Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Förtalaren. H. M-n.
- Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om, lik Syrach, du förstår
Dricka måttligt, men »gu’tår!»
Ropar, när du skålar,
Skall han hviska: »Hör och se,
Just en äkta rumlare
Sitter der och skrålar.»
Men när man allt mer och mer
Sällan dig vid bålen ser
I de glada lagen,
Då predikar han, att du
Uti skåpet tutar nu,
Det är klart som dagen ...
Om du litet skämtsam är,
Några glada vitzar skär,
Biter han i läppen,
Skär se’n tänderna – och ler:
Är han träffad, strax du ser
Hunden, som fick käppen.
Om du råkar till att så
Dåliga affärer få,
Han sig lycklig känner,
Kan knappt dölja sina klor,
En hvar flitigt anförtror,
Att du »kuggat vänner».
Om du har ett minne kärt,
Som du håller heligt värdt,
Tyst i hjertat gömmer.
Tyder han din tystnad så,
Att du, otacksam som få,
Kärlek, vänskap glömmer.
Kan han störta dig, hvad fröjd!
Han sig känner då så nöjd,
Stark i märg och senor,
Strax en hop han samla skall,
Som nu fråssar vid ditt fall,
Lik en flock hyänor ...
*
Uslingen, som i sin nöd
Stal åt barn och maka bröd,
Skämdes ut i bygden:
Han, som all din välfärd stal
Med intriger och förtal,
Skall gå ren som dygden!
H. M-n.
*
</b>Ett besvuret hederslöfte.</b>
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
Första afdelningen.
XI.
Hvad tiden burit i sitt sköte.
För första gången inträda vi på Hahlensborgs
herresäte. Höstdagens skuggor falla redan öfver den
storartade, af gråsten uppförda, byggnaden, som,
genomskjuten af ett väldigt hvalf med en väldig,
dubbel pelarrad, tyckes med sitt sista, ensliga torn
likna en gammal kämpe, bestämd att såsom vaktpost
försvara den gamla tiden mot den inträngande nya.
Men de herrskare, hvilka senast rådt om
godset, hade egentligen låtit det nya blifva
representeradt utomhus, i landtbruk och industriella
inrättningar. Mängden af rum i det af så stora
dimensioner tilltagna huset gjorde obehöfligt att
sysselsätta sig med restaurering i annat än den del
af första våningen, som varit de senare familjernas
boning, liksom uti ett antal gästrum.
Den nuvarande ägaren, hvilken under nära sexton
år lefvat utrikes, var ej af lynne att föra stor
stat. Han nöjde sig med att blott litet utvidga och
modernisera föräldrarnas våning, för öfrigt ansåg han,
att det skulle vara ett helgerån att störa lugnet
och den hemlighetsfulla tystnaden i de gamla, mörka
korridorerna och salarna, med underliga, skulpterade
skåp, liknande försvarliga kabinett, och innehållande
prof på åtminstone två århundradens smak och lyx i
allehanda vägar.
Det hade fordom funnits en hög mur kring inre gården,
hvilken ännu benämndes borggården, men af muren fanns
numera blott en del, den, som låg åt trädgårdarna
och sjön. Den var beklädd med vindrufsrankor, hvilka
åt den heta, södra solsidan bar drufvor, mognade i
fria luften.
Genom det förut nämnda hvalfvet, hvars golf var
belagdt med hvita och svarta marmorrutor, gingo
ingångarna på ömse sidor uppför breda trappor,
slutande med höga, djupa förstugor vid hvarje
våning. Bottenlokalerna tillhörde de ekonomiska
förhållandena och tjenstepersonalen, undantagandes
en mindre afdelning rum, der den gamle intendenten
residerade.
Åt venstra, det vill säga södra trappan, tager man af,
för att komma till den af baron Patrik och hans familj
bebodda våningen, der all kyla, alla vålnadslika
skuggor äro förvista, och der sol, huslig trefnad och
glada färger möta ögat i allt, hvad det skådar.
Baronen hade nyss stigit af hästen och sprang med en
liffullhet, som fordom tyckts vara honom främmande,
uppför trappan, ryckte upp dörren till försalen
och möttes af den för hans hjerta välkomnaste syn,
den snart treårige, storväxte och starke sonen, som
i karrier red på en käpp öfver det bonade golfvet,
svängande i luften en liten sabel och efterföljd af en
stor hund, hans förtrogne lekkamrat och försvarare mot
kalkonerna och de långhalsade gässen på bakgården,
de enda varelser, som baron Patrik junior visade
den äran att hysa respekt för. Hästar, kor och alla
andra slags invånare från jorden, luften och vattnet
älskade han och tillbad både påfåglarna, papegojorna
och de tama ekorrarna.
»Hvad har du gjort så länge, pappa? Jag är så hungrig,
så hungrig, både jag och Kastor, men mamma sa’,
att du inte kan äta, om inte jag äter med.»
Och härpå flög pilten i faderns famn och blef smekt
på annat sätt, än de gamla murarna, enligt den gamla
stränga uppfostringsmetoden, skådat af fäders och
söners möte.
»Och hvar har du mamma?» Baronens ögon lyste af
stolthet och tillfredsställelse att ändtligen äga en
son, en präktig arfvinge, som skulle blifva en heder
för det gamla huset.
»Här, min gode Patrik, har du mig», sade den unga dam,
som visade sig på tröskeln från ett inre gemak. »Jag
har icke», tillade hon med ett förtjusande småleende,
»varit en ohörsam husfru. Jag har icke ens nalkats
den lilla bron till mitt kära, kinesiska lusthus,
och endast från fönstret uppfångat en svag klang af
klockorna. Är borgherrn då nöjd?»
»O, han är tusen gånger mera än nöjd och skulle
säkert aldrig förbjuda sin dyra maka hennes
älsklingspromenad, om det ej i det uråldriga, ensliga
templet vore så fuktigt och dystert och om det ej
dessutom tydligt visat sig, att vindkonserten, som
utföres af glasklockorna, verkar melankoliskt på dig,
min Hulda. Detta är icke alls värdt att neka. Jag
har till och med öfverraskat dig der i tårar. Nå,
se för Guds skull icke så förskräckt ut! Icke är
det underligt, om själen drömmer och blir en smula
fantastisk vid den musiken. Men nu måste jag i hast
göra toalett, så att vi komma till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0093.html
