Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En pampero. O. A. Carlstén - Lifvets komedi. Toivo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En.
Jen 20 Juni 1858, på några graders afstånd utanför
La Platå-flodens mynning, inträffade, en ganska svår
storm, en af dessa häftiga, kalla sydvindar, som
portugiserna kalla pamperos. Den varade omkring åtta
timmar och begynnte vid solnedgången. Yinden skiftade
under tiden med solen ett helt hvarf rund kompassen.
Stormen var så öfverhängande hård, att ingen segellapp
kunde föras på det svårt lastade skeppet, som låg
alltjämnt bidevind för styrbords halsar, endast under
rårnas manövrering fallande af allt efter som vinden
ändrades. Fartyget hade kommit i denna obehagliga
belägenhet, som ej kunde ändras; det borde hafva
legat för babords halsar, styrande upp allt efter
vindens skiftning. Genom stormens våldsamhet krängde
det svårt och var helt och hållet liksom inbäddadt
i yr och skum från det rykande hafsvattnet.
Hela den omgifvande atmosfären utgjordes af en
ogenomtränglig regntjocka, upplyst emellanåt af svaga
ljungeldssken och skarpa blixtringar. Man kunde icke
se många famnar framför sig, endast höra och känna
det våldsamma raseriet i den omgifvande luften och
det omgifvande vattnet.
Hårdaste vindkastet inträffade just några sekunder
före en total stiltje i den cirkelperiferi, som omgaf
stormcentrum, hvarinom ej den ringaste luftrörelse
förmärktes och der vi blefvo uppehållna omkring en
qvarts timmes tid. Yid svåraste anfallet vräktes
skeppet så våldsamt på sidan, att spy-gatterna
kommo under vattenytan-, öfversta borden på lovarts
låringsbåts insida blåste från timren och sårade
i flykten en af rorsmannen. Denna svåra vindstöt
varade dock, dess bättre, endast några sekunder,
hvarefter i ett ögonblick den förut antydda totala
stiltjen inträffade med den renaste och klaraste luft.
Begränsningen mellan den så olika beskaffenheten i
atmosfären var så ’skarpt aftecknad, att ena hälften
af skeppets längd befann sig i storm och mörker (regn)
liktidigt med att den andra delen låg i lugn och ljus.
Derefter inträffade det mest besynnerliga förhållande,
jag i den vägen ännu upplefvat och hvaraf minnet
aldrig skall förgätas. Yi befunno oss liksom helt
och hållet inneslutna i en ljus cylinder, med
hafsytan till bas och den djupa, azurblåa himmelen,
med sina klart tindrande stjernor, rätt öfver våra
hufvuden. Dess diameter var icke öfver en qvarts mil
och den konkava begränsningen var så jämnt afpassad
och rätt uppstående, att icke en enda ojämnhet
förmärktes; Jag kunde genom öppningen med blotta
ögonen se fjerde klassens stjernor, liksom hade jag
begagnat ett tubrör med förstoringsglas. Hvarken
storm eller regn förmådde genomtränga denna synliga
skiljegräns mellan lif och död i atmosfären, men så
mycket obehagligare hördes deras verkningar på det
gifna af ståndet rundt omkring oss; det var som om de
fruktlöst brutit sig mot en fast förskansning. Denna
cirkulära regnbegränsriing syntes hela tiden och hela
vägen upp
igenom oföränderlig och mörk, som om den varit
öfverdragen med svart kläde.
Yår tillfälliga belägenhet inuti stiltjen var alls
icke bättre, än om vi varit ute i sjelfva stormen,
emedan hafsytan eller bottnen i denna besynnerligt
bildade luftränna befann sig i ett så våldsamt upprör
dt tillstånd, att jag fruktade att fartyget ej skulle
hålla ihop, ehuru det låg på rät köl, utan känning af
någon vindfläkt. Att luften inuti stormens centrum
eller detta för tillfället bildade luftrör hade en
ovanlig sammansättning, är intet tvifvel underkastadt;
det kunde både höras, synas och kännas. Den var öfver
all beskrifning klar, den var så förtunnad eller ock
så uppåt sugande, att jag tyckte mig kunna hoppa i
kapp med sjöarna rätt upp i luften-, den fordrade
mycket längre andedrag; den återgaf alla ljud dubbelt
skarpare och klarare, än i vanliga fall. Det skulle
otvifvelaktigt för meteorologien hafva varit af
intresse, om jag kunnat uppfånga och bevara en
kubikfot luft för en noggrann vägning och analysering.
Skeppet hoppade och studsade på vattnet under så
.våldsamma skakningar, att man näppeligen kunde
stå på fötterna, liktidigt som den ena vattenmassan
efter den andra inslungades öfver ledstängerna från
de sig pyramidaliskt uppresande och i fallet stupande
sjöhäfningarna. Yattnet liksom kokade ’på ytan under
pendelrörelse med ett eget buller; de upp–bolmande
vattensvallen syntes liktidigt både här och der titta
upp flera famnar öfver ledstängerna. Då toppen af ett
sjösvall invältrade på däck, skakadeå skeppet hårdt
af den nära lodrätt fallande, svåra tyngden.
Här fick jag tydligen se och förnimma, att hvad
som verkade denna vattenrörelse icke kom nedifrån
eller var att söka utomkring, utan snarare rakt upp
i luften, det vill säga hela vattenytan lyftades
eller sögs uppåt af en osynlig naturkraft i detta
ovanliga luftrör.
Sedan detta stormområdets stilla midtparti passerat
öfver oss, erhöllo vi en vindstöt i sjelfva utgående
begränsningen, så att skeppet äfvenledes der gjorde
en hastig rundtörn, med spygatten i vattnet, alldeles
som vid inkommandet. Detta bevisade tydligen en egen
trissande, hastig luftrörelse rundt om det alldeles
stilla midtpartiet, hvilket totalt förhindrade
luftvexlingen eller föreningen mellan de så högst
olika be-lägenheterna. Den sista hälften af stormen,
efter passerandet af centrum, var dock mindre våldsam.
Inuti centrum hade kompassnålarna en ojämn rörelse,
skälfvande uppåt och nedåt och voro alldeles
obegagneliga. Termometern visade derunder sex
graders öfvergång från värme till kyla och barometern
undergick närmare en half tums rubbningsskilnad. Den
stod lägst i sjelfva gränsskilnaden mellan stormen
och stiltjen; ej inuti sjelfva centrum.
Skeppet erhöll inga svårare skador eller
känningar:efter denna hastigt öfvergående storm; men
det hagelblandade regnet hade piskat hål i några af
besättningens ansigten.
O. A. Carlstéia.
koixvecli.
x og synes det förunderligt ändå, Att man sig sjelf
så litet kan förstå. En sorglös ödets lekboll, blind
man famlar, Då re’n vår nästa strängt sitt domslut
samlar Med ett profetiskt: det går så och så.
Det är, som när vi se en komedi: Det hela snart vi
tänkt oss in uti, Intrigens gång för oss ej något
döljer,
Men skådespelaren sin roll blott följer; - Att han
går under, veta redan vi.
Så äfven det i verkligheten sker, Dock en väsentlig
skilnad snart man ser, Ty, der en spelad sorg
man applåderar Och der ett låtsadt qval man djupt
senterar, Man vid ett sannt sig kall och liknöjd ter.
Toivo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
