Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Långt derifrån. Jag skall framföra ärendet och
i alla hänseenden göra brukspatronen och hans fru
sällskap. Jag står i otrolig förbindelse till din
svärfar», vände han sig till Patrik. »Den utmärkt
smakfulla villan skall blifva mig ett gladt och,
som jag hoppas, lyckligt hem. Och, käraste bror»,
nu fick tonen en helt varm brytning, »gamla Malena
var icke det enda gamla, jag fann der. Jag blef
djupt rörd af din vänskap att sända mig den möbel,
som varit min fars. Jag kan nu, när jag vill, se
honom sittande i någon af sofforna; och jag afbröt
genast din svärfar, då han talade om inköp. Nej,
broder, jag tager möbeln för hvad den är, en gåfva
från min faders mest värderade unge vän. Men icke
ett ord mer. Det är tid att taga afsked.»
Med en kraftig handtryckning till mannen och en
vördnadsfull bugning för hustrun var han genast ute
i salen.
Det syntes tydligt, att de framkallade minnena
varit honom för starka. Men då han åter träffade
den lille arftagaren, hvilken svängde sin sabel mot
den store Kastor, som värdigats resa sig på två ben,
då ljusnade hans drag och han lofvade pilten, att de
skulle fäkta tillsammans.
»Det blir jag tacksam för», sade Patrik. »Pojken har
icke ringaste smak för annat än att fäkta och rida
på käppen, tills stallpojken blir ledig att föra
den lille öländingen med ryttaren kring gården. Nå,
nå, jag förtror honom icke ensam åt hans vän från
stallet.»
»Allt gick ju på bästa sätt, min söta Hulda», sade
Patrik, då hofslagen af grefvens häst, som blifvit
ledd till hvalfvet, upphört att ljuda.
»Han var dock så förnäm och stel.»
»Något. Men det var vackert, att han på ett för mig
så hedrande sätt mottog gåfvan.»
»Det var det. Och vi behöfva verkligen ej oroa oss
för honom.»
-
XIV.
Den fattige riddaren af Landby gör
bjudning för sina grannar.
Hösten och vintern hade gått fram genom tiden och
våren stod i festlig skrud, glänsande och blomsterrik,
som menniskans bästa belöning för snö, storm, dimmor
och alla slags temperaturinverkningar, hvilka hon
varit underkastad under jordens långa slummer.
Under de passerade årsskiftena hade för detta
löjtnant, nu, såsom vi hört, kapten, Detlof alls
icke lefvat som eremit i sin villa. Först och främst
hade han från början af hösten till närvarande
tidpunkt varit ifrigt sysselsatt att egenhändigt
måla flera af sina rum i olika intressanta stilar,
ty han var skicklig häruti. Och han skulle med all
säkerhet komma att, allt efter som medel och håg
stodo honom till buds, i bästa smak möblera och
dekorera sin boning. Detta var hans nöje; hans
arbete var att efterse byggnadsföretaget, som,
hvad kapitalet beträffade, låg i patron Berthels
hand. Men denne, som blef ett värderadt sällskap
för sin unge bolagsman och som högt värderade honom,
invigde efter hand Detlof i hela affärsgången af deras
ömsesidiga ställning. Men näst efter affärerna hade
man sällskapslifvet, och så öfverhopad af bjudningar
var herren till Landsby, att han noga fick se sig
om att kunna antaga hälften. Men då han kom, var
han ständigt vid jämnt lynne; aldrig upprymd, men
aldrig melankolisk.
Under denna tid träffade han icke, genom någon enda
tillfällighet, den unga herrskarinnan på Hahlensborg
ensam, och baron Patrik skulle hafva trott, att hans
hustrus ungdomsroman varit fullkomligt betydelselös,
om ej en sak inträffat, som, så att säga, fullkomligt
öfverrumplade Detlof.
Det var mot slutet af vintern, som baron Patrik en dag
kom så godt som inrusande till sin vän och granne,
hvilken just nyss helt trött hemkommit från ett
särskildt arbete. Han var nämnligen sysselsatt att i
en utbyggnad uppföra ett par gymnastikställningar, för
att om söndagarna, till befrämjande af både moraliskt
och materielt gagn, undervisa de unga bondgossarna och
arbetarna i denna stärkande och nyttiga förströelse,
der äfven premier för de skickligaste skulle utlemnas.
