Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotthold Ephraim Lessing. Vilhelm L-g - Konstens genius. -o- - San Carlo-teatern i Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39 ––
om intet och man får ej undra öfver, att han svigtade
under bördan af felslagna förhoppningar.
Led vid allt, anträdde han en längre resa i Februari
1775. I Wien träffade han föremålet för sin dyrkan och
i hennes sällskap tillbragte han några de lyckligaste
dagar i sitt lif. Som sällskap åt prins Leopold,
hertig Karls af Braunschweig son, färdades han
derefter till Italien, hvilken resas njutning dock
förtogs af många omständigheter. Efter något mindre än
ett års frånvaro återvände han till "Wolfenbiittel.*
Nu syntes olyckan hafva tröttnat att förfölja
honom. Hans käraste, önskan uppfylldes. I Oktober 1776
äktade, han Eva König, som han så länge älskat och
eftersträfvat. Dessutom ökades hans lön något. Men
det var endast ett svekfullt irrsken. Det var lugnet
före stormen.
Nyåret 1778 skulle göra honom till en af de
plyck-ligaste och mest profvade menniskor. Då bäddades
först en späd son och så modern i jorden. Allt hvad
han hade kärast gick bort och lemnade honom ensam med
ett nästan krossadt hjerta, För att brädda bägaren
tillkommo ock yttre förföljelser.
Midt under dessa pröfningar företog han sig att
fullborda dramat »Nathan den vise». Den flämtande
lågan flammade dervid upp klarare än någonsin, innan
den slocknade.
Nathan den vise är Lessings skönaste verk, det sätter
kronan på hela hans skaldskap och ställer honom i
jämnbredd med verldens största skalder.
Kristendom, judendom och muhammedanism hafva hvar shi
representant i detta drama, En turk, en tempelherre
och en jude äro de förnämsta personerna, Fabeln är
närmast tagen från Boccaccios Decamerone.
Turken är den store sultanen Saladin, den unge
tempelriddaren har en strängt religiös karaktär
och juden är en gubbe, som har förvärf v ät stor
rikedom, men än större insigter att väl och ädelt
nyttja den. Hans religion är enkel; han ser gudommen
i hvarje dygdig menniskas hjerta. Denna karaktär
är undransvärdt väl utförd. Man kan tro, att det
är sig sjelf, Lessing tecknar, och man har jämn väl
förmodadt, att så är. Man fattas af undran öfver den
rörelse, han uppväcker, ehuru han hvarken styres af
stora lidelser eller är försatt i några- gripande
situationer - på ett undantag när:
då man vill fråntaga honom den unga flicka, öfver
hvilken han vakat som en fader. Då bryter smärtan ut
och gör honom vältalig. Han omtalar, huru hon fallit
i hans händer.
De kristna öfverföllo alla judarna i Gaza och under
en och samma natt såg Nathan sin hustru och sina sju
barn omkomma. Han tillbragte tre dagar, trampad i
stoftet, och svor de kristna en oblidkelig hämnd. Men
förnuftet återvände. Det talade med mildare röst:
»Det gifves likväl en Gud. Också detta var likväl
Guds rådslag.» Och han hämnades med att upptaga i sin
vård ett kristet, föräldralöst barn på en kristen
prests förbön. Då Nathan förtäljer detta, utropar
klosterbrodern, som han talar med: »Nathan! Nathan! Ni
är en kristen! Yid Gud, ni är en kristen! En bättre
kristen fanns aldrig!» Han har kanske rätt. Detta
sublima ädelmod förnekar sig ej ens, då han såras i
sin tro och i sin stolthet; då man tillvitar honom
som brott att hafva upp- , fostrat Recha, det upptagna
barnet, i den judiska religionen. Mot slutet af dramat
uppdagar man, att tempelriddaren och Recha äro syskon
och att Saladin är deras farbror.
Nathan är oemotsägligt en af de ädlaste karaktärer,
som dramatiken kan uppvisa, likaså Saladin. Hvarje
scen tillägger några nya, själfulla drag, som lemna
oss en allt tydligare inblick i författarens afsigt
att gifva ett exempel på ett andligt broderskap i
större utsträckning, än troslärornas dogmer medgifva.
Med ett ord: Nathan den vise är ett mästerverk,
»hvaruti det djupaste förstånd är paradt med de
ädlaste tänkesätt».
Denna odödliga skapelse är derjämte epokgörande för
den tyska litteraturen genom bruket af den femfotade
jamben, som kanske ingen handhaft med sådan talang,
som Lessing här.
Lessing var sjelf en ovanlig .karaktär, hög och stark,
danad efter antiken.
Ädel, sann och allvarlig,- sträfvade han i hela sitt
lif oaflåtligt efter det goda, det rätta, och denna
sträfvans frukt fick sitt - uttryck i de ord, som
han uttalade i sitt sista verk, »Menniskoslägtets
uppfostran»: »Barn, älsken hvarandra inbördes.»
Lessing dog i Braunschweig den 15 Februari
1781. Hundrade årsdagen af hans död ämnar man i
Tyskland högtidligt fira hans minne.
L-g.
änner du den himlasände? - ’Sjelf han ej sitt ursprung
nekar: Än hans hand mot hemmet pekar, Dädan han
till jorden lände. Dock sin id för dyr han aktar,
Att i rymden den förslösa: Rymden ej, den väsenlösa,
Tingen är det, han betraktar.
Ting, de der, om än så ringa, Dock, af denna blick
berörda, Gömda håfvor återbörda: Formas, färgas,
orda, klinga. -
Nedgång känner ej den stjerna, På den höges änne
strålar, Och den djerfvaste bland fålar Lånar honom
vingen gerna.
Aldrig^ ryttarn sig försinkar: Ifrig följer han och
trägen, Fastän omedvetet, vägen, Der vid målet äran
vinkar; Ty - hvad hvarje tid besannat Äfven dem,
det sköna tjena, Söka först de det allena, Faller
sedan till allt annat!
Oai*lo-teate*»n i INeapel.
5 en gamla San Carlo-teatern, uppförd 1737 efter
plan af Ametrano och hvilkens väggar i sin tid
återljudit af de bifallsrop och handklappningar,
hvilka egnats en Pergolese (1704-37), Cimarosa
(1754-1801) och Paisiello (1741-1816), uppbrann 1816
och den skådebana, som nu är ryktbar under detta
namn, hvilket äfven den nyare italienska tonkonstens
mästare, Rossini, Bellini, Donizetti, Mer-cadante och
Yerdi, för alltid knutit vid sina, denna nya skådebana
uppfördes samma år och arbetet dera upptog tio
månader eller jämnt tre hundra dagar. Dess invigning
ägde rum den 22 Februari 1817 och beskrifves af
ett ögonvittne, fransmannen Steudhal (Henri Beyle)
på sätt som följer:
»Den stora dagen var ändtligen kommen: hänförelsen
gränsade till’yrsel, trängseln var utomordentlig,
salongen lysande. Det gällde såväl att taga emot, som
dela ut åtskilliga knuffar och stötar. Jag hade lofvat
mig sjelf, att ej blifva ond, och höll min föresats,
men förlorade bägge rockskörten. Min parterrplats
kostade mig tretiotvå carliner (omkring nio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
