Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vid verldens ända. Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
villorna, af hvilka den ena är uppförd af nuvarande
läkaren på platsen.
Tid hamnen ligger varmbadhuset, och längst ut på
hamnarmen är .kallbadhuset .beläget. Man underrättas
när det är damernas badtimme genom en röd flagga
och när det är herrarnas genom en blå och gul. Icke
är det således underligt, om den resande en vacker
dag stannar helt öfverraskad vid åsynen af huru den
röda och den blå-gula flaggan svaja tätt bredvid
hvarandra. Upplysningsvis må nämnas, att detta sker,
det vill säga att flaggorna hissas samtidigt, vid
högtidliga tillfällen, såsom när konungen besöker
den angränsande trakten. Denna yttring af rojalism
är lika ovanlig som färgrik, det måste tillstås.
En del af husen på vestra gatan te sig högst
pittoreskt och fantastiskt. De se ut som gamla
filosofer, försänkta i ett allvarligt begrundande af
all tings förgänglighet. Så sinå-
ett i. det forna rådhuset beläget fängelse,
hvilket visserligen någon gång begagnas, men som
endast sällan innesluter större brottslingar. Den
breda, låga träbyggnaden blickar med sina två små
fönster utmanande och med en min af värdighet på den
förbigående, liksom ville den säga: -Jag förbjuder
allt skämt på min bekostnad! Jag dominerar i . alla
fall platsen. Och fastän inan icke längre inom mina
väggar bestämmer öfver stadens bästa, gör jag dock
anspråk på.att följa med min tid!"
Ja, verkligen, när vi höja blicken ett par tum,
varse-blifva vi, under det lilla tornet, prydt
med vaksamhetens symbol, tuppen, en stor urtafla -
men lurad är man, om man rättar sig efter den tid,
hon visar.
Badhuset har för öfrigt skäl att vara stolt, ty,
efter hvad man påstår, är det en af de veteraner,
som öfverlefvat
Tullgarn.
(Teckning af G. S. Hallbeck.\
ningom hafva deras svaga sidor framträdt eller,
rättare sagdt, sjunkit in, genom påtryckning af tidens
omilda hand, och med sina snedvridna fysionomier göra
de nu en ganska be-dröflig figur.. Men det måtte icke
vara så roligt heller, att så der ett hundratal år,
och mera dertill, stå och se på verldens fåfänglighet,
ty fastän flärden i Trosa fått sig en ovanligt liten
terräng upplåten, finnes det väl dårskap äfven der. I
alla händelser kunna vi vara öfvertygade om, att de
låga dörrar, vi se framför oss, icke äro så låga,
att ej olyckan gått igenom dem, lika visst som att
glimtar af glädjens solljus hittat väg genoni dessa
små, ojämna rutor, och derför bör den - kanske mest i
egen inbillning - till tankar och känslor förfinade
hufvudstadsmenniskan icke skänka dem endast ett
tanldost leende.
Ingen verld är så liten, att hon icke rymmer
dygder och brott. Denna sats finner sin uråldriga
bekräftelse genom
det ödesdigra året 1719, då ryssarna härjade och
brände staden, hvilken då var vida större än nu och
ägde tvänne kyrkor.
Det har varit fråga om att rifva det gamla rådhuset,
men på grund af dess anor och särdeles egendomliga
byggnadsstil borde det verkligen få stå qvar, tills
det sjelft erkänner sig hafva tjenat ut - och ramlar.
Midt igenom Trosa flyter en å, omgifven af de så
kallade "östra-? och ^vestra" ågatorna, af flertalet
rätt och slätt benämnda ->åbacken». Karl IX lät
uppmuddra Trosa-ån. Den är icke särdeles bred
eller djup, hvarför man endast med roddbåt befar
densamma. Om man börjar sin färd vid åns utlopp,
strax nedanför varmbadhuset, och färdas uppför den
och inunder de trenne broarna, anländer man till
den så kallade strömmen, der ett litet fall drifver
ett verk, som har en ovanlig mångsidighet: det mal,
tröskar, sågar timmer och bereder takspån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
