Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. Leontes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gästgifverskans bästa prof i kok- och stekkonsten --
de fingo till och med göra bekantskap med den dessert,
fruntimren vågat försmå, en inbjudande »ostkaka» --
gingo de med sina tända cigarrer ut på en promenad
i den vackra trakten, under det att deras så kallade
rum rustades i ordning.
»Det är mig alldeles omöjligt», förklarade den äldre
herrn, »att till fullo uttrycka min förtjusning
öfver ödets agreabla nyck, att låta mig träffa ett
sådant sällskap i nöden. Jag vill just tänka mig
ensam här! Nu gör väl herr löjtnanten oss sällskap,
åtminstone till nästa ombyte? Vi hafva god plats
i vagnen.»
»Dertill säger jag icke nej, alldenstund äfven jag
skall i morgon gå om bord på samma ångbåt.»
»Nå, det var då tusan så roligt! Är det också en
badresa?»
»Ja, för att stärka mitt stela ben efter strapatserna
under mötet. Vi hafva sällskap öfver Venern.»
»Och hvarför icke sedan än vidare? Tänk på
Trollhätte kanal. Kan ni för öfrigt få bättre bad
än i Marstrand?»
»Jag tror icke saken låter sig göra. Jag går af i
Venersborg och reser kanske icke längre än till
Gustafsberg.»
»Nå, jag skall akta mig att vara envis! Jag lemnar
väl något åt fruntimmerna.»
»Är den unga damen en slägting?»
»Det är hon icke. Men fadern, patron Berthel,
som var en betydande godsägare inom det distrikt i
Småland, der jag är provinsialläkare, har jämte sin
fru anförtrott henne åt oss. Hon har funnit sig redan
mycket väl under den lilla tur, vi just nu gjort till
min och min hustrus gifta dotter. Men huru det är,
befinnes skön Hulda vara för närvarande ett bräckligt
menniskobarn. Hon har dock intet organiskt fel,
så att jag hoppas det bästa. Är hon ej älsklig?»
»Jag hade endast en flygtig anblick af henne, men
jag vill tro, att hon gör rätt för det vackra epitet,
hon nyss erhöll?»
»Ja, lita på det! Det ligger, om jag så kan
uttrycka mig, ett pittoreskt behag öfver hela hennes
varelse. Jag tager för afgjordt, att hon blir mer
observerad, än hennes fader skulle anse önskligt för
sina egna planer.»
»Hon förefaller så ung, att de planer, hvarom här
torde vara fråga, komma tidigt.»
»Visserligen! Hon har dock länge sedan fyllt sjutton
år, och fäder kunna icke hålla sig i okunnighet om
(det vet jag bäst) att efter den tiden det kan finnas
afnämare till dem, synnerligen till en så rik och
skön flicka, som denna.»
Löjtnanten svarade ingenting, men i fall det var
hans mening att han hört nog om ett ämne, som icke
rörde honom, så var likväl doktorn just i farten
att prata. Han såg endast sin cigarr till godo med
en lämplig uppmärksamhet, hvarefter han fortsatte,
aldrig sättande i fråga att det ej skulle intressera.
»Saken är den», återtog han, »att i familjen finnes
också en son, ett år yngre än dottern, och der det
på landet finnes, en son, finnes det nästan alltid,
åtminstone under mellanterminerna, en informator. Och
den, som här presenterade sig, var en extra fin
och galant filosofie studiosus, som i den grad vann
föräldrarnas tycke, att då det förmärktes att han, som
öfvade dottern i språkkunskaper, sjelf kommit in i en
kinkig kunskap om sitt eget hjerta, hvilket han ärligt
meddelade fadern såsom skäl till sitt beslut att
flytta, fick dennes liksom moderns löfte, att i fall
Hulda, då hon fyllt sina aderton år, kunde vinnas
för hans önskningar, ej lägga minsta hinder i vägen
för ett frieri. Men han finge ej tänka på giftermål
innan hon fyllt tjugo. Den unge mannen har sedan
blifvit promoverad till filosofie doktor. Men som han
är fallen både för litteraturen och det praktiska,
så är han nu på en gång tidningsmedarbetare och
räkenskapsförare i en af Stockholmsbankerna. Men här
har jag pratat ut elden ur cigarren. Och löjtnanten
har tappat sin.»
