Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vid verldens ända. Manfred - På sätern. A-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stalten af Tureholm, med sina konstskatter och praktfulla
gemak -- men åt detta skola vi en annan gång egna ett
särskildt litet kapitel.
Af det anförda, torde synas, att denna för en lifligare
samfärdsel jämnförelsevis främmande och annars så undangömda
nejd äger ganska framstående egenskaper och kan
ur sitt sköte bjuda på hafvets uppfriskande våg och vind
jämte i öfrigt den fria naturens obundna behag -- allt i
förening med kojans flärdlöshet och frid vid sidan af konstens
skönhet och palatsets glans; sålunda belönande med en omvexlande
och rik njutning de turister, hvilka djerfts styra
kosan till »verldens ända".
Manfred.
På sätern.
Till fjälls! -- så lyder ropet, då den svällda
vårbäcken sjungit sin brusande helsning från det
nyvaknade lifvet i skogen och, på fjällen. Till
fjälls! -- heter det, då vårsolen värmt upp dalen
och lockat träden att ikläda sig sin gröna drägt och
marken sina mångfärgade blommor. Till fjälls! -- och
då blir det brådt i gårdarna, brådt med utrustningen
för sommarvistelsen der uppe: kor, får och getter
släppas ut, klockorna pingla, skrällande toner
pressas fram ur bockhornet eller näfverluren,
grannqvinnorna sticka nyfiket ut sina hufvuden och
med boskapens ramande blanda sig pojkarnas hojtande
och hundarnas skall.
Och så börjar marschen uppåt. Far och mor följa med,
åtminstone ett stycke på väg, de sista förmaningarna
gifvas säterjäntan och vallpojken, att hafva Gud i
hågen, ögonen öppna och att vara arbetsamma, det sista
afskedet tages, de bortgåendes sista blick öfverfar
dröjande hemmet och bygden -- och så äro de borta. En
besvärlig vandring förestår dem. Det kan vara två,
tre mil, ja, längre, till målet -- de vidsträckta och
rika betesmarkerna på fjällen -- och uppåt går det
beständigt, två, tre tusen fot högt, ja, mer.
Slättbon, som icke omgifves af några, fjäll, har
ingen aning om detta säterlif under sommaren, hvilket
ensamt tillhör de norrländska, framför allt de norska,
skogs- och fjällbygderna, omstrålas af icke så litet
romantik och i sig också förenar ganska mänga b
eliagli gheter -- likväl under vissa förutsättningar,
bland andra den, att sommaren består vackert
väder. Vägen till sätern. är vanligtvis trampad
utefter ett dalstråk, med en bäck sorlande i bottnen
och med omvexlande scenerier på ömse sidor, här brant
stupande, skrofliga bergväggar, der små, skogklädda
sidodalar, utmynnande i den stora. Snart förlorar
man åsynen af bygden, snart försvinner denv egentliga
skogen också. I stället bjuder naturen på sina stora,
allvarliga drag -- på fjällpartier af väldig effekt,
fjäll så långt blicken hinner, fjäll och åter fjäll,
med saftigt gröna dalgångar mellan muntert hoppande
och brusande bäckar, här och der skuggade af videsnår,
klara insjöar, nyckfullt bugtande i oräkneliga sund
mellan holmar och näs, förtrollande björkdungar,
visserligen småväxta och något löffattiga, men här
ändå af en betydligt större verkan, än der de, frodiga
och välfödda, stå pösande nere på bygden, och långt
bort, Öfver alltsammans, högfjällar, spets vid spets,
rygg bortom rygg i oräkneliga horisonter, somliga
mörka, liksom ställda i skuggan, några gnistrande som
kristall, andra åter glänsande som guld, allt efter
som solstrålarna falla på deras eviga snömantel.
Det är en tafla, hvarom ingen beskrifning kan väcka
ens ett svagt begrepp och hvaraf njutningen så
väsentligt höjes genom den rena, stärkande luft, man
inandas, och genom det lugn och den frid, som ligga
utbredda öfver det hela och framkalla en stämning,
så underbar, och en känsla af så obeskriflig lättnad
och frigörelse, att man med Petrus är färdig utbrista:
här är oss godt att vara.
