Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lefde i hans håg, och dernäst hade han beröfvat sig
den enda möjliga utvägen att sjelf dömma öfver det
intryck, hon skulle göra på andra, och slutligen hade
han ett samvetssting öfver att hafva behandlat baron
Patrik, som varit så finkänsligt ädelmodig mot hans
fader, med en ohygglig tillbakadragenhet.
»Sådant elände», mumlade han. »Jag har visst icke
hittills vandrat på rosor, men sämre blir det, om jag
hädanefter skall behöfva trampa ihjel en hop hittills
obekanta, små giftiga ormar och lefva i tvädrägt,
icke blott med mina affärsbekymmer, utan äfven med
mig sjelf.»
I detta osunda lynne kom han fram till chefens
egendom, och som han kom två till tre veckor för
tidigt, fann han intet skäl att förundra sig öfver,
att huset var liksom utdödt. Öfversten med familj
befann sig på en gästningsresa.
»Så mycket bättre», sade han, »jag har mina studier
och får vara i ro för all fruntimmersuppvaktning.» Och
han rangerade sig på bästa sätt i sitt vanliga rum.
Men han hade icke lyckats komma in ännu, öfver
tröskeln i sjelfva hufvudvetenskapen, deri han
ernade förvärfva så stor rikedom, att han skulle
väcka sin chefs beundran, då postbudet till honom
medförde ett bref med obekant handstil. Kunde han tro
sina ögon? Brefvet var dateradt Landsby, hans eget,
sorgliga hem, och undertecknadt af just samma person,
för hvilken han velat stänga detta hem, nämnligen
doktor Murman, Hulda Berthels läkare och beskyddare.
Hvad betydde detta? Derom upplyste brefvet.
»Min bäste herr löjtnant!
»Blif icke förskräckt, ty jag har bättre
underrättelser att lemna, än jag först fruktade att
ni skulle erhålla.
»Eder ärade fru mor träffades i går eftermiddag af
ett slaganfall, som ända tills nyss, klockan elfva
på förmiddagen, beröfvat henne talförmågan. Jungfru
Malena, som visste att en läkare fanns tvärt öfver
bron hos Berthels, sände ögonblickligen bud, och en
åderlåtning bringade henne snart till sans.
»Jag behöfver icke försäkra eder, att allt blifvit
gjordt och skall göras, men såväl jag, som eder
familjs gamle vän, baron von Hahlen, anser att ni
genast bör komma hem. Senaste natten ha min hustru och
Hulda vakat och i natt blir det patronessan Berthel
och baronens gamla husfru. Jag kan försäkra att här
ingenting fattas. Alla täfla om att visa eder mor
den hjertligaste uppmärksamhet
»De ord, hon talat, har varit: ’Min son.’ Och hade
post afgått i går, skulle brefvet då blifvit sändt.
»Ännu en gång, lita på mig! För ögonblicket är ingen
fara för hand, men ingen kan veta för huru lång tid
faran aflägsnat sig.
Eder vänskapsfullt tillgifne etc.»
Detlofs ögon hade knappt öfverflugit sista orden,
då han redan var ute och ropade på förspänning. En
halftimme var ej förfluten, innan han satt i åkdonet,
och först då fick han tid att tänka på allt det,
som stormade öfver honom. Hans stackars, dyra moder
skulle dö, innan han lyckats bereda henne en bättre
lott; Hvarför skulle han så hårdt hafva stött ifrån
sig hennes önskningar, då hade åtminstone blott två
bekanta personer ägt rättighet att vara der, men nu
var hela grannlagets barmhertighet utmanad.
»Må Gud förlåta mig», suckade han, »att jag icke
erfar endast oblandad tacksamhet!»
-
Just som Detlof nalkades hemmet och ännu en gång med
stränghet förebrådde sig, att han kunnat skatta åt
den ovärdigaste otacksamhet mot de goda menniskor,
som stått hans arma moder så nära, doktorn, den
hedersmannen i synnerhet, kom en ryttare emot
honom, och redan på långt håll slöt han, såväl af
den präktiga hästen, som af den ridandes magnifika
hållning, att det måtte vara baron von Hahlen.
Och det var han.