»Den var utbrunnen, då jag bortkastade den. Hade
ifrågavarande filosofie doktor några synbara
förhoppningar?»
»Det trodde fadern, men modern trodde det ej.
Dessutom påstod hon, att en sexton års flicka,
som barnet då var, ej kunde äga dylika känslor.
Huru som helst såg Hulda honom i julas med orubbligt
lugn. Men nu måtte väl menniskorna fått ihop våra
bedröfliga nattläger.»
III.
En bekännelse på ångbåten.
Himmelen lät den vackraste rosenröda färgton lysa
öfver Venerns högblåa, spegelklara vatten, eljest
nästan beständigt i rörelse och ej sällan utgörande
en sannskyldig fasa för passagerare, som lida af
sjösjuka. Det var på eftermiddagen, dagen efter den
afton, som så oväntadt romantiskt på den tarfliga
gästgifvaregården sammanfört våra resande.
På morgonen hade doktorn, efter ett besök hos
damerna, berättat Detlof, att, till hans förundran,
han icke funnit sin patient så bra, som han litat på
att finna henne. Om ej hans hustru förklarat honom,
att alls ingenting händt, skulle han bestämdt trott
detta, ty »barnet», ett ofta begagnadt förtroligt
smeknamn, visade en så underlig oro, ett nytt symptom.
»Vi få väl då frukostera ensamma», sade Detlof,
från fönstret betraktande de väldiga arrangemanger,
som gästgifvaremor gjorde uti hagens löfsal.
»Min hustru gör oss sällskap. Och då vi stiga i
vagnen, får hon presentera er för mademoiselle Hulda
Berthel. Fadern, stenrik man nu, är en son af folket
-- ganska löjligt uttryck för resten, efter som jag
icke begriper, hvarifrån vi alla andra eljest leda
vårt ursprung. Lika mycket. Då han lyckades, som det
heter, komma i ’storskolan’, kallades han Lars Berthel
Larsson. Men sedan nöjde han sig med att blott heta
Lars Berthel -- det senare som tillnamn. Han var för
resten född med affärsgeni och utvecklad fallenhet
för jordbruk i stor skala.»
Frukosten och fru doktorinnans ankomst slutade dessa
meddelanden. Man skyndade att komma i väg, för att
i tid vara vid stationen.
Presentationen mellan löjtnanten och doktorns så
kallade patient gick i flygten. Och om löjtnant
Detlof väntat, det han väl torde beredt sig på,
ett par ord, häntydande på deras stumma möte, så
bedrog han sig. Han fick till och med knappt en half
blick från de djupa, sköna flickögonen, som med en så
vältalig häpnad träffade honom föregående aftonen och
hvilka han vida tydligare återsett i drömmen, än nu,
då ögonens ägarinna insvept hela ansigtet i ett tätt,
grönt flor.
Doktorn och hans fru, en liflig och godlynt dam,
läto emellertid visst icke sällskapsprat saknas.
Såsom det blifvit nämndt, var det på eftermiddagen.
Doktorn fördröjde sig antingen vid middagsbordet eller
vid ett påtänkt spelbord, huru som helst, åtföljde han
icke sina fruntimmer upp på däck, der löjtnant Detlof
satt ensam på en af sofforna. Flera passagerare höllo
hvila i sina hytter och icke många funnos uppe.
De båda damerna valde genast den soffa, som innehades
af deras reskamrat, det vill säga att doktorinnan
valde, men hon hade ej väl satt sig ned, innan hon
fick ögonen på en gammal bekant och skyndade genast
öfver till dennas plats, lemnande den unga flickan i
den allvarsamme, unge mannens vård. Ett vänligt och
begripligt ögonkast visade att hon bestämde honom
för denna heders- och förtroendepost.
Han beredde sig på att finna uppdraget allt annat än
lätt, då den vackra, blyga grannen förmodligen skulle
visa sig lika sluten och förbehållsam som förut. Men
till hans outsägliga förundran uppslog hon floret,
och icke blott detta, hon uppslog äfven ögonlocken,
hvilkas långa frans förut icke velat lyfta sig under
hela resdagen, och i det hon med en förtjusande oro
såg på honom, yttrade hon half högt:
»Herr grefve, jag har en skuld till er, som jag,
huru svårt det än blir, måste afbedja, innan vi
skiljas åt. Och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
