Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Lilla Dumbom". Rien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
I hans blick låg så mycken innerlighet och tacksamhet,
att Elise kände sitt hjerta klappa af glädje. Hon,
Lilla Dumbom, den dummaste bland dumma, hade denna
gång varit klokare än de kloka. Hon ensam hade insett,
huru orättvis den anklagelse var, som man riktade
mot denne ståtlige, ädle man, och henne ensam var
förbehållen den ljufva förmånen att trösta honom.
i»Och ni lofvar mig att icke mer se så der förtviflad
ut och att tro, det allt går väl till sist?»
»Jag skall försöka.»
»Och ni kan sofva lugnt i natt?»
»Jag hoppas det.»
»Då är jag glad. God natt! Sof godt!»
Men Lilla Dumboms min hade kanske icke varit sa lugn
och förnöjd, om hon hört, huru han mumlat: »Tröst,
en förskräcklig tröst! Hvarför kom hon hit? O, hvart
skall jag vända mig?»
Ute i den kalla förstugan stod Elise. Hennes
hufvudvärk hade stegrats till en förfärlig grad
och hon kände sig matt och förvirrad. Luft och kyla
behöfde hon. Då kom hennes far:
»Oförsigtiga flicka, hvarför står du der?»
Och Elise kastade sig i hans armar. En tåfeflod bröt
fram. Hon visste icke sjelf, huru det kom sig. Hon
grät och snyftade, med hufvudet gömdt mot hans bröst,
och alla hans ömma ord kunde icke lugna henne. Blott
en gång sade hon: »Jag är så ledsen och så - glad» och
grät sedan igen, men allt mera tyst och stilla, tills
hon slutligen låg som i en dvala. Hennes far bar henne
till sofrummet. Det oroade honom, att hennes panna var
så feberhet, hennes andedrägt så torr och brännande.
.
Följande dag låg hon i yrsel och läkaren talade om
en betänklig skarlakansfeber. Nu blef Elise hastigt
hela familjens älskling. Hennes stränga mor blef
öm. Hennes far egnade all sin lediga tid åt sitt
sjuka barn och glömde stöld och tjuf, för att med
girighet taga emot sin Lilla Dumboms smekningar,
kanske de sista, hon gaf.
Dagar gingo, men Elise blef icke bättre och läkaren
hade inga hoppfulla ord till tröst.
»Sörj icke, pappa», sade den lilla sjuklingen, då hon
en gång, vaknande upp från sömn och yrsel, fann sin
far sittande vid sängen-och såg honom skyndsamt torka
bort en tår, »sörj icke! Kanske blir jag bra. Eller,
om jag går bort från dig, så tänk, att det är det
bästa. Jag är så dum, så onyttig och om jag finge
lefva längre, så skulle du tröttna på mig. Älskade
pappa, var icke så dum som jag! Var förståndig och
betänk, att Lilla Dumbom alltid skulle hafva blifvit
en besvärlig börda först för dig och sedan för andra.»
»Och hvad skall ersätta mig min ljufva Lilla Dumboms
kärlek?» frågade den stackars, gamle mannen, smekande
det ljuslockiga hufvudet.
»Alla älska dig», började hon, men kunde icke
fortsätta. Det föreföll henne så onaturligt och
omöjligt, att andra skulle ärfva den plats, hon haft
i sin fars hjerta, och hon låg tyst, med sin hand
i hans, tills de tunga ögonlocken slöto sig och hon
åter sof sin oroliga sömn.
Då öppnades dörren tyst. Någon kom in och smög sig
fram till sängen.
»Förlåt», sade den inkomne, och grosshandlaren
igenkände den förmodade tjufven. »Förlåt, jag har
stått länge här utanför och försökt att beherrska mig,
men kunde icke. Jag måste se henne..»
»Tyst!» . .
Och det blef tyst. Blott den sofvandes korta,
flämtande andedrägt hördes. Den unge mannen stod
vid hufvudgärden och betraktade det lilla ansigtet
på kudden. Skulle han då aldrig släppa det ur
sigte? Skulle ögat icke hvila sig på något annat
föremål? Nej, han ville väl använda de dyrbara,
flyktande minuter, hvarunder han ännu kunde få
tillfälle att se den lilla, obetydliga, dumma
varelsen. Hon rörde sig, yrade. Han böjde sig närmare,
för att ännu en gång få höra den låga stämman, som
han alltid funnit så melodisk och smekande.
