Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXIX. Casper Ehrenborg. Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
deri skulle passa till en kollerett, och jag ville nu
se, för att sedan kunna rita utaf det ur minnet. Men
när jag ville se på mössan, voro hans ögon, försedda
med sina två glas, fastade på mig. Han slog då väl ner
dem nästan lika blygt som jag; men mönstret blef mig
icke tydligt den gången. Yid afskedet kom han ganska
nära - för att kyssa först froms hand och sedan min;
sådant var val icke så ovanligt den tiden, men hade
dock här sin betydelse. Man hade först ansett honom
både för förnäm och högmodig att umgås med värdfolket;
nu visade han sig både tjenstaktig och höflig. Kort
derpå blef en bjudning i huset, föranledd af
några bekanta landtbors besök i staden. Som ett
tacksamhetsbevis för den tjenst, ,E. gjort med
anskaffandet af den nämnda li-qviden, bjöds äfven
han. Han dansade ej, men då lekar sedan börjades,
ville han vara med, och införde äfven nya från sin
hemort. Detta var något ovanligt och tillfälligt,
ty han hade eljest i hela sitt väsen något blygt och
var af sin stora närsynthet i allmänhet något litet
hvad nian kallar tafatt.
Söndagen efter denna afton var jag ute i staden
hos andra flickor af min ålder. Då blef jag fram på
eftermiddagen hemkallad, och vid min ankomst befanns
skälet vara, att E. infunnit sig på visit. Detta,
att jag skulle hem för att sällskap a med honom,
förtretade mig så, att, om jag vågat, hade jag icke
gått in, utan vändt om; dröjde äfven i det längsta,
Sien hans anspråkslösa väsen skingrade snart mitt
dåliga lynne.
Julen kom nära; han reste då till sitt långt aflägsna
hem. Jag tror det var samma år, som hans mor hade
dött; hans far var död långt förut. Nyss blifven
myndig, var han ägare af en betydlig förmögenhet
och fri herre öfver sina handlingar. Dock lärer han
mycket hafva sörjt och saknat sin förträffliga moder,
men var och blef aldrig den, som talade om sig och
sina angelägenheter utan syimerliga skäl, och då
skedde det i möjligaste korthet.
Efter återkomsten till Karlstad började han
ordentligen umgås med sitt värdfolk och bjöd ofta
fruntimren på spek-
taklet. Der satt han vanligen bakom mig, gjorde frågor
och lyssnade på mina omdömmen,
som om en vis hade talat. Detta gjorde mig
dristigare. En det var dock icke på
spektaklet - talades om
Den l September 1811 firade han sitt
bröllop. Georg Adlersparre, den store patrioten,
var landshöfding i nämnda län, men han hvilade
mest på sina, välförtjenta, lagrar, och på den
unge landssekreterarens skuldror vältes hela
länsadministrationen. Sina enskilda Affärer måste
han för det allmännas skull mycket försumma. År 1821
förordnad till vice landshöfding, fick han mottaga en
tillförordnad landssekreterare: det var Magnus Jacob
Crusenstolpe. Mellan dessa båda, i många afseenden
så motsatta män, slöts snart ett vänskapsband, som
blott döden kunde upplösa. Crusenstolpe har ock (i
"De Frånvarande» s. 462 o. f.) rest en minnesvård
öfver Ehrenborg, hedrande såväl för tecknaren som
för den tecknade.
Ehrenborg hade ej länge beklädt
landshöfdingebefatt-niiigen, då en länsfråga uppstod,
som väckte hela landets uppmärksamhet. Det rörde
ett af länens sjukhus. Till kunglig majestät skulle
ingifvas yttrande i saken, och Ehrenborg gjorde så, i
enlighet med verkliga förhållandet. Men yttrandet föll
ej i konung Carl Johans smak, utan ett konungabref
ankom, som förklarade hans majestäts »misshag» öfver
den »oriktiga» uppgiften. Ehrenborg uppsände bevis
för sanningsenligheten af sina uppgifter, men på samma
gång sin afskedsansökan - ett sjelfständighetsbevis,
som på den tiden ej hörde till det vanliga inom
embetsmannaverl-den. Ekonomiskt bergad, som han var,
tänkte Ehrenborg sedermera verka såsom* advokat,
i synnerhet för sådana rättssökande, hvilka kunde
löpa fara att blifva oskyldigt lidande. Men hans af
skedstagande väckte det största uppseende. Från alla
håll och alla samhällsklasser i länet bestormades
den unge höfdingen med böner att stanna på sin post,
och landsstaten och andra invånare i länet ville i
deputation uppvakta konungen, för att bedja honom icke
bevilja den nämnda afskedsansökan. På högre ort fann
man nu bäst att låta onåden vika för nådens solsken;
en syndabock (dåvarande statssekreteraren Rosenstein)
var snart funnen, och Carl Johan skyndade
Casper Ehrenborg.
stadens vackra kyrka, och han hade, som jag vill
minnas, icke varit der. Jag sade då: ’Det är en
ful sed, att unga herrar icke gå i kyrkan.’ Han
samtyckte och sade sig hädan-.efter vilja göra det;
’det gör så godt’, sade han, ’att ibland blifva
litet moraliserad.’»
Utrymmet tillåter oss ej att vidare fullfölja
denna af ett minnesgodt och troget hjerta dikterade
skildring. Nog af, de tu vexlade sina trohetslöften,
bruden knappast vorden sexton år gammal.
Som ofvanför nämnts, hade Ehrenborg enskild
förmögenhet, men mera behöfdes för att, jämnlikt
hans stånd - såsom det ansågs på den tiden - sätta
bo. Han sökte en bättre tjenstebefattning än den
han innehade - protokollssekreterare i konungens
kansli -, och så stort var hans anseende, att han
utnämndes till landssekreterare i Skaraborgs län -
tjugotvå år gammal!
att i egen person för sin sjelfstän-dige landshöfding
förklara sin »ynnest och nådiga b e vågenhet».
Några månader efter denna upprättelse började den
märkvärdiga 1823 års riksdag, hvarvid oppositionen
mot den dåvarande regimen å högsta ort bröt
ut. Yid riksdagen deltog Ehrenborg. i synnerhet i
de ekonomiska öfverlägg-ningarna, och hans djupa
sakkännedom och stora arbetsamhet fäste allmänhetens
ytterligare uppmärksamhet vid honom, och . snart
nämndes han såsom påtänkt vid instundande val
af justitieombudsman. Under en hemresa till sitt
län’skref han
i denna sak till Crusenstolpe:
»––––––Dagen före min
afresa från hufvudstaden ordades, till
mig åtminstone mera än förut, angående
justitieombudsmannatjensten. Du känner förut mitt
lynne att icke efifersträfva någon tjenst, allra minst
en, som ett sjelf villigt förtroende måste erbjuda,
men att gagna så godt jag förmår på den plats mig
anvisas. Skulle denna tjenst tillfalla en man, som
hvarken söker den eller är densamma företrädesvis
värdig, mig nämnligen, så har det fallit mig in,
att vi än en gång skulle kunna komma att arbeta-
tillsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
