Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medförmynderska; jag talar således till en helt annan person,
och det går icke längre an för baron von Hahlens
enka att låta leda sig af barnsliga, att icke säga
enfaldiga, antipatier.»
»Pappa, pappa!»
»Så var då förståndig! Din mans värderade vän kom hit
med hela sin själ uppfylld af deltagande i din sorg,
och som jag råkade vara närvarande, såg jag huru
iskallt du tog emot honom.»
»Hvad vill det säga? Har man fordringar på en enka?»
»Man har fordringar på, att hvarje menniska, under
huru stor smärta som helst, när hon en dag beslutat
sig att mottaga vänners besök och deltagande, detta
deltagande då ej visas tillbaka såsom obehöfligt.»
»Har grefven funnit sig sårad?»
»Det tviflar jag icke på, men han är en man med allt
för fin takt att visa det. Och under den månad, som
sedan förflutit, har han aldrig nämnt ett ord om att
förnya besöket. Tänk på ditt ansvar, om han afsäger
sig förmynderskapet!»
»Känner han redan till testamentet?»
»Det bör du kunna förstå.»
»Nå, då har väl äfven pappa förstått, om han tänker
på afsägelse?»
»I början tycktes han med hjertlighet fästa sig
dervid, men på sista tiden ligger ett visst undvikande
i hans sätt, då jag berör vårt samarbete.»
»O, huru olycklig jag är! Min känsla bjuder helt och
hållet emot, att han i detta hus skall mottagas såsom
den, hvilka har ett bestämdt ord med i allt som rör
barnen. Men huru komma ifrån det? Jag är vanmäktig
mot min makes uttalade vilja.»
»Hulda» – faderns röst lät nu så mild och hjertlig,
som fordom –, »i fall du för Detlof fruktar en fara
i framtiden, så törs jag svära på, att aldrig en
onödigare fruktan funnits. Han har en gång blifvit
förkastad och han kunde umgås i ditt hus under
ett halft århundrade och ändå aldrig komma på den
tanken, att med en half hänsyftning erinra dig om det
gamla. Han talar om dig lika fritt, som han skulle
tala om hvarje stackars enka.»
»Pappa tänker visst icke på att blotta minnet af dessa
barnsligheter är en förolämpning mot mig ... På nyåret
är väl dessutom god tid att hålla öfverläggningar.»
»Åja, han reser i alla fall bort under hösten.»
Tredje afdelningen.
XVII.
Förmyndaren gör sin uppvaktning.
Nu var nyåret ingånget, utan att dock för Hulda
medföra det så fruktade besöket.
Detlof hade först emot julen inlöst löftet till
sin chef, att komma och hjelpa honom såväl vid
det krigshistoriska arbetet som vid whistbordet,
der han alltid som fjerde man var eftersträfvad. Och
före afresan hade han ej ens synts hafva en tanke på
något afskedsbesök.
Fru Berthel, som fann sin dotters beteende mot grefven
synnerligen otacksamt – han, som till och med redan
börjat sitt mentorskall och under lek talade lika
ofta franska som svenska med sin myndling, hvilken
det var omöjligt att hålla skild från Landsby, som
hade så många nöjen – , fru Berthel gaf sin man en
vink om att åtminstone föreslå detta afskedsbesök.
»Men om han antager förslaget, så blir det jag, som
kommer i misskredit. Jag har gifvit henne mitt ord,
att hon ej skall störas förr, än det nya året ingått.»
»Lappri, min vän! Det der är ju intet annat än
en nyck, och tro du mig, hon kan så vänja sig vid
sådana, att det skadar hennes karaktär. Det är icke
Hulda nyttigt, att blott behöfva yttra ett ord,
för att det skall ske som hon vill. Vet du, en sak
har bekymrat mig. Murman, som så hållit af henne,
var verkligen mycket förbehållsam. Nog hade han väl
brådtom hem till hustrun och praktiken, men hade
ej Hulda tröttat ut dem, så hade nog båda två följt
henne hem och han åtminstone stannat längre än en
dag hos henne, då han var två på Landsby och tre här.»
