Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bortom järnvägarnas och telegrafens råmärken. II. Karl Ekström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som blott skyar. Tydligare än dessa synas Svuckustöten
och Mossvålen, belägna tolf mil bort vid stranden
af Fämunden. Åtskilliga andra fjäll, härifrån fullt
.tydliga till sina djerfva konturer, ligga dels i
Herjeådalen, dels i Lima socken i Dalarne.
Men - 55dagen lider och solen skrider?’, som det står
i folkvisan, och med saknad nödgas vi lemna denna
öfver all beskrifning herrliga rundmålning. Minnet af
denna storartade natur skall dock aldrig lemna den,
som haft lyckan att fröjda sig åt dess åskådning.
Innan vi lemna Idre - dit vår återresa från St adj an
-gått lika lyckligt som framfärden - vilja vi göra
ännu en utflygt, denna gång vesterut, för att bese
det märkliga vattenfallet Njupaskär, till höjden
antagligen det högsta, som finnes i vårt land.
Att äfven denna färd går genom idel vildmarker, torde
vi knappast behöfva nämna. En liten, vänlig oas i
denna dystra skogsöken anträffa vi dock en half mil
från vårt mål i den lilla nybyggarekolonien Mörkret,
som, trots sitt -afskräckande namn, har grönska och
"solljus både inne och utanför. Den nye vägvisare,
vi här få, är, också han, elg- och björnjägare och
berättar oss, bland annat, om en man, som han kände,
hvilken en gång råkade i färd med en stor slagbjörn,
så att en vild brottning dem emellan uppstod. Björnen
sökte taga bössan från skytten, men denne manövrerade
så skickligt, . att han slutligen fick bössmynningen
in i björnens hals, hvarpå han icke var sen att låta
skottet gå, med påföljd, att nalle föll, för att
aldrig mera försöka sig i brottning med en senig
särnaskytt.
Efter ytterligare enc half mils vandring höra
Njupaskärs - fyra hundra tjugo fot höga - vattenfall
i Särna.
(Teckning af C. S. Hallbeck.) ’
’...’:
vi dånet af Njup askars-fallet, genom hvilket den
från Njupsjön kommande ån förenar sig med Fulu-
elfven, hvilken åter faller in i Vestra, Dalelfven -
vi äro i närheten af en af det mäktiga vattendragets
källor! Häromkring är idel urskog bland sällsamt
formade bergsknallar. Blott här och der synes en
..rönn eller en björk, hvilka tyckas stå nästan
rädda bland de högresta furujättarna och de’skäggiga
granarna. En stor del af furorna är så gammal, att den
blifvit totalt afklädd både bark och barr - också
en vidunderlig dödskog, men dock icke svart, som
sotskogen, utan skiftande i hvitt, gult, blått och
rödt. Här hafva hackspettarna ett styft, men tacksamt,
fält för sin energiska verksamhet, och med undantag
af en och annan hökfågel, äro dessa också de enda
vingade varelser, man får se.
Ännu en stund, och vi stanna i häpnad framför det
imponerande fallet, som här har en höjd af fyra
hundra tjugo
fot och nästan lodrätt kastar sig utför en bergmur,
som med sin släta vägg är att likna vid en kolossal
ruin af något gammalt mot skyarna upptornadt
trollslott. Den stora vattenmassan kastar sig i djupet
med ett döf-vahde dån, som höres vida omkring^ .och
försvinner der nere i yrande skum under ett lager
af vildt kringvräkta klippstycken, för att sedan med
lugnade vågor ett stycke längre bort åter framkomma
i dagen. Och liksom på vakt kring denna trollens
gigantiska dusch-apparat stå torrfurorna med sina
hvitnade ske-1 etter, sträckande knotiga och hotande
armar mot den ,dödlige, som vågar nalkas detta de
»dolda makternas». fridtysta område. "
Och härmed taga vi nu farväl af denna sevärda vildbygd
med dess vänliga .och trofasta befolkning, för att
åter kasta oss in i den civiliserade verldens buller
och äflan. Dat är dock med saknad, turisten skiljes
från en sådan nejd, och glömma den kan han aldrig. Ty
här får man, bland ’ annat godt, lära sig, huru
menniskan kan vara lycklig, verkligt lycklig, äfven
med det allra minsta af lifvets beqväiii-ligheter. Och
vill nu slutligen någon älskvärd läsarinna veta,
huru man här i trakten skapar sig "ett’ eget hem,
så veta vi ett par, som, då det gifte sig, ägde en
gryta och en get och togo husrum
hvalf öfver deras lycka,
under en yfvig gran, som bildade ett grönskande
Men när hösten kom, så var en
liten stuga uppförd och den första lilla tegen
bruten. Nu finnes vid den gården både häst och ko och
dertill en liten gutt - och en gullhårig jänta, hvilka
ömt se till, att deras favoriter icke lida brist på
hvarken vatten eller foder. Arman lyckligare i staden?
Karl Ekström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
