Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. Leontes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag, i händelse jag en dag tager afsked, skall vända
mig till, ty att stanna vid vårt eget anspråkslösa
gårdsbruk lönar ej att tala om, sedan den ena lotten
efter den andra sålts bort. Skogen är sista ressursen,
som måste sparas. Men för att ändå, såsom hittills,
vara mamma till hjelp, har jag fått en ide.
»Mamma nämnde vid slutet af brefvet, att den nye
egaren till Runstaholm nu bosatt sig der, att han
gjort mamma ett besök, för att tala om vår utmark, som
gränsar intill hans stora ägor, men att mamma, som
fann honom ’dofta parveny’ på flera alnars afstånd,
bedt honom uppskjuta frågan till min hemkomst. Han är
en man af folket och har haft tur, säger mamma vidare.
»Nåväl, min dyraste moder, en sådan personlighet
finner jag ytterst aktningsvärd, ty han kan omöjligt
hafva haft tur, utan att först hafva haft egenskaper,
som framkalla den: mod och arbetsamhet. Det vore
derför möjligt att, då egendommen tillika utgör
ett pappersbruk, jag, efter inspektörsplatsen
troligen är upptagen, kunde få en kontorsplats;
jag är ingen dålig räknekarl. I alla händelser få vi
väl se, då jag kommer hem, och det sker ej förr än,
som jag hoppas, mamma hunnit lugna sig tillräckligt,
för att utstå den tanken, att ’unge herr grefven’ med
nöje antager bokhållarebefattning hos en ’parveny’,
förutsatt att denne är en hederlig och aktad man.
»Nu står jag på resa till en badort å vestkusten,
jag deciderar mig dock ej förr, än jag gått öfver
Venern till Venersborg. Kanske följer jag med ångbåten
till Göteborg. I närvarande ögonblick sitter jag på
en gästgifvaregård, näst den sista till stationen,
der jag ernar embarkera. Det är en vacker Juniafton,
jag har ett hyggligt rum, väntar en hygglig supé,
bestående af utlofvade ägg och bräckt skinka, och
efter måltiden skall jag lerka till mitt stela ben
och göra en promenad.
»Aj, aj, nu rullar här fram en vagn, och det med
pretentiöst buller!... Aj, aj, min supé!... Någon
kommer skyndsamt i trappan. Jag hinner ej mer än
kasta brefvet i bordslådan.
Afslutande med P. S. i morgon bittida af mammas
Detlof.»
II.
Doktorns patient.
De hastiga stegen i trappan tycktes göra ett litet
uppehåll vid sjelfva dörren.
Den unge mannen, som hittills varit ensam på scenen,
hann både att resa sig upp och, väntande ett par
ögonblick, afvakta hvad komma skulle. Han hade i sitt
utseende icke ringaste anstrykning af romanhjelte. Det
var, i förhållande till hans ungdom, ett kraftigt
markeradt ansigte. Ur hans stora ögon, gråblåa och
blanka, som det svenska stålet, lyste ingenting
svärmiskt, men de talade ett språk, der förstånd,
känsla och godhet voro att påräkna. Hans hår,
mustascher och halflånga skägg glänste i vacker,
ljusbrun färg, och alltsammans tog sig mycket väl
ut till gestalten, som, något öfver mannens medelhöjd,
visade vackra, smärta dimensioner.
Han hade lyft det lilla bordet från soffan och sjelf
gått ett par steg framåt.
I detsamma öppnades dörren utifrån och en stor,
temligen korpulent herre visade sig på tröskeln,
der han ännu sträfvade att hemta andan.
»Herr löjtnant, förlåt, jag hörde visst icke namnet
der nere.»
»Detlof M**, till er tjenst, min herre.»
»Ja, det är just en sådan, jag i mensklighetens och
den gamla ridderlighetens namn kommer att begära.
Ursäkter hinner jag ej aflägga. Jag är läkare (doktor Murman)
och reser med min hustru till Göteborg, för att begagna baden i
Marstrand; men vi äro ej ensamma, vi hafva fått oss
ombetrodda en ung flicka, och det stackars barnet,
som nyligen genomgått en svår sjukdom, är mycket
nervös. Då våra hästar nyss skyggade på vägen och stegrade sig,
blef hon rädd och svimmade.»
