Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hvem der?" - "Najaden!" Ett svenska flottans minne, upptecknadt af H. af Trolle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Hvem der?"- "Najaden!"
Ett svenska flottans minne, upptecknadt af H. af Trolle.
Under befäl af dåvarande kaptenen, sedermera konteramiralen,
F. Puke, tredje sonen i ordningen
till »Dristighetens» frejdade befälhafvare, hade
korvetten Najaden lemnat Karlskrona, för att utgå på
en längre expedition till Brasilien, södra Amerika och
Vestindien. Det var en så kallad »fjortonhuggare
expedition», så benämnd efter antalet af unga, till
exercis och öfning utkommenderade officerare. Najaden
var ett fartyg, som från första ögonblicket, det
doppade sin stäf i den salta vågen och allt intill
den stund, då det såsom gammalt och föråldradt
utrangerades ur flottan, ständigt haft en exempellös
lycka med sig. Utan något störande äfventyr gick
också nu färden öfver Atlantiska hafvet, och efter en
ovanligt kort resa ankrade korvetten i Rio Janeiros
sköna hamn.
Nu åt man apelsiner
Och njöt af drufvans must.
Af tärnan söta miner
Man fick på denna kust.
Ej "rike morbror" ljuger,
När han om Rio säger:
"Det är ett land, som duger,
Det bästa jorden äger."
Om bord å Najaden fanns kommenderad en underskeppare
Sandberg, en af dessa raska, hurtiga karlar,
som svenska flottans underofficerskår ännu räknar
inom sina leder. Från simpel karl för om masten
hade Sandberg tjenat sig upp till den grad,
han nu innehade. Han hade varit en den ypperste
matros. När man såg honom arbeta till väders, måste
man häpna öfver den vighet och öfverdådighet, som han
visade. Hans skepparepipa drillade, som en näktergal,
och hans basröst hördes ända från däcket ned i
kölrummet. Det var en sjöman af äkta skrot och korn,
som sjelfvaste »John Bull» eller »Father Jonathan»
skulle varit stolta öfver ’att äga inom relingarna
af ett fartyg.
Men den hurtige sjömannen ägde, han, i likhet
med andra dödliga, sina fel och brister. Så länge
han nämnligen hölls under disciplinens band inom
relingarna af ett fartyg, var allt godt och väl
bestäldt med honom, men så fort han satte foten
på landbacken, blef förhållandet ombytt. Det var
lika omöjligt för honom att passera förbi en krog,
som det lär vara för den »Flygande Holländaren» att
dubblera kap Horn. Han var ingen kostföraktare. Allt,
"som under namnet sprit dugde att dricka, rann
som ett vattenfall utför hans strupe. I land var
Sandberg alltid vid bästa lynne, och om han ägde
penningar, flögo de ur hans gifmilda hand, som snö
ur molnen. Kort fore sin afsegling med Najaden hade
han dock beslutat att för all framtid blifva stadig
och för den skull hade han gift sig med den vackra
Karin, en ungmö, den han älskade så högt och trofast,
som en sjöman kan älska.
I Portsmouth hade Sandberg ej varit landpermitterad,
och sjelfvaste Madeiras drufvokullar hade han med
kallt blod endast på lämpligt afstånd betraktat. Men
att blott beskåda det herrliga Rio från däcket af
ett fartyg, utan att på närmare håll få njuta af dess
palmlunder, dess mångfärgade fågel- och insektsverld,
utan att få se dess glada kreolskor och negrinnor,
dess kaife- och bomullspatroner, att ej få smaka dess
ypperliga rhum och smörja sig med en biffstek af äkta
buffelkött, det var mera, än Janne Sandberg kunde
uthärda. Skulle han väl återvända Jiem till Karin,
utan att medföra ett enda minne till henne från -
Rio, ej ens så mycket som en liten fjäderblomma,
en uppstoppad kolibri eller blott en kokosnöt? Nej,
bort det! Han beslöt sig för att begära landpermission
och begaf sig i denna afsigt fram till sekonden,
som befann sig akter ut på h älf däcket.
Sandberg gjorde honnör och anhöll om tillstånd att
få gå iland för dagen samt att af sin sjöaflöning
utbekomma åtta spanska piastrar. Sekonden såg på
honom med denna lugna, allvarliga blick, som just är
kännetecknet på en sekond af rätta sorten.
l »Hvad har Sandberg i land att göra?»
sporde honom
hans förman, som kände tillden raske sjöbussens
stora svaghet. .nJag tänker ej att gå i land på hela
expeditionen. Följ mitt exempel, och Sandberg har
hela sm, sjö aflöning att lyfta vid afmönstringen.»
