Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. Leontes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det erinrar jag mig, och det skulle icke för
sjelfva platsens skull varit hvarken löjligt eller
tokigt, men nu blir det ej af, emedan jag strax förr
än jag lemnade Gustafsberg erhöll bref från den
hedersgubben öfversten, som strängeligen inbjuder
mig till jagtnöjena.»
»Det blifver väl inga sådana förr än närmare hösten.»
»Icke så alldeles genast, men rätta orsaken är att
öfversten, som är en intelligent man, är sysselsatt
med ett krigsvetenskapligt arbete och önskar att
jag slår mig ned hos honom på några månader, för
att blifva hans amanuens och handsekreter. Och han
begär för vissa studier och rådplägningar att jag
kommer genast.»
Detta meddelande var fullt sanningsenligt, men det
var icke beroende af någon brådska. För Detlof sjelf
var det likväl så brådskande som möjligt att befinna
sig långt borta, när doktor Murman med sin fru kom
att återlemna den anförtrodda unga patienten. Det
skulle vara outhärdligt, om doktorn med sin ogenerade
påflugenhet kom och uppsökte honom i sin ruin
(hvilken af grannarna, sins emellan, benämndes
»Ugglenästet»). Dessutom ville han, af föresats,
icke se bekantskapen förnyad med det sköna, naiva
barnet, som han nog ändå mindes i all hennes osökta
originalitet. Hon skulle bestämdt icke förråda sin
kännedom om hans närmaste angelägenheter, men hon
skulle med sin ljuft skalkaktiga blick och sina små
»förtroenden» bringa honom ett godt stycke från den
väg, han erkände vara bäst.
»Hvad du blifvit tankspridd, Detlof, du hör icke, att
jag säger det jag, trots smärtan att åter förlora dig,
fullt gillar ditt antagande af öfverstens anbud. Det
är på en gång hedrande och gagneligt – på det sättet
får du betalad din skuld till honom.»
I detta ögonblick inkom jungfru Malena och förkunnade,
att patron Berthel hade kommit och satt sig på
förstuguqvisten, medan han väntade på att få veta,
om han kunde träffa löjtnanten.
V.
Den rike och »nålsögat».
Den nye grannen, ägaren af pappersbruket, Lars
Berthel, var en synnerligen human, i många afseenden
anspråkslös man, som sjelf aldrig lät före, sitt
namn nyttja annan titel än patron, en patriarkalisk
benämning från häfd.
Son af en mycket fattig, men på sitt enkla sätt i
gudsfruktan rik och poetisk porslinsmålare, hade
gossen vid fabriken, der fadern tidigt anställt
hans små fingrar, lärt sig, att som högsta ära och
utmärkelse, hvilken på jorden kunde vinnas, akta och
ödmjuka sig för ordet "patron". Men pilten vantrifdes
dock vid det instängda lifvet. Hellre än att måla
träd, buskar och fåglar, ville han se och höra dessa
herrligheter ute i skog och mark. Och han gaf sig ej
tillfreds förr, än fadern skaffat honom tillåtelse
att få gå omkring bygden och sälja utskottsgods, det
vill säga små, målade drickesmuggar och små asietter,
askar med mera.
Han var något öfver tio år, då han började sin
första handelsspekulation, och han hade redan
haft så pass skolstudier, att han kunde räkna på sin
lilla griffeltafla utgift och inkomst, och för hvarje
slant, som kom i den på bröstet hängande sparbössan,
utvidgade han sina framtidsplaner. Först när han
fått samla till böcker, måste han komma i storskola,
det var alldeles nödvändigt, om han med tiden skulle
blifva patron, och sedan han fått i sig nödig lärdom,
ville han se sig om, hvarest han bäst kunde komma
fram, men på landet skulle det vara. När han så
en gång var blifven en man, som hade många, många
under sig, då ville han också blifva något, som
till och med hans fromme fader erkännt att patron
på porslinsfabriken icke varit, nämnligen en »herde
för fåren». Han kunde aldrig nog ofta läsa i Nya
Testamentet om, huru Jesus var »herden för fåren»,
och han, som var så rättvis, ville nog att andra
herdar, än prester, skulle finnas till.