»Det der har jag ej kommit att reflektera öfver,
men du har rätt, och jag skall taga mig den friheten
att icke blott föreslå Detlof visiten, utan öfvertala
honom att göra den.»
Och så gjorde äfven den hedersmannen. Men grefven
svarade helt vänligt, att han fullkomligt gillade
»att friherrinnan undandrog sig allt slags sällskap
så länge det lät sig göra. Ingen kan taga detta illa
upp. Och hvad mina blifvande funktioner beträffar,
så är det god tid med dem.»
»Ja», svarade patron Berthel, »helst du länge sedan
börjat. Hvilket besvär gör du dig ej med pilten?»
»Jag älskar gossen och, hans förmyndare eller ej, så
är han ju alltid Patriks son. Och hvad han inhemtar
på lek, lägger grunden. Jag stärker honom derjemte
genom kroppsrörelse. Det verkar för både fysisk och
andlig utveckling.»
-
Man hade hunnit till medlet af Februari, innan
Landsbys herre åter syntes på sin egen mark.
Hulda tycktes emellertid hafva glömt hela
förmynderskapet och blef allt mer och mer tryckt till
sinnet. Hon kunde icke ens lockas till föräldrahemmet
på annat än timmar. Och hon var så genomolycklig,
då hon för barnens skull tillbragte juldagarna
i det forna hemmet, att man redan på annandagen
måste föra henne tillbaka till det stora, tomma,
ödsliga Hahlensborg, i hvars aflöfvade trädgårdar hon
rastlöst promenerade. Och om hon ej under den isiga
vintern gick in och satte sig i det hemlighetsfulla,
kinesiska lusthuset, så stod hon nedanför kullen till
det minnesrika templet, der Patrik begärt henne till
sin hustru, och hörde på, huru de i glasklockorna
hängande messingskorsen dallrade och klagade med
vinden. Det var något af Patriks anda der inne. Det
trodde hon.
En dag kom modern med notisen om grefvens hemkomst.
»Jaså», svarade hon likgiltigt, »då skall jag väl en
af dagarna bjuda Reuterdals och mina kära föräldrar
på middag. Och pappa är väl så god att framföra min
bjudning till Landsby. Hvilken dag skola vi välja?»
»Nästa söndag. Pappa har så svårt att eljest
komma ifrån. Vet du, mitt barn, hvad vår väninna
doktorinnan skrifver till mig – hon har något slags
husmamsellskanal? Jo, att öfversten, i hvilkens
hus grefven gästat, nu lyckats få partiet med
systerdottern ’i gång’, så att bäst det är, få vi
oss kanske en liten grefvinna till granne.»
Huldas likgiltighet fortfor. »Nu», sade hon,
»skall det väl åter börja med lille Patriks eviga
flackande. Gossen vet till slut icke hvar hans rätta
hem är.»
»Men det har ju gossen godt af.»
»Det är svårt att veta. Jag tycker, att herr grefven
tager sig onödiga friheter.»
»Hvad är det du säger? Du har ju sedan hans bjudning
förra våren ej sett honom mer än den gång, då han
kom på det sorgbesök, som han för brukets skull
måste aflägga.»
»Men jag har dock nödgats märka, att han ger sig min
af att vilja dela min sorg. Hela hösten, så länge
han var hemma, lågo alltid hans blommor på min mans
hvilorum. Jag förstod att det var hans, ty mammas
kransar känner jag.»
»Är det då honom icke tillåtet att gifva sin gärd
af vänskap?»
På detta, liksom på talet om grefvens parti, svarade
hon ej. Hon sade endast: »Jag flyttade en dag de der
blommorna ned till ändan af det kära rummet.»
»Och sedan kommo väl inga? Huru kunde du så förolämpa
honom?»
»Det var ingen förolämpning, blott en tillrättavisning
af Patriks enka. Endast hon bör hafva rätt att lägga
blommor vid hans dyra hufvud och hjerta. Grefven
förstod mig och lade sina blommor på rätt plats –
om de ens behöfde någon.»
Modern skakade på hufvudet. Vidare protest tjenade
till ingenting.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
