Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lessingsstoden i Braunschweig. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41.
"Er will Wahrhéit, Wahrhéit!’ Und will sie so, so
baar, so blank, als ob Die Wahrhéit Miinze wäre."
Och derigenom blef också han, på sitt område,
en reformator. Hvad Luther varit för kyrkan och
Lessing för poesien, vetenskapen och framför allt
humaniteten, det blef, om också i mindre skala,
Rietschel för den monumentala porträttskulpturen. Och
han blef detta just genom sin Lessingsstod. En tysk
kritiker, Gustav Ktihne, har en gång skrifvit det
vingade ordet: .>.>Att gå ’framåt i våra dagar,
är i de flesta fall .ingenting annat än att gå
tillbaka till Lessing". Samma ord skulle, hvad den
monumentala porträttskulpturen angår, kunna med skäl
gälla om Rietschels Lessing. Våra dagars bildhuggare
hafva haft, och hafva ännu, der ofantligt mycket att
lära, ty kanske finnes det icke en enda offentlig
minnesstod, som i så hög grad vetat att i sig till
ett helgjutet helt sammansmälta de båda riktningar,
som eljest fientligt , bekämpa hvarandra inom konsten,
nämnligeri idealism och realism. Rietschels Lessing
är framför andra statyer ett bevis på, att dessa
skenbart alldeles motsatta principer i all sämja
kunna låta förena sig, - ja, ett bevis på, att en
sund konsts Uppgift är, icke att ensidigt predika den
ena eller andra principen som ett allena saliggörande
evangelium och förkättra den motsatta, utan i stället
att se bådas lika berättigade kraf i lika mån till
godo. I detta hänseende står denna staty i den
moderna plastikens historia såsom en betydelsefull
minnespelare, en gränssten, som skiljer tvänne skeden.
Realismen i Lessingsstoden uttalar sig i främsta
rummet i kostymen och i detta hänseende har den
blifvit epokgörande.
Linder de närmast föregående seklerna, 1600-
och 1700-talen, ansåg man en porträttstaty sakna
tillbörlig värdighet, derest icke också kostymen
höjde den framställda personen upp i en högre sfär
än den hvardagliga. Konungar och krigshjeltar, sorn
den tiden tyckas haft monopol på att förevigas i
offentliga minnesstoder, framställdes sålunda ofta
nog i romersk imperatorskostym. Denna idealistiska
tendens fortfor ett godt stycke in i vårt sekel. Så
till exempel har Ca-110va’ i en kolossal Napoleon
I i brons (nu i Milano) af bildat kejsaren naken
som en antikens heros. .De första lyckade försöken
att återgifva den individuella kostymen gjordes af
berlinaren Gottfried Schaclow. Detta skedde genom hans
Fredrik den stores staty på Teaterplatsen i Stettih
samt marmorbilderna af general Ziethen och Leopold
af Dessau på. Wilhelmsplatsen i Berlin (sedermera
bortflyttacte och ersatta af bronskopior). Men
huru föga djupt rotad denna realistiska smak
var hos Schadow, visar bäst hans Blucherstaty i
Rostock, ett slags qvasi-Herkules med nakna ben,
lejonfäll öfver ryggen och ett kort romerskt svärd
i handen! Thorwaldsen, »den sist födde hellenen»,
stod för fast fotad ;på antikens grund, att hans
egentliga område skulle kunna blifva något annat än
idealplastikens, den an-
Lessings staty i Braunschweig,
(Af Rietschel,)
tika eller den kristna. En kraftigare inlaga till
realismens och kostymtrohetens förmån gjorde
Schadows lärjunge, Kristian Rauch, i synnerhet
genom sin allbekanta ryttaresto d, Fredrik den
store i Berlin (1843). Men han har icke vågat
taga steget fullt ut: öfver »den gamle Fritz’»
välkända, enkla vapenrock har han, oegentligt nog,
kastat en ... kröningsmantel. Ett annat prof på hans
vacklande nit i realismens tjenst är hans skiss till
ett dubbelmonument öfver Göthe och Schiller (1851),
der de båda skalderna äro draperade i antika togor
och deras nakna ben trampa på sandaler. Det blir på
detta sätt icke längre Göthe och Schiller, det blir
tvänne antika figurer, på hvilka man satt de’båda
moderna skaldernas hufvuden. Monumentets utförande
blef också öf-verlemnadt åt Rietschel, och de båda
skalderna stå der nu, sedan 1857, på Teaterplatsen
i Weimar, kladda i sin tids kostym.
Föregångarna hade brutit väg för den militära
uniformen, Rietschel åter gick ett stort steg längre
och bragte den borgerliga kostymen till heders. *
Fyra år der förut hade samme konstnär redan i och
genom sin Lessing-stod, som vid sitt aftäckande 1853
väckte i konst verlden oerhördt uppseende, på det
otvetydigaste bevisat, att monumental värdighet och
poesi och skönhet ypperligt kunna, under en verklig
mästares hand, låta förena sig med en historiskt
trogen kostym. Deri ligger också i synnerhet dess för
den moderna monumentala porträttskulpturen epokgörande
betydelse. Tack ske i främsta rummet denna stod,
böra vår tids skulptörer hafva lärt sig att icke af
någon missförstådd antik-entusiasm eller af andra
skäl försumma den historiska kostymen. Den bidrager
i högsta grad att åt statyn "gifva sin tids färg,
den visar oss den store döde, hvilkens minne statyn
vill ära, som barn af sin tid. Kostymen är något för
hvarje tidehvarf karaktäristiskt och dermed äfven för
den man, som denna tid frambragt. Den representerar,
så att säga, den historiska bakgrund, mot hvilken
individen silhuetterar sig. Hela tidehvarfvets
egendomliga kynne står genast klart för oss i stora
drag, vid första ögonkastet på hvarje slags historisk
kostym. Det vore frestande att i sammanhang härmed
få tala något om den plastiska konstens förhållande
till vår egen tids drägt, men utrymmet förbjuder oss
att här röra vid detta pikanta kapitel.
EVALD HANSEN.
Till sist ett par biografiska notiser om
Lessingstodens skapare. Förloppet af Rietschels
lefnad har varit ungefär detsamma som otaliga andra
konstnärers : en svår barndom i brist och nöd. trägna
studieår vid akademier och i någon berömd mästares
verkstad, så en eller annan medalj, en eller annan
studieresa till Italien, och sedermera allt intill
slutet ett mer och mindre stillsamt och lyckligt
hemlif som lärare vid någon akademi, ett lif, hvars
märkligaste data utgöras af fullbordade konstverk. Son
af en fattig handskmakare, föddes han den 15 December
1804 i Pulsnitz i Sachsen, kom sexton år gammal
till Dresden, vid hvars akademi han lärde sig sin
konsts elementer, och blef sedan i Berlin Rauchs
favoritelev. Hans lif var föga omvexlande, så vida
man icke vill räkna dit, att han varit fyr a gånger
gift. Han dog den 21 Februari 1861 som professor vid
Dresdens konstakademi. Hans
* Dermed ^ är naturligtvis icke sagdt, att icke
dessförinnan äfven skapats porträttstatyer i trogen
borgerlig kostym, ja, till och med i vår tids vanliga
drägt. Så till exempel Rietschels Thaerstaty i Leipzig
(1850) och hos oss Qvarnströms Tegnér i Lund från år
1853, alltså samtida med Rietschels Lessing.
SY, Familj-JOWB. 1881,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
