Print (PDF) - On this page / på denna sida - Snäckgärdet, norr om Visby. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
18
afdelar Snäckgärdets tvänne vikar, hvilar ett
bergstalp, af fiskarefolket i trakten kalladt
»Predikstolen», med snedt mot vattenlinien stupande
linier, nedramladt eller - man skulle tycka så --
nedslungadt,
"i hedendag af jättehänder kastadt"
ej mindre än ett hundra till ett hundra tjugo alnar
från sjelfva berget. Troligen satt det i fordomtid
högt der uppe på bergets ås och bildade så ett tak
öfver den gräsbevuxna afsatsen, den täcka terrassen
i bergets södra hörn, hvilken afsats då i underbar
bildning kunnat mäta sig med sjelfva »Getsvältans»
vackra grotta i Högklints (söder om Yisby belägna)
höga, nästan lodräta strandvägg. Nu hvilar detta
stalp till hälften ofvan om stranden, till hälften
nedsjunket i den. Yågorna, som fordom gingo högre,
hafva utfrätt alla dess lösare beståndsdelar, rundat
och jämnat de hårdare, samt såmedelst bildat dessa
många skrefvor, dit vinden har burit matjord, dit
vinden och fåglarna fört gräs- och blomsterfrön -
dessa små gröna dälder, dessa vänliga fördjupningar
med sina mjuka gräsdynor, der den trötte vandraren
vid de ständigt sqvalpande böljornas enformiga,
men behagliga sång inbjudes till hvila.
Längre ut i vattenbrynet står en ensam, vittrad och
mossbelupen klipp-pelare, liksom en utpost, varnande
seglaren att här nalkas.
I botaniskt afseende är Snäckgärdet icke utan
märklighet. Der finnes nämnligen ett par rara
trädslag, Sorbus aria (norsk oxel) och Sorbus
hybrida (oxelrönn, på gutaspråket amper), samt af
blomsterverlden Tragopogon crucifolius (hörande till
Synanthereernas eller de »kronblomstriga» växternas
familj och hittills i hela Skandinavien funnen endast
här), Poterium sanguisorba (pimpernell), Onobrychis
sativa (esparsett eller helghö), Schoedonoris,
erectus, med flera.
Griper man sig an med en klättring uppför berget -
hvilken vid dess sydvestra hörn går lättast för
sig -, så vinner man der uppe ett panorama af -
jämnförelsevis - storartad och hänförande skönhet. Mot
söder följer ögat längs landtborgen den gröna,
vänliga strandrabatten, som halfcirkelformigt omfattar
Snäckgärdets sydliga vik-; och vidare ilar blicken
öfver beteshagar, med mörka, melankoliska grupper af
barrskog, och mellan dessa utbreda öppna slätter och
blom-sterklädda brinkar leende dagrar. På en af dessa
slätter, hvilken liknar en skådeplats med kulisser
af höga tallar och med sittplatser på en långsträckt,
murgrönsklädd, vackert sluttande skogsbacke, samlade
sig förr ofta ungdom från staden och på en viss dag
om sommaren sällskapet D. B. V. - om hvilket nedanför
skall talas - till »pärk» och »varpa» samt andra glada
och hurtiga folklekar. Längre bort försvinner den i
små uddar oupphörligt afdelade stranden. Landtborgen
ofvan om barrskogen fortsätter mot söder sin höga,
tvärbranta sträckning, och öfver dess hvita krön
resa sig i fjärran Sankt Marias i Visby trenne
tornspiror. Nedanför berget visar sig långt bort den
norra, nästan välbehållna sträckan af stadens vackra
ringmur, sänkande sig, tornbeprydd, ned till sjelfva
hafvet. Och der bakom ser man en ny vik skjuta in,
och längst bort synes den höga stranden bilda trenne
skarpt tecknade uddar med lodräta, nästan utåt lutande
profiler, af hvilka uddar den ena försvinner bakom
den andra, i gradvis bleknande färgtoner.
Det är detta stora system af berg och klippor,
af vikar och uddar, af skog och vatten, som, med
den forna hanse-stadens gråa vålnad i bakgrunden,
här tillsammans bildaren tafla, som visserligen
annorstädes vida öfverträffas, men som dock är
dristig och kraftfull och vid hvilken ögat dröjer
med muntert välbehag.
Under oss bildar berget en liten, i det föregående
redan nämnd afsats, en grönskande terrass, af naturen
anlagd mellan bergets väggar, med en beqväm nedgång
mellan tvänne stenblock och der bredvid till höger
en i sjelfva klippan bildad fönsterlik öppning. Och
om i fordomtima det redan omtalade bergstalpet legat
som tak häröfver, så behöfves ej mycken fantasi,
för att här se en riktig jättekula med både port och
glugg och att dervid tänka sig, huru jätten sjelf,
belägrad i sin kula, uti nödens sista stund, i raseri
lyftat taket af sin boning och vräkt det ned öfver sina
framstormande fiender.
