Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirandas födelsedag. Af Theodor Fischer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Vet du, o verld, hvad dagen heter? Det är
Miranda.s. Eyoé.
Flöjtblåsaren spelar Malins milda öga. Första kören
(Herr Lundin):
Djupt ur vårt hjertas
Dunklaste skrymslen
Tränger i dagen vördnaden fram.
Hell dig (ursäkta), hell, fröken Miranda.
Pastorn ängslig: »Foten,herr Lundin, foten, det går
sönder. Om igen!»
Herr Lundin, som repeterat riktigt, blef alltför
skrämd af Mirandas närvaro och tordes icke säga: »hell
dig, Miranda», som pastorn skrifvit, utan ändrade det
sjelfrådigt till »fröken Miranda», hvarigenom versen
gick sönder. Han stod och skrufvade och skrufvade, men
kunde ej förmå sig att säga annat än »fröken Miranda»,
hvarför pastorn hviskade: »Hell dig, Miranda, hell
dig, Miranda! Stå still, herr Lundin, och var lugn! Se
så, om igen, ’hell dig Miranda’, och kom ihåg foten!»
Nu blef herr Lundin arg och skrek till: »jag ska’ säja
pastorn, att jag har en ömtålig liktorn, som det här
dumma toffelbandaget skafver.» Han trodde nämnligen,
att pastorn uppmanade honom att hålla fötterna stilla,
då denne i stället talade om versfoten. Slutligen tog
han dock mod till sig och läste upp slutet riktigt:
Hell dig, Miranda, Vänaste flicka,
Skapelsens under, känslornas tolk. Flöjtblåsaren:
"Djupt i hafvet på demantehällen".
Pastorn: Marken är grön, blommorna dofta, fåglarna
sjunga, Allt till din ära. Strålarna blanda Kärlek
och hopp. Hell dig, du unga, Hell dig, Miranda!
Evoé.
Flöjtblåsaren: "Kung Carl den unga hjelte". Andra
kören (Herr Hammarberg):
O, Miranda! Englar kring dig sväfva Och bekransa
dig med skönhets pris. Jubla, jord! Du fått en
andra Eva. Blif åt henne du ett paradis. o Moln,
du blixtre ej, tig med åskans dan! Minns, Miranda -
här kom herr Hammarberg af sig och, ur stånd att
erinra sig pastorns rim på »dån», stammade han:
Minns, Miranda, mi-in-ns, Mi-
»Hammarberg, Hammarberg», ropade pastorn förtviflad,
»så här var det:
Minns, Miranda ar blida makters lån." För herr
Hammarbergs ögon blef det svart, men ordet »lån»
förde hans orediga tankar på det ämne, som under hans
älskareperiod blifvit honom ofantligt kärt, hvarför
han, på pastorns uppmaning att recitera sista raden
en gång till, framsade, helt och hållet förvirrad:
"Kom ihåg, Miranda, jag behöfver kanske inte något
lån . . ."
»Det var då också sjutton hakar!» skrek pastorn till
i sin förtviflan.
»Hvad för slag, svär pastorn?» frågade ingeniören
giftigt. »Det är messhakar, jag svär vid, och
det är min rättighet», svarade pastorn och gaf
flöjtblåsaren tecken att spela. Han blåste:
"När herr Melburn i krig skulle draga". Pastorn:
Lef du och njut lifvet i glädje! Minns, i en koja
Jullen från orons bränningar landas, Om blott kärlek
är hjertats boja, Bojan Mirandas.
Evoé. Flöjtblåsaren: "Mitt lif är en våg".
Pastorn och de båda half körerna recitera gemensamt,
" pastorn högst och lifligast, under det kusin
Fritz’ otålig att få komma in på, scenen och rädd,
att Miranda skulle tjusas allt för mycket af pastorns
omvexlande qväden samt dessutom högst förgrymmad öfver
komministerns tal om »koja» och »hjerta», hvilken
anspelning han fann lika tydlig, som oförskämd, kom
med sina väl högljudda anmärkningar, der han stod
tills vidare osynlig bakom häcken.
Gemensam kör:
Frid på bergen, frid i dalen,
Kusin Fritz: Frid för dessa dumma talen,
Kören: Frid i denna sköna ängd!
Kusin Fritz: Ack, att du vor’ innestängd!
Kören: O, Miranda, kära, sköna!
Kusin Fritz: Kors, en så’n förhexad höna!
Kören: Ack, blif lycklig, hulda engel!
