Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vid verldens ända. Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Som vi icke kunna’ro öfver fallet, göra vi i stället
ett besök hos den präktiga rådinansfamilj, som här
har sin gård. Bland annat, som der kan taga vårt
intresse i anspråk, finnes en gammal klocka, som
genast medelst sin urtafla säger oss, att hon kommit
till verlden 1785 hos David Kjellbom och tillägger:
»Gudi allena äröne»-, sedan kommer följande vers:
"Jag rörs, men liar ej lif, Jag går, men blir ej
trött, Jag vaknar stundeli, När andra sofva sött,
Kungör när sol går upp, Jag andra lära vet, Det jag
ej sjelf förstår."
Öppna vi dörren, som innesluter urverkets väldiga lod,
skola vi på dess insida upptäcka nedanstående vers:
"Minuten Ganska Snällt Försvinner, En Timmas Tid gar
hastigt Bort, En dag som strömmen snart bortrinner,
En Wäckas Lopp är0 mycket kort. En Månad går och
Aret Skrider: Tänck Wandrings man hur Tiden lider! P|
Tiden Följer Död; men vet, På Döden Följer Evighet!"
Medan vi begrunda dessa tänkvärda ord, fortsätta
vi resan med den båt, som här villigt lånas åt
oss. Ofvanför fallet är strömmen svagare, ån
slirigrar sig genom enformiga, flacka gärden och,
för att komma x>ss att glömma detta, smyckar hon sig
behagsjukt med ett verkligt öfverflöd af neckrosor.
,c
Vi fara förbi herregården Ada och efter något öfver en
half mils färd anlända vi till Trosa landsförsamlings
kyrka, ^det vill säga till det ställe, der Trosa
först anlades, fore år 1200. Vi stiga i land och
finna, att det är föga, som här gifver en erinring
om, hvad som varit, utom kyrkan, hvilken är rätt
vacker med sina vapensköldar och grafstenar. Hon
äger dessutom ett särskildt intresse derigenom,
att Christina Gyllenstjerna här blifvit begrafven.
Några stenkast längre bort, i nordostlig riktning,
reser sig en annan kyrka, tillhörig Vagnshärads
socken. Men i stället för att begifva oss dit, draga
vi oss åt höger, passera hvalfbron, öfver ån och stå
irioin kort framför en verklig liten schweizer-natur.
Vid foten af en ansenlig bergshöjd ligga tre små,
täcka hyddor, alldeles inbäddade i grönska. Ett
stycke derifrån delar sig landsvägen. Om vi
ta^ga af åt höger, anlända vi till det kungliga
lustslottet Tullgarn. Efter icke fullt en mils
färd hafva vi uppnått en alle, en fjerdingsväg i
längd, och midt framför densamma ligger den ståtliga
slottsbyggnaden. Vi yika af till värdshuset och lemna
våra hästar att pusta ut, medan vi gå att taga i
betraktande det vackra och minnesvärda slottet.
Tullgarn är kändt’ sedan 1200-talet och har
innehafts af slägterna Sture, Bonde, Gyllenstjerna,
Oxenstjerna samt Ebba Brahe och De la Gardie, hvilkas
efterkommande ägde det ända till 1772, då det såldes
till kronan. , Sedan dess har det varit kungsgård
och under tiden bebodt af Gustaf den tredjes syskon,
hertig Fredrik Adolf och prinsessan Sofia Albertina,
hvilka gjort mycket till dess förskönande. Sedermera
var det ofta sommarbostad för Oscar I, både
som kronprins och regent, samt den äfven af hela
nationen älskade och saknade prins Gustaf, hvilken
här har lyssnat till vågors och vindars kör, som
kanske dervid ingifvit honom melodier till några af
hans vackraste kompositioner. Med få mellantider var
slottet begagnadt af enkedrottning Josefina, ända till
kort fore hennes död. Tvänne år bebodde emellertid
hertigen af Dalarne med sin gemål Tullgarn. Slottet
har sedermera äfven skänkt sommarfröjd åt vårt nu
regerande konungapar.
Det herrliga läget vid en vik af hafvet, den präktiga
parken med de majestätiska alléerna, den »naturliga
teatern» och de rika blomstergrupperna -T- allt detta
sammanlagdt gör Tullgarn till ett af de yppersta
lustslott i riket.
