Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lille trumslagaren. Skiss från sista finska kriget, af J. O. Åberg - Tureholm. Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
detsamma, måste man passera en trång, källarlik
gång. Midt emellan de två små, /ljupa fönstren i detta
runa står ett skrifbord och på sidorna derom tvänne
väldiga jordglober, hvilka hafva sin plats på golfvet.
Från väggarna blicka öfverallt qvinliga
representanter af våra förnämsta ätter, i form af
sköna fruntimmersporträtt. Bakom hvart och ett af
dessa finnas dörrar, innanför hvilka förvaras en
vapensamling, ett bibliotek och en liten verkstad. ^
I våningen två trappor upp är en stor biljardsal,
med porträtt af några utaf tretio-åriga krigets
mest framstående män, såsom Baner, Torstenson, Horn
och Wrangel.
Till höger om denna sal finnas rymliga gästrum, äfven
hållna i gammal stil. Till venster ligga några rum,
försedda med tapeter, målade å la Vätte au.
I bottenvåningen har man tillfälle att beundra en
större samling porsliner, hvaribland utmärka sig
tvänne dyrbara krukor. Det förmäles, att då ryssarna
hemsökte Tureholm med eld och svärd, medtogo de,
bland åtskilligt värderikt byte, äfven dessa krukor,
men tröttnade på vägen och kastade dem ifrån sig,
så att de splittrades i flera stycken. Sedan har man
lyckats återfinna och hopfoga dem, med undantag af
en bit, som förblifvit borta,
Besöka vi slutligen den så kallade fatburen, så
skola vi der påträffa det icke minst intressanta
bland slottets många historiska minnen, nämnligen
den vagn, som den oförgätlige Torstenson begagnat
under sina fälttåg. Den står der, som ett talande
vittnesbörd om, huru en mäktig ande, fängslad inom
ett af plågan hemsökt, jordiskt omhölje, icke låter
fjättra sig, utan ilar mot strider, der ban bryter
ärorika lagrar, tills han slutligen frigjord svingar
sig mot odödligheten. (Se Svenska Familj-Journalen
1880 års årgång sidan 361.)
Ja, sådana hågkomster och många liknande, som väckts
under vandringen genom dessa höga gemak, der allt
talar om svunna tider, sysselsätta så vår tanke
och inbillningskraft, att vi endast ogerna skiljas
från Tureholm. Endast med dröjande steg lemna vi de
ståtliga alléerna, med deras "naturliga spetsbågar»
och sekelgamla träd, hvilka kunna förtälja oss mången
sägen från gångna tider. Samma träd, som nu susa sitt
afsked till oss, hafva en gång beskuggat mången för
Sverge dyrbar och oförgätlig gestalt. Värt hjerta
slår högt vid denna tanke, liksom det måste göra vid
hvarje erinran om någon eller något, som är kärt för
vårt älskade fosterland.
lillo
Skiss från sista finska kriget, af J. O.
ågra dagar hade gått till ända. Den finska hären,
som gått från seger till seger, närmade sig Lappo,
för att der eröfra ännu en segerkrans.
I en af de vackra skogsbackar, som ligga söder om
Lappo kyrka, hade en afdelning björneborgare slagit
läger. Det var tidigt på morgonen den fjortonde
Juli, förut nämnda år. Nu fanns det ingen dysterhet
att skåda på dessa finska krigares anleten, ty att
dö, det hade de gjort sig förtrogna med, blott att
döden förde dem till seger och ledde till det kära
fäderneslandets befrielse från inkräktarna. Det var
nu en helt annan anda rådande i den finska hären, än
när den på Klingspors befallning måste retirera norr
ut och ideligen norr ut. Skratt och sånger omvexlade
med hvarandra, under det soldaterna förtärde sin
knappa och tarfliga kost,
Midt ibland dem satt på en mossig sten von Döbeln,
och hans talande Ögon fäste sig tidt och. ofta på
dessa i slitna uniformer klädda män, med hvilka han
ändock vunnit ett så glänsande krigarerykte. Hans
namn var oskiljaktigt från deras, liksöm deras från
hans. Derför älskade von Döbéln sina käcka bussar,
och de vördade honom såsom den, hvilken bidragit till
att .ställa dem främst bland deras landsmän. - Sedan
von Döbéln en stund suttit med hufvudet ned-lutadt
i ena handen, upplyfte han det och kastade först en
lång blick på de officerare, hvilka omgåfvo honom,
derpå en på de pratande soldaterna och vände sig
slutligen till en gammal, gråskäggig korporal, som
höll på att rengöra sitt gevär, med den tvära frågan:
»Huru många trumslagarepojkar ha’ vi qvar, Pekka?»