Vid deras förra möte, då baronen förde honom med sig
till sin egendom, hade de blifvit bröder. De elfva
år, som skilde dem emellan, kunde vid den ålder, de nu
innehade, lätt förmedlas. Baronen var fyllda
tretiosju, grefven icke fullt tjugosex år.
»Så lyckligt möte!» ropade baronen, innan löjtnanten
för ångest fått fram ett ord. »Du finner din mor
mycket bättre och näst Gud har du derför att tacka
den omständigheten, att hon så hastigt fick skicklig
läkarehjelp. Men du kommer just lagom, ty i morgon
reser doktorn och hans snälla hustru.»
»Hvad kan jag göra, för att tacka dem? Jag hoppas,
att jag i mitt hjerta ej är otacksam.»
»Det kan du med all säkerhet icke blott hoppas, utan
vara fullt förvissad om, ty eljest vore du mycket
onaturlig. Doktorn har varit mer än förträfflig, ty
han har hindrat lagmanskan och hennes fröken dotter,
som ville slå sig ned och taga både patienten och
huset om hand till din återkomst. Det höll på att
blifva en ordentlig uppståndelse, emedan lagmanskan
påstod, att hennes gamla och förtroliga relation till
huset (jag vet ej på hvilken relation hon syftade)
berättigade henne att försvara sin plats.»
»Och huru kunde doktorn då lyckas få bort henne?»
»Genom en makt, som endast läkare med sann värdighet
förmå begagna.
’Jag beklagar’, sade han, artigt men bestämdt, ’att
jag måste sätta mig emot detta arrangemang. Och då
jag, i och för min patients räkning sätter mig emot
något, så blir det dervid. Jag har börjat kuren,
och här får icke ske allra ringaste rubbning af mina
ordinationer, hvaraf den första är stillhet. Min
hustru vet fullkomligt, huru jag vill hafva det,
och hon är tillräcklig, helst hon ibland får hjelp
af fru Berthel, som också fullkomligt väl känner
mina metoder.’ Lagmanskan insåg nu, att det ej
lönade mödan att envisas. Och som jag nyss ankommit,
hjelpte jag doktorn genom den artiga anhållan, att
få åtfölja henne ett stycke på väg. Jag lät till
och med öfvertala mig att följa henne ända hem,
åt middag på Anneberg, och klaga nu öfver brist på
vänskap! Men jag uppehåller dig endast. I morgon är
ej min visitdag. Men i öfvermorgon kommer jag och
uppvaktar min gamla tant.»
»Patrik, du vill förekomma, att jag skall uttala min
tacksamhet mot dig sjelf. Du talar blott om doktorn
och de andra, tror du, att jag ej begriper ...»
»God morgon, käraste bror, du finner det nog, efter
hvad som varit, bra hemma. Men du har ändå ingen tid
att spilla på onödigheter.»
Och gifvande hästen fria tyglar for baronen af som
en vind.
Då den hemvändande sonen hann upp på bakgården, kom
genast Malena med förklädet för ögonen, störtande
emot honom.
»Käre löjtnanten!»
»Jag måste genast in, min stackars Malena. Är doktorn
här, eller någon annan?»
»Doktorn! Jo, det var något till lycka att han fanns
så nära och att jag i förskräckelsen hade rådighet
till att, på eviga fläcken, skicka efter honom!»
»Ja, jag har hela tiden vetat, hvem jag hade hemma,
då du fanns der. Men säg, om doktorn är qvar?»
»Nej, han gick nyss och tog det välsignade lilla
menniskobarnet, mamsell Hulda, med sig. Nu är
bara doktorinnan inne. Henne och den lilla tycker
grefvinnan bäst om.»
De hade nu hunnit förstugan. Kastande öfverrocken
åt Malena, öppnade han sakta dörren till
sängkammaren. Ingen förberedelse behöfdes, han visste
att han alltid var väntad.
»Min son! Min son, jag hör hans steg. Min goda
fru doktorinna gå in i rummet bredvid», så ljöd en
ansträngd, glädjefull röst mot den inträdande. Nästa
sekund knäböjde Detlof framför modern, som han,
vida öfver förväntan, fann, såsom han trodde,
på bättringsväg.
Emellertid kom snart den kloka sjuksköterskan och
förklarade, att hennes man på förhand förbjudit
långvarigt tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
