Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lysa i mörkret, ligga de ändå så djupt inne i sina
hålor, att man kan bli rädd för dem.»
-
De unga damernas uppfattning af den vid värdens sida
inträdande personen var ej från någotdera hållet
oriktig såsom ett intryck i flygten, men för dem,
som kommo i beröring med honom, var det något annat,
som slog an. Det var det trötta, men förunderligt
intagande småleendet, som vid vissa ögonblick, lik
en glänsande solstråle, genombrytande en molnhöljd
himmel, kom att lysa upp hela ansigtet och låna något
poetiskt äfven åt den manliga gestalten.
Lång, temligen starkt byggd, men med utmärkta
proportioner i hvarje detalj, bugade han sig nu,
icke med »stolt behag», som favorituttrycket i
den nyromantiska terminologien låter, utan med en
allvarsam, men belefvad mans finhet och vänliga
sällskapsskick, för värdinnan, som han gjorde sin
ursäkt för det han råkat dröja.
Alltsammans gick lika hastigt öfver, som den
presentation, hvilken sedan följde. Dagens unga
hjeltinna fick ett af de omnämnda småleenden, hvilka
han ej slösade med, men hon fick deremot endast
en kort blick och intet enda ord, hvarefter han
återvände till hennes moder, som han förde till
bordet.
På sin högra sida hade han lagmanskan, och hon var
resolverad att låta patronessan få nöja sig med sin
andra granne, dommaren i orten, hvilken, frisk och
hurtig, talade utan uppehåll om lyckan att hafva fått
en så värdefull tillökning i societeten, och dervid
skickade han sina frimodiga ögon ut på spaning efter
husets charmanta dotter.
Hon satt midt emot på andra sidan, på bästa sätt
underhållen af vice häradshöfdingen, men hon syntes
förströdd, kanske derför, att hon två gånger mött
baronens djupa, svarta ögon, hvilka, liksom i en
drömmande omedvetenhet, stannat på henne. Fröken
Selma, som hade sin plats ej långt derifrån, sökte
förgäfves att fånga ett enda ögonkast och det oaktadt
lagmanskan gång på gång råkade nämna sin dotter,
vid hvilkens lyckliga ålder hon sjelf var, då hon
hade den glädjen att umgås i herr baronens föräldrars
hus, och var kanhända icke fullkomligt glömd af herr
baronen sjelf. Hon åtminstone mindes honom som gosse.
»Jag har varit så länge från mitt land», svarade han
med sin tysta, lugna stämma, »att jag har få intryck
af enskildheterna.»
»Men då herr baronen nu återkommit till sitt präktiga
herresäte, så länge öfvergifvet, hoppas vi något hvar,
som hafva äran att räkna grannskap, att herr baronen
ej vill slå sig ned hos oss som eremit.»
Baronen bugade sig lätt och trodde att hans kusin,
som han väntade, skulle förstå att arrangera det inre
af hans hus, som dock nästan var förfallet.
-
Sedan matsalen senare på aftonen blifvit förvandlad
till balsal, strålande upplyst och illustrerad genom
ordentlig militärmusik, tog dansen sin början.
Hulda öppnade med häradshöfding Reuterdal första
valsen, och till hela sällskapets förvåning bjöd
baronen (som man förmodat skulle fästa sig vid ett
spelbord) med en oefterhärmlig rörelse henne handen
till första fransäsen. Ingen hade sett, när han
bjöd upp henne. Det hade skett i ett förbigående,
då hon skulle gå ut och han in genom dörren till ett
sidokabinett, dekoreradt som ett växthus i miniatyr.
Fröken Selmas ögon, hvilka så vackert strålat, då
häradshöfdingen bjöd upp henne till denna fransäs
– hon hade fått nöja sig med vice häradshöfdingen
till första valsen – blefvo hastigt förmörkade, då
hon såg den stele baronen långsamt pådraga ett par
hvita handskar och med odrägligt långsamma steg –
man kunde ju icke veta framför hvilken han skulle
stanna – segla fram till den obetydliga Hulda. Nå,
hon var husets dotter! Det var hans enda ursäkt,
sedan hade han frihet att välja.