Detlof hade vårdslöst kastat sig på soffan, då baron
Patrik, rent af strålande och upprymd till sinnes,
kom att omfamna honom och förklara, att han hade
en anhållan att göra, en anhållan, som icke kunde
afslås, det gällde att stå fadder åt en nykommen
verldsmedborgare.
Alldeles blek och häftigt skjutande den vänlige och
lycklige baron Patrik ifrån sig, utbrast han: »Nej,
nej, omöjligt! Skulle jag stå fadder till...» Han
stannade tvärt.
Nu visste baronen nog, men det han förstod och som
skulle blifva ensamt för honom, hade han sinnesnärvaro
nog att alldeles icke förstå. Han hade den takten att
visa sig nästan stött öfver afslaget, men skyndade
sig att tillägga: »Neka, käraste bror, om du så vill,
hela verlden (jag vet ju huru många menniskor som
hafva afsky för att deltaga i denna ceremoni), men
jag litade på dig och tänkte, att du skulle kunna
komma att hålla af mina gossar.»
Under detta tal hade Detlof fullkomligt återvunnit
fattningen och fast öfvertygad, att baronen ingen
ogynnsam slutsats gjort, svarade han: »Du har
rätt. Jag kan ej, som i allmänhet sker, betrakta de
åtagna pligterna som en blott ceremoni och jag har
en oöfvervinnelig motvilja för att...»
»Gifva en gammal vän afslag. Nå, det var hederligt.»
»Käraste bror, så var ej menadt. Och dessa stora
fadderskap – du måste förlåta mig.»
»Här är alls icke fråga om något stort och lysande
fadderskap. Då skulle vi vänta tills modern kunde
vara närvarande. Men så skall det denna gång, enligt
svärmors råd och Huldas egen vilja, ej ske. Det blir
om söndag, då presten kommer från kyrkan, och inga
andra faddrar, än svärmor, som bär pilten, stående mot
vår dommare, fru Selma mot den nye provincial-läkaren
och du sjelf mot hvilken af grannfröknarna, du
behagar välja.»
Med tydlig lättnad yttrade grefve Detlof, att valet
var likgiltigt och att han väl icke längre skulle
vara envis.
»Täck, broder, tack, och nu skall jag ej uppehålla
dig, jag har litet här midt öfver att uträtta hos
svärfar. Är han icke en präktig karl? Jag ordentligt
älskar honom.»
»Det gör jag också. Det är hedern och redligheten
personifierad.»
Härmed skildes herrarna. Blifven ensam, kastade
sig Detlof åter på soffan. Och något var det,
som soffdynan upptog och gömde bland sina gamla,
urblekta rosor.
-
Månader hade passerat sedan den dag, då baron Patrik
gjorde sin invitation. Detlof var just nyss hemkommen
från mötet och hade utfärdat invitationsbref till
grannarna på kaffe och ungkarlsmåltid. Den lilla
festligheten skedde just med samma, af den orsak,
att den präktige doktor Murman kommit med sin
doktorinna till patronaget, men blott på ett kort
besök. De stodo på en ny badresa till Marstrand och
skulle göra sällskap med baron Patrik och hans fru,
hvilka ernade sig till samma badort. Det var således
två anledningar för Detlof att skynda sig. Fru
Berthel hade åtagit sig hela värdinnebestyret,
från kaffebordet till aftonmåltiden.
Villan, som nu hade fått sitt förmak enkelt
möbleradt, stod alldeles i brudlig skrud, blommor
inne och blommor ute, blomsterguirlander (målade
förstås) på väggarna och (naturliga) kring verandans
pelare. Det var en ståt, som visade, att den fattige
riddaren denna gång icke ville vända doktorn ryggen
för sin fattiga bostads skull. Och som en särskild
afdelning under eftermiddagens festprogram skulle
ett slags gymnastikförevisning äga rum och första
prisen utdelas, enligt värdens förordnande, icke
af någon bland de två unga damerna Hulda och Selma,
utan af doktorinnan och patronessan, hvilka voro de
äldsta hedersdamerna.
»Herr grefven» stod i dag (för första gången på
evigt lång tid synbarligen ljus till sinnes) i sin
eleganta, ljusa sommarkostym, icke i förstugan,
utan ute på sjelfva gården. Han slog sjelf ned
fotsteget på baronens vagn och, en den artigaste och
vänskapsfullaste värd, bjöd han unga friherrinnan
handen vid utstigandet. Huldas flor gjorde henne den
tjensten, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
