Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. Leontes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnar tillfället – jag har ej kunnat göra det i
andras närvaro."
»Herr grefve», upprepade han, »jag vet icke att jag
presenterat mig under denna benämning.»
»Det är sannt», svarade hon, blossande röd. »Herr
löjtnanten begagnar ej sin titel, men ... men
...» Hon såg åter på honom med en så oskuldsfullt
naiv anhållan i de ljufva, blyga ögonen, att det var
lätt att finna, det hon begärde uppmuntran.
Emellertid flögo Detlofs tankar som hastigast
tillbaka till den föregående aftonen. Han hade
inkastat brefvet till modern i bordslådan, emedan
han ej kunde vara beredd på att få utrymma sitt
rum. Då detta likväl affordrades honom, hade han
i brådskan glömt brefvet. Men han hade också helt
tidigt på morgonen, innan doktorn besökt fruntimren,
genom gästgifvaregårdens ena piga begärt och erhållit
det, precist så hoplagdt, som han lemnat det. Den unga
flicka» hade ju varit sjuk, doktorinnan uttröttad och
sömnig, ingendera skulle väl dessutom kunnat vara
så ogrannlaga och ... Nej, det var ej troligt!
Hvad skulle han emellertid tro, då rodnaden på den
sköna Huldas kind icke tycktes vilja Blekna och
hennes ögon sade »fråga mig».
Till en början smålog han, tänkande: »Hon är i alla
fall ett riktigt barn, som kanske genom någon händelse
fått tag i brefvet och inbillar sig hafva felat,
fast hon ej läst en rad, och huru mycket skulle hon
för öfrigt begripa, om hon läst något? Men hon ser
så rädd ut, stackars liten, att jag väl måste skynda
att lugna henne, eljest kan hon råka på att svimma
igen.
»Sof mamsell Berthel godt i natt, efter sin
skrämsel?»
»Nej, jag sof icke på en mycket lång del af
natten. Men jag höll mig stilla så länge
som möjligt, för att icke störa den goda
doktorinnan. Emellertid...»
»Var det troligen pinsamt att ligga länge orörlig?»
»Alldeles det... och slutligen vände jag mig till
det lilla bordet, som, man satt bredvid mig, för att
jag måtte nå vattnet. Det var nu fullkomligt ljust,
och jag hade grufligt tråkigt.»
»Det är lätt att förstå.»
»Ni är, som det tyckes, mycket välvillig. Och ni
torde också veta, att man under ett sådant tillstånd
i tankspriddhet företager hvad som helst...»
»Naturligtvis, utan att man reflekterar på sina
rörelser.»
»Så god ni är! Det var visst inte något fel, att
jag drog upp bordslådan, ty jag trodde att mina piller
kunde ligga der; jag försäkrar er, att de ej lågo på
bordet, och doktorn har sagt, att jag kan taga ett
par, i fall jag ej annars lyckas somna.»
»Nå, funnos de der sömnpillerna der?»
»Nej, jag vet icke hvart dosan tagit vägen. Men
för att finna den, upplyftade jag ett öppet bref,
hoplagdt blott på en sida, och ... och ... o, huru
svårt det är att vara uppriktig, men det är man ju
tvungen till, om man vill vara hederlig... Kanske
trodde, jag heller aldrig, att jag skulle komma att
träffa den, som skrifvit brefvet.»
»Det var ändå ganska möjligt.»
»Ja visst, om jag tänkt noga på saken. Också då
doktorns berättade mig, att ni skulle blifva vår
reskamrat ända till Venersborg, kände jag mig så häpen
och rädd, att jag under vår färd i vagnen måtte
förefallit er som ett verkligt våp. Jag tackade
er icke en gång för er hjelp i går afton. Men
för detta kan jag bedja er om förlåtelse. Den
uraktlåtenheten var en följd af det, som ni nog
förstår.»
»Och som ni lemnar åt mig ensam att söka en ursäkt
för – är det så?»
»Nej, så var det icke. Tro mig, ehuru jag får ständigt
heta barnet, har jag länge sedan vuxit ifrån barnets
enfald att antaga, det allt tillåtes det. Och jag är
så ledsen, som jag rättvisligen bör vara, öfver min
ogrannlaga förströelse, men ändock icke så ledsen,
som det tillkom mig, ty jag erhöll genom min djerfhet
en upplysning, hvilken var mig mera än allt annat
nyttig att få veta.»