Men det finnes förtreter, som äro allt för hårdsmälta
att kunna smältas. När han fullgjort den der pligten,
då först fästade han sig vid ett spelbord med doktorn,
prosten och häradshöfdingen, som nu äfven öfvergaf
danssalen. Lyckligtvis blef fröken Selma besparad det
allra värsta, det allra omöjligaste, nämnligen den
omständigheten, att baronen under uppehållet i dansen
frågat Hulda, om hon var road af att rida – något,
som borde, blifva hennes helsa till nytta, och då hon
svarade, att hon ägde så ringa öfning, utlofvade han,
i samma allvarsamma ton, som hans hela väsende angaf,
att tala med doktorn och hennes far om saken. Han
tänkte någon dag tillställa ett ridparti och kunde
kanske tjenstgöra som stallmästare. »Det är skada»,
tillade han, »att vi sakna eder närmaste granne,
unge grefven på Landsby. Men han återkommer väl!»
Var Hulda smickrad af denna välvilja, ty en nedlåtande
artighet var det icke? Mycket litet. Hon skulle med
förtjusning afstått sin triumf åt fröken Selma, såsom
skadestånd för en annan, som fröken gått miste om. Och
sedan Hulda på denna högtidliga dags afton läst sin
aftonbön kunde hon med knapp nöd afhålla sig från att
hviska en särskild, liten bön för den dystre baronen,
förutsatt att »den fattige riddaren till Landsby»,
såsom hon i sitt hjerta nämnde honom, snart skulle
komma hem. Hvarför ville han resa just nu?
-
IX.
Menniskan vänder stundom ryggen åt en
förödmjukelse, mot hvilken hon nästa dag
nödgas göra front.
Man kunde icke tillerkänna den förträfflige doktorns
fru egenskapen af att i allmänhet vara skarpsinnig,
men troligen var hon det, när hon påstod, att grefven
af idel högmod icke ville bära sin titel och att
det troligen äfven var af högmod som han rest bort,
för att slippa visa hennes man, huru det såg ut inom
de mossgråa väggarna.
Visst är, att löjtnant Detlof sjelf ansåg sig
handla af en långt bättre bevekelsegrund, då han
sökte bevara sina öron för den sårande grefvetiteln,
sårande derför, att den förekom honom opassande, ja,
löjlig. Längre hade han icke gått på grunden, men
i fråga om hans hastiga bortresa kunde det ej gerna
vara en hemlighet för honom, att han rysligt pinades
af tanken att inlåta den språksamme bekantskapen
från en gästgifvaregård, en ångbåtsresa, i sitt inre
familjelif. Var det ej nog med dem, som stannade qvar?
Jo, det var visst mera än nog, helst nu baron von
Hahlen till på köpet kom att så vänskapsfullt uppsöka
honom och hans moder.
Detlof blef då hemsökt af en grufligt allvarsam
missbelåtenhet med sig sjelf. Icke afundades han sin
rike granne någonting särskildt, han skulle blott
med tacksamhet sett, om han behagat dröja borta
för alltid eller om han åtminstone icke visat sig
så vänskapsfull. För att emellertid komma till ett
slut på deras sammanvaro, nödgades han följa baronen
hem till det gamla herresätet, hvars gråa ålderdom
i sin väldiga stenmassa erbjöd ögat en helt annan
anblick, än det ömkliga, malätna lilla Landsby med
sin hoptrasslade skog och sina vanskötta fält.
Men han dröjde icke på Hahlensborg mera än en timme
och kunde icke alls få upp värmen i sin själ till
ens ett passande gradtal och det trots baron Patrik
kanske aldrig i sitt lif gjort så mycket för att
vinna någon menniska.
Hans oafvisliga tanke, då Detlof rest, var denna:
»Huru förändrad han är! Fattigdommen måste förbittrat
hans ädla sinne. Troligen fruktade han, att jag skulle
göra något ovälkommet förslag att hjelpa honom.»
Nej, det var icke detta, som vår fattige riddare
fruktade. Han fruktade något helt annat. Hvarför
skulle också patron Berthel framkasta den förmodan,
att enklingen, troligen för ättens bibehållande vid
lif, ernade gifta om sig?
Således reste Detlof i fullkomlig frid med sig
sjelf. Först och främst hade han, för att undvika
ett ringa obehag, som det var en moralisk feghet
att undfly, beröfvat sig det så ifrigt efterlängtade
tillfället att återse den unga flicka, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>