»Fem», svarade korporalen och gjorde ställningssteg.
Von.Döbéln skakade på hufvudet och sade efter en
stund till en af officerarna:
»Det är allt för litet, det, alldenstund vi i dag
vänta batalj.»
»Vi kunna ju skicka ut i trakten och ...»
»Nej», afbröt von Döbéln, »hellre än att få
oduglingar, få vi väl nöja oss med dem, vi ha’.»
I detsamma han uttalat dessa sista ord, förspordes
ett lätt buller vid de yttersta tälten. Von Döbéln
reste sig upp och ämnade just efterfråga orsaken, då
tvänne soldater ledde fram en liten pojke, bärande
en trumma på ryggen och tittande sig omkring med
nyfikna blickar.
Denne pojke var Adolf Käck.
»Åh, se der kommer du, som vore du kallad!» utbrast
chefen och klappade Adolf på hufvudet. »Kan du
handtera din trumma, du?»
(Forts. fr. sid. 47.)
»Ja», svarade pilten och såg von Döbeln modigt i
ögonen. Det tyckte denne om och hans drag ljusnade
betydligt. Sedan Adolf till full belåtenhet låtit
höra, hvilka framsteg han gjort, sade von Döbeln:
»Lefver din far?»
»Nej, han stupade vid Eevolaks.»
»Var han trumslagare?»
»Ja.»’ ,
»Än din mor då?»
Adolf redogjorde i korthet för uppträdet j)å bygatan
i Lappo.
Von Döbelns blickar mörknade och han mumlade några
meningar för sig sjelf. Slutligen sade han:
»Du är en modig pojke. Var du,inte rädd att bli’
tagen af ryssarna?» T .
»Åh nej», svarade Adolf sakta.
En af soldaterna redogjorde nu för förhållandet med
Adolfs upphittande, och han slutade med dessa ord:
»Säkerligen hade pojken jrrat länge omkring, ty han
var nästan halfdöd af hunger, då vi påträffade honom
i ett dike icke långt härifrån.»
»Stackars gosse», sade von Döbeln, »du var säkert
mycket hungrig.»
»Nej», svarade .Adolf och bet ihop tänderna, för
att ej förråda att hungern ännu marterade honom. Von
Döbeln fixerade honom några ögonblick .stadigt, derpå
befallde han, att Adolf skulle erhålla mat och iklädas
uniform, om någon sådan vore att erhålla. När han
väl sett den lille trumslagaren försvinna, mumlade
han för’ sig sjelf: ^
»Det var en äkta finsk pojke. Fastän hungern plågade
honörn, uthärdade han den ändå med spartanskt mod. Med
sådant folk kan ej segern vara tvifvelaktigt
Kanonernas åskor brummade hotfullt från Lappos höjder;
striden rasade redan utefter hela linien. Lappo by
och trakten deromkring innehades af ryssarna. Men
norr ifrån närmade sig Adlercreutz med den käcka,
finska hären.
Det ingår dock icke här i vår plan, att i detalj
redogöra för slagets gång-, vi vilja endast följa
den afdelning björneborgare, som Adolf Käck tillhörde.
Mellan von Döbelns tappra skara och Lappo by lågo
vidsträckta sädesfält. Vägen sluttade utföre, för
att vid ändan af fälten höja sig upp mot den nämnda
byn. Det var denna väg, som von Döbéln hade utsett
åt sig. Högtid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
