Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. Leontes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Åh, alldeles öfver förväntan! Redan ångbåtsresan
gjorde Hulda mera godt än doktorn påräknat. I
sista brefvet heter det, att hon icke vidare har
i sitt utseende minsta skymt efter sjukdom eller
nervretlighet. Hon har dansat på hvarenda bal.»
»Förträffligt! Herr brukspatron får henne kanske då
icke så snart hem?»
»Tvärt om, herr löjtnant. Doktorn och hans älskvärda
fru och ännu en vän, rent ut sagdt en friare, följa
henne hem, och nästa tisdag eller onsdag hafva vi
dem här. Vi få ju då räkna på vår grannes sällskap
vid en liten festlighet?»
»En förlofning kanske?»
»Det tviflar jag på. Vår Hulda är god och älsklig, men
hon vet ändå så fullkomligt väl, hvad hon sjelf vill,
att om hon icke gynnar den man, jag gerna antoge till
måg -- jag känner honom i botten, han har varit i vårt
hus som min gosses informator -- så blir det ingenting
af. Och det är det troligaste, skrifver doktorinnan
till min hustru, ty barnet har varit mycket fjäsad och
bemött min kandidat endast med systerlig vänskap. Men
jag erhöll ej löjtnantens löfte att komma till oss.»
»Jag skall i morgon söndagseftermiddag göra herr
brukspatron ett återbesök, men mera blir det ej
för närvarande, ty måndagen anträder jag en ny
resa. Jag har för den nästa tiden fästat mig hos
min regementschef.»
»Det var en tråkig nyhet, som skall göra både Hulda
och doktorns ledsna, att icke nämna mig sjelf.»
»Ja, herr brukspatron hade något ekonomiskt förslag
att nämna, går det nu icke an att stiga in i mitt
rum? Det är helt enkelt en fattig mans tillflykt,
men en cigarr finns der alltid att tillgå.»
»Jag skulle icke säga nej till bjudningen, om jag
nästa timme rådde om min tid, men jag är väntad af
baron von Hahlen på Hahlensborg. Der borta öfver den
lägre skogen se vi flöjeln på det gamla tornet.»
»Huru, är baron Patrik von Hahlen hemkommen! Jag tror
icke att han under de sista femton åren fem gånger
besökt sitt stora gods -- hans gemål, en tyska af hög
börd, hon är död har jag hört, ville icke hitåt. Det
är underligt, att min mor ej nämnt detta.»
»Om herr löjtnanten behagade följa mig ett stycke på
vägen, så passera vi den der utängen, som vi närmare
kunna talas vid om i morgon qväll (då jag skall taga
mig friheten ledsaga min gäst på hemfärden) och så
finge vi nu språka om min andra granne. Det är ej
underligt, att fru grefvinnan icke kunnat meddela
den för orten temligen vigtiga nyheten, ty baronen
hade i sitt bref strängt förbjudit sin intendent
att låta saken blifva känd. Han kom natten till i går,
och jag blef redan på förmiddagen efterskickad, emedan
han ansåg mig kunna lemna åtskilliga upplysningar,
och han har bjudit mig på frukost i dag.»
»Han är då sällskapslikare än förut.»
»Det vet jag ej rätt, hvad jag skall säga om. Voro
icke herrarna någon gång bekanta?»
»Icke att nämna. Han är minst tolf år äldre än
jag. Som kadett såg jag honom en gång. Det var den
sista. Förut, som liten gosse, minnes jag att en
helt ung man, med svartmuskig hy, svarta ögon och
ett öfverflödigt rikt svart hår, ibland besökte
min stackars far och visade honom en vördnadsfull
tillgifvenhet, det är allt. Han hade en gång genom
någon befattning kommit in vid ett af de tyska
småhofven och som gift fästade han sig allt mera
uteslutande der, ehuru, enligt den muntliga krönikan,
genom resande landsmän meddelad, hans äktenskap,
som dock lärer varit ett kärleksparti, ej på långt
när slagit väl ut.»
»Stackars man! Hans utseende är stämpladt af en
dödande kall trötthet. Han lärer ofantligt sörjt två
små gossar, som blifvit födda och döda under första
åren af hans giftermål. Nu har han ingen närmare
arftagare till sitt namn, sitt herresäte och sin
storartade tyska rikedom. Men vid tretiosju år,
just bästa mannaåldern, torde han väl finna någon
högättad svensk fröken, antaglig såsom räddarinna
af det förnäma husets utgående från de svenska
ättartaflorna. Han skall tillbringa vintern i
Stockholm.»
Det skulle varit alldeles omöjligt för Detlof,
att ens för sig sjelf förklara den genomobehagliga
och missbelåtna känsla, som patron Berthels alla
meddelanden födde hos honom. Han visste, att hans
fader synnerligen högaktat den unge mannen, hvilken
icke skulle begärt bättre, än att få hjelpa grefven
ur mera än en nöd, om denne tillåtit det. Och aldrig
hade Detlof högre älskat faderns minne, än för just
denna riddersmannafasthet.
»Herr löjtnanten ernar kanske före sin afresa
bedja grannen vara välkommen», yttrade den rättframme
Berthel, medan herrarna gingo framåt.
»Nej, det medhinner jag icke, och efter så är, torde
jag få utbedja mig att mitt flyktiga besök i hemmet
ej ens omnämnes.»
»Det skall ej af mig först blifva berört, men om han
redan vet det, så är det en annan sak.»
»Naturligtvis. Och se här hafva vi den omnämnda
utmarken. Jag är nöjd att afstå från den.»
»Och jag att inköpa den. Vidare i morgon. Men säkrast
måndags morgon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
