Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid en muhammedansk graf. E-g. - Blå grottan. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid en muhammedansk graf-
Man har ofta nog hört och sett påståendet, att de
muhammedanska qvinnorna, af sin religion hållna i en
afskild lefnadsställning, alldeles oförenlig med våra
begrepp om menskliga rättigheter, derigenom beröfvats
njutningen af den känsla, som fäster vesterlandets
qvinna vid familjen och ensamt derigenom gör henne
så högt aktad. För bekännarinnan af Muhammeds lära –
en handelsvara, som hon blott är – existerar icke
hemmet, i vår mening. Oberörd, säger man, är hon
ock af deras öde, hvilka, enligt naturens ordning,
borde stå henne närmast: för de lefvandes fröjder och
sorger äger hennes hjerta ingen medkänsla och för de
döda har hennes ögon ingen saknadens tår.
Äfven med kännedom om den stora makt, som uppfostran
och dagliga tvångsförhållanden kunna vinna öfver menni
sko naturen, förhållanden, lika mäktiga att förvilda,
som att förädla, har man dock svårt förstå, att detta
påstående skulle gälla som regel för de millioner
menniskor, hvilka bekänna Muhammeds lära, då det
icke ens ä-ger sin tillämpning på de i kulturens
lägsta stadium stående indianer eller vildar. Andra
vittnesbörd stärka ock i hög grad tviflet om detta
påståendes riktighet. Till dessa hör en liten episod i
en reseskildring af en fransman, som i vetenskapligt
ändamål för ej så länge sedan besökte Bengalen och
just deri anför följande såsom protest mot hvad man
kallat »de muhammedanska qvinnornas hjertlöshet»:
»På ett af mina ströftåg i staden Chandernagors
grannskap måste jag en eftermiddag söka skydd mot
solens brännande strålar. Jag skyndade för detta
ändamål till en lund, för att i dess svala skugga,
omgifven af den yppigaste vegetation, en stund
hvila ut.
Framför mig, liksom inbäddad bland färgrika växter,
såg jag en muhammedansk graf, enkel i jämnförelse
med många andra, men i denna omgifning, der lifvet
liksom svällde i tusende former, dock af en mäktig
verkan. Stillheten stördes snart.
En ung qvinna nalkades, bärande små vaser, fullsatta
med blommor och frukter, hvilka hon satte under
grafmonumentets lilla kupol. Den fromma meningen
dermed var ej svår att förstå.
»När solen gått ned och
skymningen dragit sin slöja öfver den melankoliska
scenen, hörde jag en upprörd stämma framsäga
böner, afbrutna af snyftningar: det var sorgen,
som klagade vid en kär aflidens sista hvilorum. I
sådana känslor skiljas menniskohjertan icke af
olika religionssystem. Lidandet drabbar alla lika
och i bönens kraft ligger för alla trösten och
frigörelsen. Jag har sett och beundrat den hinduiska
religionens öfverdådigt präktiga tempel och dess
och andra religioners för de yttre sinnena
bedöfvande ceremoniella ståt, men aldrig har jag
dervid erfarit ett så djupt och värmande intryck,
som af denna enkla, sannt menskliga, men på samma gång
sannt religiösa, andaktsutöfning vid den undangömda,
lilla muhammedanska grafven på Ganges strand.»
E–g.
Muhammedansk graf i Chandernagor.
(Teckning af De Bérard.)
Blå grottan.
På fyra sjömils afstånd från Neapel, rätt i söder, ligger
den lilla ön Capri, bekant såsom långvarig vistelseort
för en af det gamla Roms grymmaste tyranner,
den blodtörstige kejsar Tiberius. Här hade han låtit bygga
tolf praktfulla tempel till ära åt sina afgudar och en dyrbar
villa för egen räkning. Det var hit han lät hemta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
