Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVIII. Frans Michael Franzén. Anders Flodman - De biskopliga sinnebilderna. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
Inre föreningen, som ock mellan de skilda kan varda
beståndande.
I allmänhet uppträ*dde Franzén i dessa Tidsbilder
såsom fridsapostel, liksom han i en dagens brinnande
fråga hemma, kampen mellan de båda poetiska skolorna,
den gamla franskklassiska och den tyska ny-romantiska,
intog en förmedlande ställning. Och just detta att
de största skalderna, Franzén och Wallin, Tegnér och
Geijer, höllo sig utanför de egentliga partierna,
i frid och frihet utvecklande hvar sitt eget
skaldelynne, var grunden till att stridsperioden blef
en af de mest lysande inom vår litteratur. Franzéns
frihetskäiiek i öfrigt hade äfven sin rot i hans
vackra tro, att freden skulle växa upp i frihetens
spår. En frid utan ära älskade han dock ej och ansåg
kriget väl berättigadt såsom värn för na-tionel
frihet, det visa hans, bekanta Sånger af en svensk
le-väringsmyn 1813. . ’
En tid kom likväl, då de fria och fördragsamma
åsigter, Franzén i sina yngre dagar hyllat, ej
längre voro hans. Möjligen öfvade i detta fall
åren på honom, som på mången, sitt inflytande,
möjligt ock att förändringen berodde på en ändrad
lefnadsbana. Den akademiska lärareväg, som han tidigt
beträdde och på hvilken han hann till professor,
först i litteraturhistoria och sedermera i historia
och moralfilosofi, allt vid Åbo universitet, utbyttes
sedan mot den presterliga. Redan 1803 erhöll han’
Pemars prebendepastorat, men egnade -fortfarande
sina krafter åt sitt akademiska lärarekall, till dess
Finland slets från moderlandet, då Franzén med glädje,
om ock först efter samvetsgrann tvekan, omfattade
tillfället att såsom själasörjare få sin verksamhet i
Sverge. Han utnämndes först till kyrkoherde i Kumla
församling i Nerike, förflyttades derifrån till S:t
Klara i Stockholm och blef slutligen biskop öfver
Hernösands stift. Om hans verksamhet * Franzén dog
på Säbrå biskopsgård den 24 Augusti 1847.
såsom både församlings- och stiftsherde finnes ej
mer än en röst. Hans oskuldsfromma sinnelag, hans
varma menniskokärlek och hans sannt kristliga tro
gjorde honom till en föredömlig Herrens tjenare, och
det är knappt sannolikt att något annat lefnadskall
i längden skulle hafva tillfredsställt hans själs
innersta behof.
Man har derför intet skäl att beklaga denna förändring
i lefnadsriktning, fast hon åtföljdes af en i mycket
ändrad riktning af hans skaldskap. Alstren deraf
hafva dock redan till god del fallit’i glömska, och
det är derför ej skäl att här inlåta sig på någon
granskning’af vare sig hans episka eller dramatiska
dikter - huru mycket skönt de än, såsom till exempel
Mötet i Alvastra, ofta innesluta - eller än mindre
profven på den fridsamme gamles poetiska stridbarhet
mot tidens sjelfsvåld på det religiösa och väl äfven
någon gång på det politiska området. Hvad af Franzéns
poetiska qvarlåtenskap är vardt att lefva och väl ej
heller bradt skall dö, är i det närmaste sammanfördt
i det väl sofrade urval deraf, som i början af
sjutiotalet utgafs i Örebro. Den svenska psalmboken
innehåller ock några dyrbara minnen deraf, uttryck
för en sann religiös ande i en vårdad poetisk form.
I poesiens systerkonst, vältaligheten, var Franzén
äfven en mästare, derom bära hans förträffliga,
af en klassisk enkelhet utmärkta minnesteckningar
i Svenska akademien och hans inom vår homiletiska
litteratur särdeles betydande ’predikningar ett
tillfyllestgörande vittnesbörd.
I Finlands nordligaste bygd såg Franzén ljuset,
Sverges nordligaste stift gömmer stoftet af sin
trogne herde*, men hågkomsten af hans sköna sånger,
hans kärleksfulla lärareverksamhet och hans fromma
vandel skall lefva länge i minnesgoda svenska och
finska hjertan.
