Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställelse, sökte jag å nyo den lycka, som jag
visste att ett äktenskap kunde skänka. Och huru mycket
mera vann jag ej genom dig? Hvilka skatter äger jag
ej i mina två barn? Jag känner en fast öfvertygelse
om, att de komma att värdigt bära sin faders namn,
ty deras moraliska uppfostran, som innesluter den
religiösa, är lemnad i goda händer. Jag går blott före
er, mina älskade, och jag går mycket lycklig, fast
i tron på Honom, som för länge sedan lärt mig fatta,
att högsta vinsten i lifvets lotteri är – döden.’
»Ifrån den stunden öfverlemnade sig Hulda icke mera
åt ett enda häftigt utbrott. Tålig, som en engel, var
hon hans trogna, ömma sköterska till det sista. Och
sedan dess är hon ännu tåligare, men oändligt svag,
stackars barn.
»Det antages vanligen, att vi, läkarevetenskapens
idkare, med dissektionsknifven i hand gått dödens
mysterium så nära in på lifvet, att vi förlorat
förmågan att deri ana det, ’som ingen menniskan öra
hört hafver och i ingen menniskas hjerta stigit
är. Sådant torde ej sällan vara förhållandet, men det
är långt ifrån regel. Det har sagts (och det just
af en teolog), att teologien under sin analysering
’mycket ofta tager lifvet af religionen med ord,
innan den hinner stycka henne i dogmer’. Tänkvärd
slutsats äfven för dem, som i kemien och anatomien
komma i beröring med religionens höga budord. Den
spekulative filosofen står qvar, men lyckligast och
bäst är att lemna all vetenskapens vishet och vända
tillbaka till evangelium.
»Gud vet, hvart jag tagit vägen, broder, men det
är icke så alldeles handlöst, jag kommit in på ett
sådant här ämne.
»Du får af brefvet från vår hederlige Berthel
till hans hustru läsa om allt, som rör de närmaste
förhållandena och arrangemangen der hemma. Han skall
åtfölja svärsonen hem till den sista högtiden. Men
Hulda, som dessutom är alltför sjuk, att det ens kan
blifva fråga om att hon ännu skall göra denna resa,
skall, enligt Patriks eget förordnande, följa med oss
till Marstrand, för att genomgå badkuren. Hon vill
helst också begifva sig till hemmet, både för att få
återse barnen och få se hans graf, som skall blifva
på kyrkogården, ej i det gamla grafkoret, men det
skulle lyckligtvis vara henne omöjligt att göra något
mot Patriks vilja. Sedan följer jag henne tillbaka.
»Jag gömmer till sist hans varma helsning till
dig. Han litade på dig, sade han.
»Lef väl, broder! Helsa alla från din vänfaste
Murman.»
-
XVI.
Enkan, innesluten i sin sorg, plågas af talet
om testamente och förmyndarskap.
Det var mot slutet af Augusti, som Hulda åter inträdde
i det nu så ödsliga hemmet, der hon utan ro flydde
från rum till rum och timtals inneslöt sig i makens
arbetsrum, derifrån så månget heligt minne talade
om honom.
Naturligtvis fasthängde hennes hjerta äfven vid
barnen och vid de hängifna föräldrarna, men de förra
voro ännu icke hennes verld, och hennes dotterliga
kärlek, till och med för fadern, föreföll henne äfven
i smärtans obevekliga sjelfviskhet nästan som en stöld
från honom, hvilken hon uteslutande ville egna både
tankar och känslor.
Hon kunde framför allt icke fatta, att de två
månader, som förflutit, sedan hennes lif började
stå stilla, icke också hade stått stilla för hennes
närmaste. De talade ju med henne, som om det vore
tid att fästa intresse vid andra saker, och om det
minsta af barnen naturligtvis var otillräknelig,
så borde väl den lille Patrik vid sina fyra år
ännu icke hafva funnit någon tröst. Han grät visst,
stackars gosse, då hon, slutande honom i sin famn,
talade om pappa och hans ömhet, men stunden derefter
kunde han hurtigt rida på öländingen och rasa både
med Kastor och stallgossen, med hvilken senare han
stod i fortfarande vänskapsförhållande.
Men lille Patrik misshagade väl sin mor i annat fall.