En sak hade dock tidigt gifvit honom stort
bekymmer. Han ernade blifva ganska rik, men hade icke
den enda autoritet, som hans gamle fader och han
sjelf fullt litade på, sagt att det var svårare för
»en rik att gå in i himmelen, än för en kamel att
gå genom ett nålsöga?» Men häri blef han slutligen
tröstad, då han en dag kom åt en bok, innehållande
meddelanden öfver svårfattliga bibliska ord och
der det förklarades, att Kristus icke menat ett
vanligt nålsöga, utan syftat på en port i Jerusalem,
hvilken kallades »nålsögat». Detta argument antog
han som ett fribref, att det just icke kunde strida
mot kristendommens meningar, om han vidblef sin
föresats. Det skulle ju för resten synas, om han
fick framgång, att det var med Herrans vilja.
Herran visste, att han aldrig skulle glömma de
löften, han gjort.
Han glömde dem heller aldrig. Snäll att räkna
och skrifva, fick han samma år han, väl beredd,
första gången böjt sina knän vid altarringen och
högtidligt mottagit faderns stora silfverklocka som
oafytterligt arf, genom en faderns aflägsne slägting
en eftersträfvad plats hos inspektören på en större
herregård. Praktisk, redlig, driftig och med hufvud
för allehanda kloka uppfinningar och besparingar,
alltid en sann vän till den arbetande och fattiga
klassen, kom,han sedan, genom sin husbondes död
och på alla underhafvandes ifriga bönfallan, att
vid tjugo års ålder efterträda sin förman. Redan då
värderad af egendomsherrn sjelf, fick han opåtaldt
ingå egna, små affärsförbindelser, hvilka efter,
hand allt mera utvidgades.
Vid tjugofem års ålder gifte han sig med en vacker,
bildad flicka, enda dottern till en förmögen
bruksförvaltare. Partiet ansågs ej öfver den unge,
hygglige och redbare mannens förtjenst. Han började
nu med egendomsarrenden och slutade dermed först som
större jordägare.
Under årens lopp fortsatte han ständigt sin
intellektuella utveckling och blef derjämte för alla
sina »får» en sannskyldigt »god herde».
Hans gamle fader, som han ärade och högt älskade,
fick sluta sina dagar hos sonen, lefvande der som
en patriark och nöjande sig nu med att måla barnens
lekhus jämte en oändlig mängd »taflor», med motiv
från porslinsfabrikens bästa ressurser. Derjämte
målade han allt möjligt åt sin vänliga sonhustru och
hvarenda kista åt pigorna; förutom de unga drängarnas
kärleksbref.
Af husets båda barn älskade den gamle högst Hulda, som
med sin milda, poetiska ande bäst förstod honom. Och
ehuru både sonen och sonhustrun ville läsa för honom
i »heliga skriften», var det dock Huldas röst och
föredrag, som gjorde honom lyckligast.
Vid den tidpunkt, som nu är i fråga, hade den gamle
porslinsmålaren länge slumrat i frid. Men hela familjen
gömde ännu »farfars taflor».
VI.
Grannarna göra bekantskap.
När den fattige, unge grefven kom ut, för att helsa
på sin rike gäst, trodde han att säkerligen något
hos denne skulle förråda, att han ansåg sig göra en
behöflig tjenst med det ifrågavarande anbudet att
köpa ett stycke utmark, men han blef angenämt berörd,
då den utmärkte, rättframme medelålders herrn raskt
skyndade emot honom med utsträckt hand och helt
enkelt sade:
»Jag ville icke försumma tiden, utan så fort jag
fick veta, att, löjtnanten hemkommit, infinna mig
för att aflägga min faderliga tacksamhet för den
beredvillighet och godhet, herr löjtnanten på min käre
vän doktorns uppmaning visade vår lilla flicka. En
tacksägelse, som jag ödmjukligen anhåller, att min
hustru äfven måtte få tillfälle att aflägga.»
Det likgiltiga lugnet på Detlofs stolta och
allvarliga ansigte förbyttes ögonblickligen i ett det
hjertligaste uttryck, då han, besvarande handslaget,
yttrade:
»Det är mig synnerligen kärt, att vi på det viset
redan äro bekanta. Jag hoppas att underrättelserna
från Marstrand varit gynnsamma?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
