Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snäckgärdet, norr om Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Snäckgärdet, norr om Visby.
Bland de många pittoreska, af målaren och turisten
hitintills nästan obemärkta strandpartier, som
åt Gotlands vestra kust gifva ett så egendomligt,
vildt och romantiskt skaplynne, bör det vid pass tre
åttondedels mil norr om Visby belägna Snäckgärdet icke
förgätas. Med detta namn sammanfattar man tvänne små,
grunda, nästan halfcirkelrunda vikar, af hvilka
den norra, i synnerhet under förra hälften af vårt
århundrade, var en älsklingsplats för stadens badande
unga män. Hvad som dock säkerligen mera än badlokalens
ingalunda utomordentliga beqvämligheter förvärfvade
åt Snäckgärdet så många sommarbesök, var tvifvelsutan
den – i förhållande till det inre af det gotländska
ölandet – storartade omgifningen och den fria,
lifvande utsigten öfver strand och haf från
bergshöjden der bredvid. Den väldiga kalkklippa,
på hvilkens till stor del fruktbara högslätt
gutarna bygga och bo, framspringer här med nakna,
nästan lodräta och mångfaldigt brutna konturer emot
vattenbrynet och blottar så för dagen de olika
lagren och den sällsamma arten af sin urgamla
daning. Klippväggens öfra del består af ljusgrå,
tät och hård kalksten, liggande i två till tre fot
mäktiga hvarf; den är sönderbrusten, styckad och
taggig, med utstående hörn, liksom små bastioner,
och med skarpa vinklar in i berget, der i fordomtima
de stenblock hafva suttit, hvilka nu vid bergets fot
ligga vräkta och staplade öfver hvarandra.
Betraktar man något uppmärksammare dessa i förstörelsens
stund lösbrutna klippstycken, så finner man dem bestå
af idel kalkskeletter efter millioner organiska varelser,
skapelsens kanske äldsta djurarter, hvilka en gång i det
haf, som för oräkneliga årtusenden sedan svallade häröfver,
ägde lif och njutningsförmåga, men som derefter, sedan de
utspelat sin roll i de lefvandes verld, blifvit hopslammade,
på hafsbottnen nedbäddade och med sina underbart förvandlade
qvarlefvor bidragit till bildandet af denna i så
många hänseenden märkliga bergs-ö. Småningom höjde
och ännu höjer sig denna ö ur vågorna. Den vackra och
stundom så form- och färgrika kalksten, af hvilken
nämnda lager och derifrån nedfallna stycken bestå,
kallas – såsom bekant är – enkrinitmarmor: den har
fått sitt namn af dessa sköna, numera nästan endast
Snäckgärdet.
(Teckning- af C. S Hallbeck.
i Vestindiens haf lefvande stråldjur eller zoofyter
(växtdjur), som geologen så poetiskt kallat enkriniter
eller förstenade »liljor». Dessa växtdjurs fina
stänglar – af allmogen kallade »bergsljus» –
ligga merendels sönderbrutna, här och der likväl
med sina strål- eller tentakelkronor välbehållna
och i brokig omvexling med musslor och koraller,
liksom oförgängliga mumier, begrafna eller, rättare,
bevarade i stenmassan. Den nedra delen af klippväggen
består deremot af en lösare stenart, af blågrå, mycket
leraktig mergelskiffer, ordnad i fina, jämnlöpande,
nästan rätliniga lager, med inbäddade klimpar af
korallkalk, och denna lösare beskaffenhet hos bergets
fot förklarar den förstöring, den utgräfning nedtill,
som gifvit åt berget dess vilda, imponerande karaktär.
Bland de ur berget nedstörtade klippstyckena förtjenar
ett i synnerhet vår uppmärksamhet. På den lilla
udde, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