Men vi stiga åter upp på bergets rygg och skåda ännu
en gång ut öfver den vidsträckta taflan. Några getter
klättra i de för menniskor otillgängliga skrefvorna;
några vildänder simma så makligt på vågorna der
nere; ute på hafvet höras fiskarens årslag. Nästan
på en hvar af de kring stranden slumpvis strödda
bullerstenarna sitter en nätt och i sina rörelser
orolig stensqvätta; de snöhvita tärnorna kretsa
behagfullt kring viken, och strandlärkan, af naturen
liksom bestämd att med sin konstlösa sång lifva de
kala klippor, der ingen annan, ädlare sångfågel vill
trifvas, hoppar glädtigt på stranden. Man hör från den
strax ofvanför belägna landsvägen vagnarnas rullande
- man hör till och med, i stilla väder, klockslagen
från tornen i staden.
Mot norr är utsigten lika vidsträckt, men mera
enformig. Under berget se vi den lilla badbassängen,
genom hvilkens genomskinliga vatten framlyser den
finaste sandbotten, här och der skuggad af brunt
sjögräs, vidare en liten vattenqvarn, ett par små
hus, några uddar, och längst bort »Korpeklint» och
»Stenkyrkehuk», badande i vågorna sin hvita fot.
Men hafvet midt framför oss - det fria, friska,
herrliga hafvet, så långt blicken når, med roddbåtar
längs stranden samt en och annan- seglare eller ångare
i fjärran! Den Juni-qväll, då dessa rader nedskrefvos,
låg under högblå, molnfri himmel detta mäktiga haf
så mildt, så stilla drömmande, höljdt liksom med
ett täcke af glittrande silfverskir. Och ju mera det
qvällades, ju närmare solens strålande klot sänkte
sig mot horisonten, desto rikare och varmare började
ett skimmer af glödande guld och purpur att dallra
på den silfverglänsande ytan, tills i konungsligt
majestät solen gick ned, och det tjusande färgspelet
på himmel och haf allt mera bleknade och försvann.
Innan jag afslutar detta på sitt vis topografiska
utkast, återstår det att nämna, att ett dunkelt
historiskt minne är fästadt vid Snäckgärdet. Strelow
i sin »Guthilandske Cronica» förlägger nämnligen den
första platsen för staden Visby »till den vik, som
löper in emot Korpeklint, hvarest man i gammal
tid ägde en hamn för sina ’snäckor’ och skepp,
hvarom ännu det ställe bär vittnesbörd, som heter
Snäckgärdet». Hvad angår stadens ursprungliga läge,
är den gamle krönikörens uppgift af intet värde. Att
i hednatiden krigiska vikingar här haft en station för
sina farkoster och att »gärdet» deraf fått sitt namn,
är deremot alls icke otroligt.
Men vid Snäckgärdet fäster sig ock ett annat,
ett fredligt minne, som ej är dunkelt och
omtvistadt, utan klart och omstråladt af
fosterlandskärlekens och medborgerlighetens ädlaste
ära.
I det föregående är omnämndt, att här var
i förra tider en mycket besökt badplats.
En, sommareftermiddag år 1814 - det var den 9 Juli -
hade här tio unga, dels tjenste-, dels affärsmän
från staden samlat sig, för att bada och simma,
såsom ofta deras sed var. De medhade friskt lynne och
dessutom materiella förfriskningar. Under samqvämets
trefnad beslöto de att stifta ett sällskap med namnet
D. B. V. (de badande vännerna): »broderlig glädje samt
munterhet med vett och smak» skulle vara sällskapets
syfte. Snart växte ledamöternas antal. En af de ny
valde, dåvarande stadskomministern Georg Herlitz
(död 1829), väckte redan den 9 Augusti samma år det
förslag, att man borde gifva det unga förbundet
äfven en moralisk och fosterländsk syftning,
till exempel genom upprättandet af en skola för
fattiga gossar. Förslaget antogs med hänförelse,
och en friskola ordnades för tolf lärjungar. Antalet
skolbarn ökades alltjämnt, och år 1848, då skolan
måste upphöra, enär folkundervisningen blifvit
en offentlig angelägenhet, var antalet ett hundra
tjugo. År 1830, på förslag af landskamreraren Lars
Joh. Gardell (död 1861), stiftade sällskapet öns
första sparbank, hvars ansvarssumma den 30 Juni 1880
var fem hundra nitionio tusen kronor. På framställning
af konsistorie-notarien Hans Petter Gustafsson (död
1870), beslöts anläggandet år 1855 af D. B. V:s
botaniska trädgård, hvilken sedan många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