Anders
5 en Gud gifver ett embete, gifver han ock förmågan
att sköta det, säger ett gammalt ordspråk, om hvars
historiska riktighet vi ej vilja tvista. Onekligen
ställer sig saken för erfarenheten dock något
annorlunda, när em-betet utdelas på vanligt menskligt
sätt. Den utkorades förmåga är då åtminstone icke
fridlyst för allt tvifvel och all kritik. Det kan
väl ock hända, att den, som af menniskor fått ett
maktpåliggande embete, af Gud icke fått någon förmåga
alls. Men detta är i alla händelser hvarken hans
eller embetets fel.
För sådana fall har uppfinningsförmågan, drifven
af begäret att åtminstone, så vidt möjligt,
rädda skenet, uttänkt medel, afsedda att, bland
annat, utjämna missförhållandet mellan storheten
i embetets betydelse och litenheten hos dess
innehafvare. Det visliga påfundet, att för hvarje
embete inrätta vissa. sinnebilder, har häri en af
sina orsaker. Dessa sinnebilder utgöra ett medel för
innehafvaren att uppehålla embetets yttre värdighet,
nära nog oberoende af hans egna personliga egenskaper
och andliga gåfvor. Kyrkans embeten intaga i detta
fall icke någon undantagsställning till statens. För
bägge gäller hela rangskalan igenom samma regel. -’
Ursprungligen, medan samhällsinstitutionen ännu
befann sig i barndomsåren och man lefde i okunnighet
om vigten för menniskors trefnad och lycka af en
särskild rangförord-ning, voro dessa embetssinnebilder
behöfligare än nu. De voro då det enda, som betecknade
makten och myndigheten hos embetsmannen. Deras enkla
beskaffenhet stod då äfven i full öfverensstämmelse
med de yttre förhållandena. De valdes med hänsyn
till embetets natur bland de h vardagliga föremål,
hvilka stodo symboliken till buds, och så stark,
är vanans makt, att de hafva, bibehållits till form
och betydelse, äfven sedan samhället på mångfaldigt
andra sätt kommit i tillfälle att bereda utvägar för
sina befattningshaf-vande att »på embetets vägnar»
göra sig gällande.
Men i afseende på sinnebildernas material har
tiden dock medfört betydliga förändringar. Om
vi här blott hålla oss till de kyrkliga embetena,
hvartill teckningen å föregående sida gifver särskild
anledning, så är det ingen annan jämnförelse mellan
biskopsmaktens, sinnebilder nu och i den första
kristna tiden, än den bibehållna grundformen
och .betydelsen. Ännu större är dock skilnaden,
om man, med en liten utvikning från ämnet,
jämnför de ursprungliga och nuvarande vilkoren
för predikoembetets utöfvande. Grundläggarna af de
första kristna församlingarna hade inga fördelaktiga
lönekonventioner att trygga sig vid. Lagen om
tionde var ännu icke uppfunnen. Icke heller hade man
ännu kommit på tanken att bygga prestgårdar eller
kyrkor. Feta pastorater voro ett okändt begrepp,
och kyrkans verldsliga makt hade ingen ens drömt
om. Fattiga på hvad man kallar denna verldens
goda, men rika i andanom och brinnande af nit för
medmenniskors upplysning och förädling, drogo, som
bekant, de första förkunnarna af Kristi lära omkring
bland folket, predikade, der de funno några att
predika för, på berget, i dalen, vid sjöstranden,
på gator och torg, på vägar och stigar, »görande
under och hjelpande många». Derunder ordnade de
sammanslutna grupper af bekännare, hvilka sålunda
bildade ursprunget till församlingarna, och för hvar
och en af dessa förordnades en tillsyningsman - första
uppränningen till bi-skopsembetet. Från denna ringa
början har detta embete vuxit ut till kyrkofurstlig
värdighet. Att på dessa församlingsföreståndare
omedelbart öfverfördes begreppet af »en herde för
hjorden», låg nära till hands ibland ett nomadiserande
herdefolk, liksom att, af detta skäl, den första
sinnebilden af hans myndighet blef herdestafven.
I romersk-katolska kyrkan, för hvilkens organisation
bi-’skopsembetet kan sägas utgöra grundvalen,
hafva biskoparna kommit i besittning af vida högre
myndighet och makt, än deras likar i andra kyrkor,
vare sig den grekisk-katolska eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
