Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lille trumslagaren. Skiss från sista finska kriget, af J. O. Åberg - Bortom järnvägarnas och telegrafens råmärken. Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
ligt var det ögonblick, då den lille mannen med bandet
kring pannan red längs fronten; hvarje soldat blickade
med kärlek och hängifvenhet upp till honom, och i
mångas hjertan uttalade sig den förhoppningen, att
han skulle föra, nu som fordom, till seger. Omkring
den lilla truppen brann striden ohejdadt, men ännu
stod von Döbeln lugn och bidade det ögonblick, då han
skulle få bryta in och afgöra slaget. Hans håg stod
till Lappo by, och dit längtade också mången. Så kom
ändtligen den efterlängtade stunden. Trummorna ljödo;
Adolf Käck arbetade så, att svetten rann utför hans
glödande kinder; hjertat bultade i honom, som om det
ville spränga bröstkorgen; han såg ingenting annat,
än sin trumma och sin fäderneby. Det hjelpte icke,
att Björnstjerna kom med order att stanna; den tappre
adjutanten kastade sig sjelf in i striden; framåt bar
det genom sädesfälten; de ryska jägare, hvilka voro
posterade der, skingrades eller trampades ned. Deii
björneborgska skaran var en lavin, som krossade allt i
sin väg. Det gick, under en fortsatt, mördande strid,
uppför facken, på hvilken byn ligger; från husen
mottogos finnarna af eld, men den tystades. Oaktadt
dödens skörd var stor, gingo de likväl framåt.
Så var då bygatan i det närmaste rensad från fiender;
Adolf Käck stod icke långt ifrån fädernepörtet; hans
hjerta svällde af glädje och hans trumpinnar arbetade
på det ifrigaste. Von Döbeln var i hans närhet,
och dennes blickar föllo på den käcke trumslagaren.
"Du ensam är ännu vid lif?», utropade chefen.
Adolf hade icke tid att svara; han slog ursinnigt
sin trumma.
Ryssarna voro stadda på flykt; en liten skara höll
ännu stånd. Bland de främsta björneborgarna stod
Adolf; blodet från stupade och dammet från vägen
gjorde honom nästan oigenkännelig. Men ändå rörde
,han flinkt sina pinnar.
»Hurra, hurra!» ljöd det från björneborgarna, när
de störtade fram till det sista anfallet. »Hurra,
hurra», hördes också från den lille trumslagarens
läppar, på samma gång
som han slog trumman hårdare. Men plötsligt undslapp
ett skri hans läppar, det var när den kära trumman
splittrades i stycken; ännu ett skri hördes, det var
den döende trumslagarens sista rop. Träffad af en
kula, sjönk han, omfattande den splittrade trumman,
ned vid tröskeln till sitt fädernehem. Han fick ändock
dö deri
I detsamma kom’ von Döbeln. Han kände genast igen den
lille trumslagaren och for ett tag med handen öfver
pannan. Rördes måhända den slutne krigarens hjerta,
som aldrig veknade i de blodiga scener, han såg, af
den lille trumslagarens öde? Tänkte han kanske på,
huru underligt försynen ställer till" här i verlden,
då hon låter en sådan pilt segrande intränga i sin
fäderneby. och der besegla segern med sin död? Ja,
derpå tänkte han och en djup suck höjde hans bröst.
Slaget var emellertid vunnet, Lappo befriadt!
Ett par dagar derefter jordades de döda dels
på kyrkogården, dels på slagfältet. På det
förstnämnda stället var i synnerhet en stor skara
folk samlad. Till en liten graf under ett lummigt
träd frambärs en med blommor öfverhöljd, liten
kista af tio barn från Lappo by. Kistan sänktes ned,
några gripande ord framsades af den vördade herden;
barnskaran kastade blomsterkransar ned i den- öppnade
grafven, och när den svarta mullen ändtligen gömde
kistan, syntes tårar i nästan alla de församlades
ögon. På grafven uppsattes ett enkelt kors, och derpå
inristades dessa ord:
Adolf Käck, trumslagare. Stupade i Lappo by den 14
Juli 1808.
Och år ifrån år syntes alltid friska kransar på den
lille trumslagarens grafkulle. Hvem lade dit dessa
bevis på aktning och saknad, då Adolf i lifvet ej
ägde en enda anhörig? -
Det var barnen i Lappo by, som gåfvo hans minne denna
enkla, men betydelsefylla hyllningsgärd.