»På samma sätt skulle jag handla, om jag vore sekond
och ej blott underskeppare», svarade den munvige
sjögasten. »Under några timmars landpermission seglar
man ej öfver styr med åtta piastrar, och dessutom
har jag ett angeläget ärende att uträtta i land.»
»Så-å, förmodligen någon muntration, om jag rätt
gissar till ärendet?»
»Kommer aldrig i fråga, herr kapten. Sedan jag fatt
mig ett qvinfolk på halsen, så tänker jag ej mera på
några nöjen;-; den. tiden är förbi. Nej, si dä’ ä’ på
dä’ viset, att jag vill köpa en liten grön Riogoja åt
min hustru och en markatta åt min gamla svärmor. Herr
kapten, ni skulle bara ha’ en så’n svärmor, som den
jag råkat ut för! Hon ä’justa-ment af rätta ullen,
derför ska’ hon ha’ markattan. Och hustru min ska’
ha’ gojan derför, att hon pladdrar efter allt, hvad
hon hör sin mor säga. Det ligger, som herr kaptenen
finner, en hund begrafven under allt detta. Dessutom
vill jag här på platsen köpa mig ett par dussin 1cm
f var och gafflar för hushållets räkning.»
»Köpa knifvar och gafflar här i Rio, hvilken
galenskap!» svarade sekonden, som hade all möda att
dölja sin skrattlust. »Vet då inte Sandberg, att allt
smide och manufakturvaror hitföras till Rio från
England och att om han -väntar med sitt köp, tills
vi på hemvägen anlöpa Plymouth, han der får sin vara
för minst ett hundra femtio procent billigare pris?»
»Kan väl så vara, men si dä’ ä’ så beställt, att
skeppare Utterbom, min granne, paraderar med knifvar
och gafflar, som han köpt i sjelfvaste Kalkutta, och
jämnt käxar min hustru, att han har det så präktigt
och vi så simpelt. Nu ska’ jag, med förlof, lägga
stoppare på för det gnatet, åtminstone hvad knifvarna
och gafflarna beträffar. En ann’ kan vara lika god
som en ann’, dä’ ä’ säkert’.»
»Må då Sandberg få sin vilja fram och få permission
att gå i land», svarade sekonden. »Men kom ihåg...»
»Ej så mycket, som en enda, liten droppe, jag
förstår», svarade sjögasten. »Jag önskar att få gå
i land på flera ställen, än blott i Rio, och skulle
jag glömma mig, "herr kaptenen förstår...»
Ȁr det slut med "all vidare landpermission under
resan», tillade sekonden. »Men Sandberg får ej
heller söka gräl, hvarken med hvita eller svarta i
staden. Kom ihåg att ni, såväl som hvarje man om bord,
är skyldig att hedra vår flagga.»
»Ska’ ske, herr kapten, men di niggrerna, det svarta
köttet, som man kallar dem för, dem kan jag omöjligt
lida. De grina en menniska opp i synen, och dessutom
har min mor ’blifvit skrämd för en svart katt, så
att jag har lyte,» .
»Sådana barnsligheter får ni glömma, ty i motsatt
fall vankas annat om bord. Nu har ni blifvit varnad,
lycka till och låt se att ni hedrar vårt fartyg.»
Sandberg förde handen till mössan och begaf sig ned på
trossbotten, för att kläda sig. Af förvaltaren erhöll,
han sina piastrar och så, riggad i en bredskyggig
panamahatt, i hvita, fladdrande byxor, i en röd
halsduk, storblommig väst och en rock af ljusgrön
korderoj, for vår sjögast i land, med de allvarligaste
föresatser, att ej lemna förståndet i botten. på
glaset, utan uppföra sig som en verklig gentleman.
Landstigen på den ruskiga och med en stoj ande
folkhop, mest bestående af negrer, uppfyllda kajen,
hoppade vår skeppare ett hvarf omkring, förmodligen i
glädjen öfver den vunna friheten. Snart befann han sig
omringad af en skara skrikande negrer, hvilka dels
hade frukter att sälja, dels utbjödo borickor’att
hyra> i den händelse man vore hågad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