Sedan vi äfven gjort besök i det storartade
orangeriet, så låtom oss återvända ännu en gång
till Trosa.
Under tiden vill jag berätta en anekdot om den
snabbhet i uppfattning och klarhet i uttryckssätt hos
allmogen, som emellanåt kommer den resande till hjelp.
En turist besökte Trosa landsförsamlings kyrka,
och som han äfven ville besöka Vagnshärads socken,
men hade ondt om tid, beslöt han att, i stället för
stora landsvägen, gå en genväg, som man sagt honom
skulle finnas.
På en äng såg han ett par flickor sysselsatta med
hö-bergning. Han gick fram till dem och frågade:
»Går den här vägen till gästgifvaregården, som jag
ser der borta?»
De båda flickorna betraktade honom förläget, och
först sedan han upprepat sin fråga svarade de: »Ja.»
»Det ser ut, som om stigen upphörde der nere vid
åkrarna, går den verkligen ända fram?»
»Ja, men harren ska offer ån, vett ja’!»
»Skall jag öfver ån? Finns der någon färja då?»
»Nää!»
»Det var ledsamt! Adjö och tack för upplysningen.»
Turisten vände om, och efter en stund mötte han en
bondhustru, som förut gifvit honom anvisningar. »Det
finns ju ingen väg härifrån och till Vagnshärad!»
ropade han till henne.
»Jo, det är just den der, det!»
»Ja, men jag skall ju öfver ån!»
»M, än se’n då?»
»Och der finnes ingen båt.»
»Nej, men en spång.^
De dyrbara minuterna voro nu f or spillda för
den stackars resanden och han måste fortsätta sin
återfärd, men att han icke kände sig frestad att prisa
de landtliga skönheterna, må ingen förtänka honom.
Vi hafva emellertid återvändt till Trosa och finna att
der är lika fridfullt, som när vi lemnade staden. En
och annan landtbo går oss förbi, i synnerhet en mängd
små, knubbiga barfotingar. Vi helsa på alla och önska
»god dag» öfver lag.
Men tyst, der borta kommer en elegant, ung dam. Det
är bestämdt en »badgäst», säga vi, användande en’
benämning, hvilken för traktens befolkning i afseende
på affärer har samma klang, som- namnet Eothschild
i rikedom-mens verld.
Den unga damen sväfvar fram i sina guldskinnsskor och
betraktar med förvånjng och intresse sin omgifning.
Plötsligt nalkas en »chevalier rustique» och tilltalar
henne. Hon spritter till och ser litet häpen ut,
men detta uttryck ger snart vika, och med en leende
min ger hon svar.
Hvad gällde då spörjsmålet? Jo, den blonde ynglingen
hörde sig för, i fall fruntimret ville förhjelpa
ho-noin till »att kunna slagta sin kalf» - meningen
var att på förhand förvissa sig om köpare till
åtminstone en del af. köttet.
Det var således en diplomat från landsbygden, vi nyss
sågo. Han betingade sig ett ganska högt pris för en
vara, som han icke annat än under den så kallade
»badsäsongen» skulle kunna blifva af med i Trosa,
ty en sådan lyxartikel som kött begagnas icke af
stadens till större delen fattiga befolkning.
Förr bestod ’samhället nästan uteslutande af fiskare,
hvilka lör sin fångst lågo ute vid skären en stor del
af året. Nu återstå blott några, som äro fiskare till
profession. Högst få handtverksidkare finnas i Trosa,
och det är nästan oförklarligt, huru invånarna kunna
lefva af sina små jordlappar. Här gifves ock mycken
fattigdom, men sällan någon klagan, få betryckta
och mulna anleten. Staden förtjenar att ses af dem,
som äro intresserade af att iakttaga, inom hvilka
sneda rutor och under hvilka låga tak förnöjsamheten
kan trifvas.
Men i fall man icke finner Trosa lockande i och för
sig sjelf, behöfves ej göras en så lång utflygt som
till Tullgarn, för att finna anslående kontraster,
ty redan i stadens omedelbara grannskap, endast ett
kort stycke bort öfver viken, reser sig, i en yppig
drapering af grönt, den ljusa, inbjudande ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