\ortom järnvägarms och
råmärken.
yckligt och väl voro vi komna till Dalarnes kopp arf
är-gade, men vänliga och gästfria hufvudstad. Med
denna punkt hade vi likväl öfverskridit järnvägens
råmärken åt denna led och måste nu antingen med
skjutshäst eller apostlahästarna frakta oss vidare
- så framt vi nämnligen icke ville göra en tur på
F aln-Ludvika-banan och vidare på bibanan från
Domnarfvet till Insjön samt derifrån fortsätta
till häst eller fots. Vi föredraga dock den
vanliga vägen och komma alltså öfver Smedsbo och
Helgbo gästgifvaregårdar till Bredsnäs vid Insjöns
sydöstra strand, hvarifrån vi på ångbåt gå upp till
Leksand. Efter att hafva stärkt våra lifsandar på den
verkligen utmärkta gästgifvaregården i Leksands-Noret
och beundrat den herrliga tafla, som den lugnt och
majestätiskt framflytande elfven med sina stupande
och trädkransade sand-brinkar här bildar, fortsätta
vi landvägen. Vi böra nämnligen ej försumma att njuta
af den herrliga utsigten från Bergscmgsbackarna,
en tafla, som alltid väckt till och med vidt-befarna
resandes beundran och förtjusning och om hvilken någon
författare också anmärkt, att ensamt den förtjenar
en färd till Dalarne. Från krönet af dessa långsamt
stigande backar kan* man öfverskåda Siljans breda
vattenspegel ända till Rättvik, och vid stranden
höjer sig det ett tusen ett hundra femtioåtta fot
höga Gesundsberget. Den fagra Soller-ön med sin
hvita kyrka speglar sig i vattnet, och till och
med Mora höga tornspira kan man vid klart väder
skönja. Vägomgifningarna härifrån äro utmärkta
af sällsynt naturfägring, och i hänryckningen af
dennas åskådning märker man icke, huru tiden lider^
förrän man är framme i det i Gustaf Vasas historia
så ryktbara Mora. Äfven här - vid Mora strand -
finnes ett ståtligt och godt hotell. Sedan vi
telegraferat hem lakoniskt: »allt väl», emedan vi här
stå-vid gränsen.’ af telegrafens välsignade område
och nu få bereda ’oss på att i fortsättningen af
vår färd mot målet se alla be-qvämligheterx allt mer
inskränkas, tills de slutligen så godt som alldeles
upphöra, följa vi vägen genom Mora, förbi något
enformiga skogssträckor, tills vi uppnått Elf dalen–
med sitt sju hundra åttiotre fot öfver hafvet belägna,
berömda porfyr-verk -, der landskapet antager en mera
vildt romantisk karaktär, och vidare till Åsbyn, från
hvilken det till Särna by är blott ett skjutshåll,
men detta likväl ej mindre än sex och en åttondedels
mil och oss veterligen det längsta inom hela vårt
land. Men under det vi rasta och innan vi alltså
begifva oss in på den »sjumila skogen», låtom oss
berätta något om Särnas intagande af svenskarna
år 1644.-
I äldre tider- hörde Särnabygden till grannsocknen i
Herjeådalen, men lades så till Norge. Under ofreden
1644 blef socknen eröfrad af två hundra dalkarlar,
under anförande af kapellanen Daniel Buschovius i
Elfdalen, hvilken de sjelfva utsett till höfvidsman
med orden: »Få vi varom Daniel med oss, så farom
vi glada åstad»; de anförare, hvilka blifvit dem
erbjudna, hade de utan-vidare omständigheter kasserat,
Buschovius skildras som en allvarlig och mycket lärd
man. Han ’hade vunnit allmogens i Dalarne fullkomliga
tillit, hvarpå han ock, som nyss sades, rönte det
för sitt stånd ovanliga beviset att blifva utsedd
till härförare, en heder, som han emellertid sökte
blifva qvitt, förebärande dels att hans kall icke
vore att draga svärdet, dels att han hade hustru och
barn, hvilka skulle stå hjelplösa, om något dödligt
vederfores honom. Dessa skäl togos dock icke för
goda af dalkarlarna, hvilka fått i hufvudet att
Buschovius skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
