Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bortom järnvägarnas och telegrafens råmärken. II. Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En adlig titel vore bra,
En greflig måg också;
Då kunde han förhoppning ha’.
Att något bättre få.
En militär i fredstid gör
En mycket slät figur;
Att derför krig han röstar för,
Förlätes - eller hur?
Ju flera då han döda kan,
Ju flera han kan slå,
Ju mera hopp, förstås, har han - Att något bättre få.
Du genom lifvet knogat har
I rastlös sträfsamhet
Och dock, tyvärr, på gamla da’r
Du har ej mer för det!
Ack, jo, du har ett hopp, min vän,
Att snart få hädan gå
Och i det rätta hemmet se’n
Nog mycket bättre få.
Malle.
]ovtom
och
IL
fortsätta här vår i föregående häftet började vandring
i Särna.
Från en plats i närheten af Särna kyrka färdas vi på
båt, längs den med vackra holmar och vikar prydda
Särnasjön, omkring en mil upp till byn Heden, från
hvilken man har en hänförande, vildt majestätisk
utsigt öfver sjö och berg, med Städj an* rätt
i fonden.
Då vattendraget i sin fortsättning upp mot Idre kapell
har flera forsar, föredraga vi att från Heden färdas
dit upp på den smala, men dock beqväma landsvägen. För
den omkringliggande skogen synes nu Städjan blott då
och då. Allt är tyst och stilla; blott här och hvar
höres spilkråkans högljudda »piu!» eller korpens
hesa krax - småfåglarnas täcka, sjungande skara
tyckes hafva alldeles öfvergifvet oss. Skogen står
brungrön och slokig, men på sina ställen, ibland
på stora vidder, der skogseldens fasansfulla dämon
härjat, står han svart från roten till toppen - en i
sanning hemsk tafla! Ty skogselden skonar ingenting
af furornas barrprydnad eller lof trädens bladverk;
sjelfva jorden brinner, så att de förut med humuslager
och mossa täckta stenarna blifva bara och sticka
upp ur sina fästen som hvita jätte-hufvudskallar
och vidunderliga skelett, under det att de svarta
dödfurorna stå som vårdar öfver förgängelsen. I
synnerhet under en månljus höstnatt framstår denna
sällsamt underbara tafla i all sin nästan förfärande
dysterhet och" hemska prakt, och ingen, som ensam
genomvandrar en sådan dödskog, kan undgå att känna
sig genomilas af en rysning.
Idre kapellförsamling är blott en större by, den
sista af de tre, hvaraf hela den tolf mil långa och
fem mil breda Särna socken består, och dess byggnader
äro små och omålade, men ganska pittoreska med sina
utsprång och trappor utanför väggen. Kapellet är
litet, och gudstjenst hålles blott en gång i hvarje
månad. Men det folk, som här och i hela socknen bygger
och bor, är ett kärnfast, redbart och godt folk, så
som man icke allestädes finner det. Den järnhårda
natur, med hvilken folket här har att oaflåtligt
brottas, har gifvit det en verkligen förvånande
styrka och uthållighet under äfven de vidrigaste
inflytelser. Såsom ett exempel - det låter som en
saga, men är dock sannt - vilja vi nämna, att man i
vintertid kan få se små Idreguttar, utan att ens hafva
skjortan på kroppen, under ganska många graders köld
tumla om i snödrifvan eller rida barbacka på någon
knotig brunte mellan plogbrinkarna på byvägen! Dessa
små spartaner taga dock icke den ringaste skada af
dessa för slättbygdens barn okända idrotter - tvärt
om frammanas och underhållas härigenom helsans rosor
och lemmarnas spänstighet och motståndskraft. Här
är också nästan aldrig exempel på, att någon dör i
lungsot eller andra smygande sjukdommar, utan hvar
och en är ända in i senaste år frisk och rask och
dör först af ålderdomsaftyning. Den diet, som föres,
är också egnad att blott underhålla, men ej f or slapp
a, organismen. Det svarta barkbrödet måste väl ibland
tillgripas, men folket lefver dock mest af ladugården
samt byten från
* Namnet härleder sig från fjällspetsens likhet med
ett städ.
sjöarnas och skogens djur verld. Det helsan så
småningom underminerande bränvinet förekommer blott
ytterst sällan och kan till och med saknas vid de
större högtiderna, då man ju eljest litet hvarstädes
brukar bestå sig med extra förpläg-ning. Särna-
och idrefolket är ändå lyckligt och fullt af
lefnadsmod och lefnadslust; det känner icke saknad
efter lyckligare lottade landsändars rikare håfvor,
utan är under alla omständigheter nöjdt med sin lott
- denna lott, som synes oss så blytung och full af
försakelser, men för dem i alla fall är det dyrbaraste
de äga och som de säkerligen icke skulle vilja byta
bort mot den odlade bygdens rikaste skördar och större
tillgångar på allt.
Från Idre upp till riksgränsen räknas omkring tre
mil, men sjelfva tullstationen är dock förlagd
hit. Denna inrättning är emellertid mycket menlös
och föga farlig för luren-drejaren, som på sidan
om tullstugan har tusen klöfjevägar, om han så
vill. Ofta gå ock långa tider om, utan att någon
vägfarande här besvärar vederbörande, ty samfärdseln
är i dessa aflägsna trakter ytterst ringa, Från Idre
och upp mot Norge finnes icke heller någon landsväg,
hvilket naturligtvis mycket bidrager till, att man
å ömse sidor gränsen helst håller sig hemma.
Med läsarens benägna sällskap begifva vi oss på vår
första utfärd och stiga alltså upp på en härdig
gångare, för att österut och genom obanad mark
begifva oss till den skyhöga Städjan. Nejden är den
oländigaste man gerna kan tänka sig, men här och hvar
finnas smala sa kallade fästigar, hvilka underlätta
mödan, och för öfrigt kan man tryggt lita både på
den språksamme, vetgirige vägvisaren och på hästen,
hvilken äfven på de äfventyrligaste bergsstigar
med lösa och hala stenar aldrig tager ett osäkert
steg. Äfven på denna väg möta oss stora, sänka myrar,
hvilkas dystra, gråbruna färgton dock i eftersommartid
rikt prydes af prunkande hjortronmattor. På de
trakter, der skogselden ej gått fram, växa blåbär
och lingon, och björnmossan är så varmt saftig och
svällande. Fjäll-lemlar springa allt emellanåt framför
oss, och en och annan af dem är till och med så djerf,
att han försöker att med ett komiskt skällande liksom
mota oss tillbaka! Små larmande bergsbäckar rusa
fram mellan sten och tufva eller kasta sig i vildt
språng ned från klipphällarna. På en lätt morgonvinds
vingar föres det stärkande barrdoftet fram genom den
täta skogen, men tyst är det i vildmarken, der ej
vattenfallen höras, tyst som i grafven. Någon gång
kan man få se en gammal tjädertupp med dundrande
vingslag flyga upp, för att, sedan han väl fått
fart, skickligt segla fram mellan träden, men har
man ej hund med sig, inträffar dock sådant mycket
sällan. Spår efter elg och björn äro icke sällsynta
på Idreskogen, men sjelfva djuren draga på långt håll
väder af menniskan och hålla sig derför visligen på
afstånd. Yår vägvisare har mången jägarehistoria att
berätta oss, och vi komma just nu ihåg en, som är
lustig nog:
En Idreskytt var en gång i skogen, stadd på
björnjagt. Det dröjde icke heller länge j innan,
hunden fått fatt i nalle
11*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