Kusin Fritz: Du var mig en riktig bengel.
Kören: Vi det önska allra mest!
Kusin Fritz: Nej, en så’n filur till prest!
Flöjtblåsaren, hvars repertoar nu var slut, spelade om
igen »Malins milda öga» och pastorn och kören trädde
åt sidan.
Kusin Fritz skulle nu slå sitt stora slag. Han var
sjelf utsirad som en väldig skogens konung, i en drägt
af logarfvad elg-"hud och med detta högdjurs horn till
hjelmprydnad. Hans tio drabanter sågo ut som verkliga
skogsdjeflar, och hvar och en af dem hade något
villebråd, som de skulle erbjuda Miranda. Kusin Fritz
hade komponerat en helsningssång af hittills okändt
slag, en verkligt praktisk sång, som han kallade den
och i hvilken rimmen voro, enligt hans åsigt, rent
af påtagliga, ja, »det var en matnyttig helsning».
Skogskungen inträdde, åtföljd af sina tio
tjenare. Skogskungen: Hell, Miranda! Skogens
^konung träder l:e tjenaren (går fram och lägger
en fågel för.
Mirandas fot samt säger lakoniskt): Tjäder l
Skogskungen: Mot dig att lyckönska. Ej du
knorre, 2:e tjenaren (gör som den förste):
o Orre!
Skogskungen: Om han bjuder sina
håfvor. Odjur, 3:e tjenaren:
Lodjur!
Skogskungen: Vore han väl
annars. Säker hand, 4:e tjenaren:
And!
Skogskungen: Säkert öga mina medel vare 5:e tjenaren:
Hare!
Skogskungen: Att dig bjuda skatter
ur min grufva, 6:e tjenaren:
Dufva!
Skogskungen: Sist då snabbe hunden Ponto
dref, 7:e tjenaren: ’
Haf!
Skogskungen: Liksom alltid ej
min kula tvekat. 8:e tjenaren:
Lekatt!
Skogskungen: Gladt är lifvet,
aldrig är jag butter, 9:e tjenaren:
Utter!
Skogskungen: Samt ordentlig, skjuter ej med hams. 10:e
tjenaren: Ett dussin
krams!
Skogskungen: Miranda, än jag bjuder något godt,
Men det är - "en ynglings hjerta blott".
Elfrida Stork hade under kusin Fritz’ helsning ställt
upp sina rosenjungfrur i rad på platsen utanför
bersån. Hon nalkades i spetsen för en trupp, som
hon, så godt sig göra låtit, inöfvat att efter hvarje
strof, hon deklamerade, göra ett så kalladt entrechat,
hvarvid hon föregick med godt exempel. Fröken Elfrida
ansåg det ligga något rent grekiskt i detta. Med en
rosenkrans i hand deklamerade hon:
’’Ack, tro mig, hulda barn, att vara qvinna
(entrechat) Är engel vara uppå samma gång; (entrechat)
Det är att tända lågor och att brinna, (entrechat)
Att föda sällhet, bragder, dikt och sång." (entrechat)
Truppen hade nu - entrechaterat sig fram till bersån^
och Elfrida gick fram till en i förväg bakom Mirandas
stol stäUd p all, på hvilken hon skulle uppstiga och
fästa en krans på Mirandas hufvud. Men p allens fötter
på ena sidan hvilade icke på bersåns fasta sand,
utan i den lösa jord, hvari häcken växte, hvarför
Elfrida i samma ögonblick, hon bekransat Miranda,
kände huru pallen började vackla och hon sjelf sjunka.
"Dock äfven vid mitt fall,
Så hvit som fjällsjöns is, min oskuld glänsa skall",
citerade ingeniören, men pastorn var kärleksfullare
än så; han skyndade fram och frågade artigt: »Får jag
stödja fröken om lifvet?» samt slog sin arm kring den
rodnande Elfrida. »Fråga så gerna, om inte pastorn får
stöda henne for lifvet», sade Miranda litet spefullt.
»O, fröken Stork!» suckade pastorn helt afvärjande,
men Elfrida uppfordrade hela hans armstyrka och
deklamerade i detta hängifna tillstånd:
"Om detta hjerta du dock vill Ta’ i din rika, varma
hand, Det tag, det hörer ingen till."
»Det tror jag nog», hviskade ingeniören till kusin
Fritz, »der har nog annonserats ’utbjudes hyra’
de sista tjugo åren.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
