högst intressanta berättande
dikten Julie de St. Julien eller frihetsbilden,
visade sig till fullo, att skaldens frihetsideal var
ett annat, än den moderna republikens. En hos Franzén
ofta återkommande tanke är hvad man skulle kunna kalla
hans skandinavism. Det var visserligen ej någon
politisk förening, som föresväfvade honom, utan blott
ett fredligt och vänskapligt samarbete i odlingens
tjenst, såsom klarast framgår af slutet i den sång,
han vid fredsslutet 1797 lät Svea sjunga till Dana:
Allt gammalt groll må skakas ur vårt sinne,
Hvar blodig strimma plånas ur vår hand,
Och våra krigs och segrars hela minne
Förgå som röken af en slocknad brand.
Nu stridom blott; om hvilkens pyramider
Stå tyngre opp med nya tegars skörd;
Hvars snilles fackla öfver Norden sprider
Mer djupt sitt sken, med mera vishet förd.
</tab>
Naturligt var skaldens varma hjerta ännu ömmare
berördt af fosterbygdens hårda öden, dem han på
nära håll bevittnade, och af dess skilsmessa från
det gamla moderlandet. Åt sina känslor dervid har han
gifvit uttryck i det sköna stycket Briggen och slupen,
symboler af Sverge och Finland, och året derpå, 1810,
påpekade han den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