Nu blef det Detlofs tur att känna, det något annat än
solen brände honom på kinden. Hans blod, som hittills
varit alldeles lugnt, under antagandet att hans
älskliga, barnsliga granne endast läst med en liten
tanklös Evas oskyldiga ögon och uppfattning, detta
blod började nu röra sig, och något af harm och stumt
missnöje låg i blicken, som träffade den biktande.
Då flydde genast den lätta rodnaden från hennes
ansigte och hon sade sakta bedjande, med en röst
af oemotståndlig mildhet: »Hade det varit rättare,
om jag – såsom jag förstått att ni trott – icke
blott läst som ett tanklöst barn, utan äfven låtit
er qvarstanna vid den tanken, att jag icke senterat
detta ädla stycke annorlunda, än som en förströelse
för ett nyfiket ögonkast.»
Nu sjönk Detlofs blick forskande i hennes. »Hvad är
det», sade han, »som fästat eder uppmärksamhet? Var
uppriktig, såsom ni hittills varit.»
»Det är naturligt. Jag har alltid trott, fruktat
och mycket ängslats af den tanken, att en så kallad
rik flicka blott söktes för hennes penningar och
att det var tillräckligt att inbilla henne, om hon
behöfde en sådan tro, att hennes personlighet var lika
eftersökt. Denna så rysligt förödmjukande åsigt har
ofta hemsökt och marterat mig. Och nu har jag fått
den insigten, att lika väl som det finnes en man,
hvilken motsäger den vanliga föreställningen, så kan
det ock finnas flera. Tänk på, huru välgörande det
antagandet är för mig – och tillgif mig, om ni kan.»
»Af hela mitt hjerta. Dessutom litar jag på er grannlagenhet.»
»Ja, den är minsta borgen jag kan gifva er i utbyte
mot en förlåtelse, som jag alltid skall anse
oförtjent. Derjämte vill jag gifva er en annan
försäkran, att när jag (kanske innan särdeles
lång tid gått till ända) träffar den dam, som
möjligen skulle föredraga en krona framför en
blomma på sina saker, jag icke blott skall vara
grannlaga, utan jag skall fullkomligt glömma,
hvad jag läst och hvad jag kanske just då gissar.»
»Ni förvånar och oroar mig i yttersta grad. Nu
först inser jag fullt; hela faran af min glömska,
när jag lemnade det rum, som jag innehade.»
Hans stolta min och kalla stämma röjde båda en
stränghet, som nästan skrämde den unga flickan. Och
hon förmådde blott se på honom, men detta skedde med
en så intagande, ödmjuk bönfallan, att han nästan
omedvetet i mildare ton tillade:
»Hvarför skulle just ni träffa henne?»
»Det ville jag gerna hafva sagt er, och det var
sannerligen min afsigt. Jag ernade dessutom lemna er
förtroende af mitt eget lilla, fattiga lif, ty man kan
vara omgifven af idel rosor, utan att tycka dem vara
mjuka att gå på, och jag trodde i min okunnighet att
detta förtroende skulle blifva en passande gengäld
för det förtroende, jag så obetänksamt tillegnat
mig, men det är förbi nu med den säkerhet, jag
kände. Jag skall aldrig kunna glömma er stränghet,
som lyckligtvis dock haft det goda med sig, att jag
nu anser mig botad för all obetänksamhet i framtiden.»
»Hvem af oss båda har nu varit strängast?» frågade
han med det vackra småleende, som så väl klädde honom.
»Åh, ni är åter god! Nå, då lofvar jag er, att när
vi härnäst träffas minnas hvad jag nu uppskjutit.»
»Träffas vi väl någonsin åter? Jag går af i
Venersborg.»
»Det är jag nöjd med, ty nu känna vi hvarandra både
för mycket och för litet, att gå längre ... Se så,
der kommer doktorn med min kappa. Och här hafva vi
också doktorinnan. Ni kan ju gerna låta bli att glömma
mig till – härnäst.»
Hon lyste ordentligt af en tjusande skalkaktighet
vid det svar, hon läste i hans blick.
»Håller du på, liten», sade doktorn, »att få upp
målet och öfvertala den der herrn att göra oss ett
längre sällskap?»
»Huru kan farbror göra mig förlägen med sådant? Är
icke det obeskedligt, kära tant.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