Naturligtvis gäller dock, cfetta främst turisten
och den frivillige besökaren. Annorlunda ställer
sig nog saken, åtminstone mången gång, för dem,
hvilka lefva här i sommarförvisning, ett ensligt lif,
milslångt skilda frän hem och vänner. På dem ligger
nog enformigheten i säterlifvet som en tung börda,
tyngre, än att den till fullo kan uppvägas af de
antydda behagen. Ty för säterjäntan och vallpojken
utgör sysselsättningen, dag ut och dag in,
att efterse kreaturen och på bästa sätt tillgodogöra
mjölktillgången.
Det tysta säterlifvet afbrytes emellertid af besök då
och då. Husbondefolket kommer dit, för att efterse
sin egendom, huru folk och kreatur trifvas och huru
ordningen uppehälles p& sätern samt för att hemta
smör- och ostförrådet. Så kommer en och annan resande
och medför nyheter från den öfriga verlden. Är så
lyckan god, kommer ett sällskap sportmän och vill på
sätern hafva sitt hufvudqvarter, för att i trakten
fiska öring och skjuta ripor, orrar eller annan
skogsfågel samt, om sätern är belägen högt bland
fjällen och långt från bygden, vildren, dessa de
norska högfjällens förnämsta jagtbyte, som likväl
för hvarje år blir allt sällsyntare. Då blir det
lif och rörelse på sätern, då vankas der historier
från jagtens och fiskets områden, hårresande eller
skrattretande historier, skrockfulla skildringar af
hemlighetsfulla tilldragelser och hemska uttydningar
af händelser, i hvilka endast öfvertron kan förutsätta
öfvernaturliga makters spel.
Inträffar emellertid icke sådana besök, med undantag
af att hemfolket någon gång låter höra af sig, har
säterjäntan det ganska trist, och det är utan tvifvel
mest ur denna ensamhet, som säterlifvets poesi vuxit
upp i saga och sång. Otaliga, äfventyrliga sägner
äro sammanflätade med detta lif, och det må tillåtas
oss antaga, att någon af dessa sägner föresväfvade
den norske konstnären Carl Hansen, då han på duken
fäste de präktiga, typiska figurer, af hvilka en
afbildning förekommer på följande sida. Man gör ej ett
säterbesök, sådant det här af konstnären skildrade,
alldeles ensamt för rolighets skull. Någon vigtig
angelägenhet måste det vara, som kan föranleda den
besvärliga vandringen. Något ytterst vigtigt är det
ock ögonskenligen, som den besökande har på hjertat.
Hellre än att inlåta oss i fruktlösa gissningar om,
hvad de två jäntorna kunna hafva att af handla,
lemna vi dem i fred och taga en sista öfverblick af
den vänliga sätern, afsked af de, för att nyttja
J. A. Friis’ målande ord, »små, enkla husen på
gräsvallen i skydd af fjällväggen, af den klara sjön
med dess holmar och sund, af den sorlande, bäcken, af
fågelsången i björkskogen och svalqvittret öfver säter
dörr en, af utsigten från berget bakom sätern»
och allt, som här fröjdat vårt sinne och framkallat
hos oss så många nya, friska intryck.
Hör! -- liksom anande vår stämning, släpper vallpojken
der bortom sjön lös sin vackraste hornlåt, tonerna
komma så klara på de rena luftvågorna, dalarnas ekon
kappas om att upprepa den enkla melodien, satt till
en af Björnsons vackra sånger i »En glad gut» och
hvilken såväl harmonierar med den yttre stämningen
och kanske äfven med den inre hos de två der inne,
en föreställning, som så lifligt intog mig, att jag
till pojkens toner ur nämnde sång högt "sjöng orden:
»Håller du af mig,
Håller jag af dig
Alla mina lefnadsdagar!»
Liksom till svar och för att bestyrka mitt antagande,
kom säterjäntan, den glada, vänliga Marlit, ut,
röd som en ros. Efter henne följde den besökande,
blek som en lilja. Hvad hade förefallit? -- Ej utan
beklämning togo vi afsked och anträdde återfärden till
bebodda trakter, för att sedan hvarje, vår, då den
svällda vårbäcken sjungit sin brusande helsning från
det nyvaknade lifvet på fjällen, längta dit igen.
A--g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