Han talade ständigt om farbror Detlof och trähästen
och lekställningarna, hvilka både pojkarna och
arbetarna sprungo öfver, och han talade oupphörligt
om att få fara tillbaka till Landsby och ville veta,
hvarför icke farbror Detlof kom till dem.
»Hvarför älskar du honom så mycket?» frågade hon med
en känsla af svartsjukt beskydd. Hon ville ej, att
barnet skulle fästa sig vid herren till Landsby, som
hon med tvång mottagit under några minuters sorgbesök,
i sällskap med häradshöfdingen och hans fru. Alla
sorgbesök voro rent af mördande ceremonier.
»Skall jag inte hålla af farbror Detlof? Det
ville pappa och det vill jag med. Han sörjer pappa
riktigt. Du vet inte, du, mamma, så mycket han sörjer
honom, den snälle farbror Detlof.»
»Du skall stanna hemma nu – jag är så ensam.»
»Stackars mamma! Jag skall väl stanna litet grand
då hos dig, men det är inte så roligt, hvarken här
eller hos morfars, och inte kan väl jag leka med ett
dibarn – så litet, så litet.»
Mot slutet af September förklarade fadern för
sin dotter, i ett ganska allvarsamt språk, att
han fruktade för, att Patrik fullkomligt oriktigt
uppskattat sin hustrus själsstyrka. Han hade trott,
att hon i egenskap såväl af hans enka, som i egenskap
af förnuftig mor och dessutom innehafvarinna af det
stora ansvaret för alla sina underhafvandes materiella
och moraliska förkofran i de nya institutioner,
som han infört, skulle under såväl det ena som
det andra förhållandet komma att rättfärdiga hans
förtroende. Hennes ungdom skulle alltid finna sig
stödd af vissheten, att detta vore det värdigaste
sättet att hedra makens minne. »Att deremot öfverlemna
sig åt gagnlös sorg, ägde intet anspråk på sympati,
men en sorg, förädlad af arbete och deltagande för
andra, vore ett värdigt offer.»
»Var icke för sträng, pappa, jag skall försöka
att blifva, hvad han ville och hoppades. Och hvad
beträffar testamentariska förordnanden, så har ju
häradshöfding Reuterdal en gång uppläst alltsammans.»
»Nej, visst icke, du blef så angripen, att han måste
sluta. Men jag har testamentet med mig. Du måtte väl
kunna intressera dig för hvilka personer som i samråd
med dig anförtrotts förmynderskapet.»
»Det är naturligtvis pappa?»
»Icke skulle väl jag ensam kunna handhafva det. Du må
icke tro, att det hvarken är brukligt eller önskligt
att kasta hela ansvaret på en enda hand, helst der
så stora arfsangelägenheter taga tid och krafter i
anspråk under ett långvarigt förmynderskap.»
»Då är det väl Reuterdal, som blir den andre?»
»Nej, dertill är han alltför öfverhopad med arbete
för egen och domsagans räkning, och jag passar ej
för den del af förmynderskapet och uppfostran, som
tillhör bildandet af en fulländad man på lille Patriks
framtidsplats. Sann gudsfruktan, litandet på egen
kraft och förnuftig kärlek till alla sina pligter är
det första, men, som sagdt, han behöfver, jämte detta,
från barndommen blifva förtrolig med egenskaper,
som få sammanhang med hans lefnadsställning. För
denna del, såväl som i allt det öfriga, ansåg vår
Patrik, att ingen (så vidt han ville åtaga sig ett så
stort ansvar) kunde vara lämpligare och värdigare,
än grefve Detlof, hvilkens redbara, menniskovänliga
och grundligt genom eget arbete bildade karaktär
lemnade alla garantier för barnens, särdeles det
äldstas, nytta. Patrik har nämnt grefven till den
andre förmyndaren.»
Hulda, som suttit som en bild, reste sig hastigt.
»Jag hoppas, att han afsäger sig det
förtroendet. Gossen har redan för mycket fäst sig
vid honom.»
»Det var ett underligt språk af en klok och öm moder
och af en kärleksfull hustru, som skulle respektera
sin hädangångne makes önskningar. Haf nu den
beslutsamheten att tänka dig för!»
»Pappa var ej hälften så sträng mot sin ogifta
dotter.»
»Min ogifta dotter var ett vekt barn, som kunde
utan samvetsförebråelse litet bortskämmas. Men här
talar jag icke blott till min dotter, utan till mina
myndlingars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