»Sakta!» hviskade den. »Säg honom det så sakta, så
tyst, att det kommer som en dröm, ty för mig är det
äfven en dröm. Hviska sakta, att jag håller af honom
mycket, så mycket!»
Hon slog upp ögonen. Kanske hade hon kännt hans
andedrägt. Hennes far, som trodde att hon sökte
honom, lutade sig öfver henne, men den irrande blicken
stannade ej. Då förmådde han, som stod dold i skuggan,
icke längre hålla sig der. Ingen stolthet höll honom
tillbaka. Han trängde sig framom den man, som antingen
^grymt hade förolämpat honom eller hvilken han hade
förorättat. Och denne mans dotter fäste sitt strålande
öga på honom.
»Ni kom», sade Elise, »ni kom verkligen! Hvad jag
har längtat att få se er!»
Hon räckte honom sin lilla, afmagrade hand, som
begärligt fattades och trycktes. Men han hade
ingenting att säga och hon låg tyst och betraktade
honom, tills hon med en häftig rörelse gömde ansigtet
i kuddarna.
Den orolige fadern sökte få veta, hvad som fattades
henne, och ännu halfdold i kuddarna mumlade Lilla
Dumbom:
»O, det är så svårt, då jag tänker pä honom! Då jag
är borta, har han ingen, som tror på sig.»
»Men», fortsatte hon och vände sig till den stele,
bleke mannen, »kom ihåg, att jag har trott på er,
att jag höll af er - och var icke förtviflad»,
tillade hon bedjande.
Men nu var det slut med hans styrka och
sjelfbeherrsk-ning. Den starke mannen föll ned på
knä och lutade pannan mot sängkanten.
»Elise, Elise», sade han, »hvad skall det blifva af
mig utan dig?»
Han låg qvar och hon förde sakta sin hand öfver hans
hår. Denna lilla, fina tingest gled så smekande öfver
hans tinningar och panna, som ville den besvärja bort
all sorg derifrån.
»Gå», hviskade hennes far.
Men han låg qvar.
»ijå, ni -gör henne sämre.»
Häri\reste sig långsamt och kysste den lilla handen.
»God natt, Elise! Min natt blir lång.»
»Dröm då om mig», sade Lilla Dumbom och log. »Dröm
då om mig», sade hon ännu en gång, då han stod
vid dörren.
Han gick. Ja, han drömde om; henne. Han såg henne i
drömmen, men i verkligheten aldrig mera, ty följande
dag fanns Lilla Dumbom icke mera på jorden.
Dagen före begrafningen var det mycket stök i huset,
men allt buller undveks omkring grosshandlarens
arbetsrum. Der var tyst och’stilla och derför hördes
det så väl, då en knackning ljöd mot dörren.
»Stig in»,- sade mannen innanför, och den unge
bokhållaren stod ensam framför sin principal. Han
tycktes ämna tala, men en lång, guldgul hårlock,
som grosshandlaren lindade om sitt finger, drog till
sig hans blick och han stod tyst.
»Ni ville tala med mig?»
Han samlade sina tankar.
»Ja. Herr grosshandlare, ni misstänker mig ännu?»
»Ja, ännu.» ’
»Och hon, den ädlaste, den renaste varelse, jag kännt,
den enda, som trodde på mig, hon hade orätt och ni
rätt. Jag är skyldig. Gör med mig, hvad ni vill.»
Han stod beredd på sin dom. Han skulle icke hafva
förändrat en min, om han genast blifvit afskedad från
sin plats, men då hans gamle principal steg upp och
räckte honom sin trofasta hand, då kände han sig rörd,
på samma gång som skammen tyngde hårdare.
»Min Elise», sade den värdige gamle, med rösten
darrande af rörelse. »Min Lilla Dumbom har då ännu
icke slutat sina käiieksverk på jorden. Det är hennes
tro, som verkat mera än alla /misstankar, och minnet
deraf skall säkert följa er genom lifvet och skyddande
stå mellan er och frestelsen. Ni vill förtjena hennes
tillit, icke sannt? Och min älskade, dumma flicka
har gjort mera än mången klok. Hon har räddat en
menniska.» .. "
Några afbrutna ord var det svar, som gafs, men
innan den brottslige lemnade den bestulne, hade han
bekännt alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