Doktorn hade framkastat allt detta i ett andedrag,
men nu förmådde han icke mer, hans ögon togo dock
en öfversigt af rummet och stannade först på soffan
och sedan på löjtnant Detlof, som lyckligtvis genast
förstod honom.
»Ni gör mig den äran, att borttaga mitt rum», yttrade
han leende.
»Det finns, ty värr, ej här att tillgå något annat,
utom ett unket hål, der blott ett par stackars
karlar, och det mycket beklagligt ändå, stå ut med
att hålla till. Vi hade ej ernat stanna vid den
här tillflykten, men jag vågar, på min läkareära,
ej föra barnet längre.»
»Nej, för all del, jag skall följa er genast och vara
till ytterligare tjenst, om ni behöfver mig.»
»Ja, just det vore högligen välkommet. Flickan har
ännu icke kommit sig och, min lif och själ, jag ser
mig god att få henne uppför trappan. Utom er, hade
jag nödgats låta en grofhuggare der nere taga min
dyrbara patient om hand.»
Följande doktorn i spåren, stod Detlof snart jämte
denne vid vagnen, der en medelålders dam, fru
doktorinnan Murman, höll på att ifrigt med eau de
cologne gnida tinningar och pulsar på en ung flicka,
hvilken, hvit som en lilja, låg stödd mot henne.
»Kära Therese, jag märker, att du icke fått lif i
barnet ännu, men här kommer jag med en försvarlig
hjelptrupp. Förutom gästgifvaren sjelf och hans
hustru, får du denne unge löjtnant, som afstår
åt er qvinnor sitt eget rum, och han tager barnet
försigtigare än någon annan, låt oss bara icke krusa.»
»Men, min vän ...»
»Men, kära Therese, du bör minst vara pryd. Se så,
intet prat, var så god, herr löjtnant!»
Det var långt ifrån att Detlof kände sig så ogenerad,
som doktorn förutsatte. Han hade ej förstått läkarens
meddelande annorlunda, än att han trodde det vara
frågan om ett barn. Men huru fin och späd den gestalt
än syntes, som han skulle taga i sina starka armar, så
var det likväl en ung, bildskön flicka, och det syntes
hans fina grannlagenhet nästan förolämpande mot henne,
att han, en man, skulle sluta henne så intill sig. Om
det gått an, hade han gerna dragit sig tillbaka.
Emellertid verkade hans redbara utseende, bäst
understödt af denna tvekan, så mycket till hans
fördel, att doktorinnan förbindligt yttrade: »Vi skola
hjelpas åt.» Och svepande väl omkring den afsvimmade
hennes långa reskappa, gaf hon sjelf, hjelparen i
nöden, ett tecken, och så satte sig processionen i
rörelse, doktorn först, ropande på en skål kallt
vatten, derefter hufvudgruppen, sist tjenstandar
med vagnens nödvändiga innehåll.
Under passagen öfver gården och uppför trappan,
fattade Detlof, att några lätta rörelser af den unga
flickan tillkännagåfvo sansens återvändande. Men
först när han nedlade sin lätta börda på soffan och
försigtigt var sysselsatt att lossa armarna, uppslog
hon sina ögon, två halft beslöjade himlar, både till
färg och sublim renhet, och blickade djupt och länge
in i hans.
Detlof hade icke ringaste reda på uttrycket i sina
egna, men det vissa var, att doktorinnan, som stod
ofvanför soffan, således midt emot honom, märkte,
att hans ögon icke visade någon beslöjning, utan en
häpen beundran, snarast dock lik en konstnärs vid
den oförmodade åsynen af ett idealiskt konstverk.
Långt ifrån emellertid att förlänga situationen,
bugade han sig genast till afsked, fattade sin
nattsäck och resväska, men glömde brefvet i
bordslådan.
Sedan doktorn i sin tur lemnat damerna åt deras
medförda tjenarinnas omsorger, ty allt stod nu väl
till med den unga flickan, kom han att anmäla sig
som medintressent i den af löjtnanten förut beställda
måltiden; och sedan de intagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
