Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De olympiska spelen - Hafsfruns skyddslingar. Af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-130-
den segerkröntes beslut som en ära och hyllning. Med seger-vinnarnas antal ökades staternas anseende, och det var derför ingen sällsynthet, att en stat möt penningar förmådde enskilda segrare att låta utropa sig till borgare i den.
Sedan prisvinnarna med öfliga offer hemburit sin tacksägelse till gudarna för deras ynnest, gaf staden Elis en gemensam festmåltid för dem. Derefter återvände den enskilde segervinnaren till sin födelsestad, der han, jämte dem, som låtit utropa sig till hedersborgare i staten, mottogs på det festligaste sätt. Under jubel och glädjerop tågade invånarna emot den bekransade, som höll sitt intåg i en med fyra hästar dragen vagn och åtföljdes icke blott af sina slägtingar och vänner, utan äfven af statens myndigheter och förnämsta män. Tåget drog fram öfver stadens vackraste platser och gator till skyddsgudens tempel och derefter till en af alla invånarna bekostad segermåltid.
En annan rättighet, på hvilken de olympiska segrarena satte stort värde, bestod i tillåtelsen att uppresa åt sig en äre-bildstod i Olympia. Man finner dock icke denna plägsed omtalad, förr än vid femtionionde olympiaden, då en stod af cypressträ upprestes åt segervinnaren i en knytnäfskamp.
Segrarena i kappkörningarna läto stundom framställa sin bild i brons, stående på en förspänd segervagn, äfven af brons, och de, som segrat i kappridter, förevigade sin bragd i ryttarestatyer. Historieskrifvare!! Pausanias berättar, att ett sto vid namn Aura kastade af sin ryttare, då hon började loppet; detta hindrade dock icke djuret att deltaga i hela löpningen och att göra alla vandringarna omkring målpelarna. Resultatet blef, att hon kom först till målet och af domarena tillerkändes priset. Till minne af denna egendomliga löpning upprestes en bildstod åt det kloka djuret.
Grekerna ärade till och med sina kapplöpningshästar efter deras död, såsom följande inskrift på en i nyare tiden funnen marmorplatta bevisar:
»Du block af marmor, hvems grafvård är du? – En berömd springares. – Hvad var hans namn? – Euthydikos. – Hans förtjenst? – Han var segrare vid kapplöpningarna. – Huru många gånger? – Mycket ofta. – Hvem red honom? – Kaerane. – O, ära, större än en halfguds.»
Herrskare, såsom till exempel Philip af Macedonien och Hiero af Syrakusa, läto till minne af sina olympiska segrar slå mynt, på hvilka de, då priset var vunnet i en kapplöpning, äfven läto af bilda den vinnande hästen.
Hvilken hög och ideal mening till och med tidens största män hyste om kämpalekarna, visar oss Solon, Athens store lagstiftare. Han ansåg nämnligen en segerkrans, vunnen vid de stora, helleniska spelen, för inbegreppet af all mensklig lycka och bestämde genom lag, att de athenare, som vunnit prie, årligen skulle erhålla fem hundra drachmer ur statskassan.
Med afseende på kapplöpningspdsen bör anmärkas, att under hela den heroiska tiden kämpades om materiella pris, såsom om trefötter, kittlar och bägare af guld. Äfven under den historiska tiden voro materiella pris utsatta vid alla festspel liksom vid de heliga (de olympiska, pythiska, isthmiska och nemeiska). De kallades derför de
»kransbringande». För att icke grumla uppfattningen af den högsta seger, afsöndrades här priset från allt verkligt värde. Endast den enkla hederskransen fick påminna segraren om det högsta jordiska erkännande. Emellertid torde icke bekransnmgen hafva kommit i bruk förr, än ett hundra tretio år efter de olympiska spelens återupplifvande.
Materialet till segertecknen togs från det heliga oljeträdet, hvilket växte vid Aphrodites altare i Zeus’ heliga lund. En gosse, hvilkens båda föräldrar ännu måste vara i lifvet, afskar med en guldknif sjutton qvistar eller en för hvarje olika täflingsart. Segerkransarna lågo, tills de utdelades, på ett af konstnären Kolotos förfärdigadt bord af guld och elfenben.
Under det blott ett pris var bestämdt för hvarje gymniskt * täflingsslag, voro fyra utsatta för hvarje slags täflan i kapplöpningarna, emedan ett större antal personer deltogo i dessa. Yi veta emellertid icke, hvaruti de tre lägre prisen bestodo. Blott den verklige segraren erhöll kransen. Segrarens utsmyckning med en palm blef småningom en plägsed vid alla slags offentliga kämpaspel i Grekland.
__________
Det erinrades nyss, att Grekland vid den tid, hvarom vi här tala, beboddes af flera olika folkstammar, visserligen sins emellan beslägtade, men dock hvar för sig utgörande en stat med egna samhällsinrättningar och egen styrelse. Känslan af denna slägtskap, af det gemensamma ursprunget, af att de voro barn af en och samma fader, qväfdes dock icke af de egna statsintressena, utan tog sig vid många tillfällen uttryck, i synnerhet då en gemensam fara hotade, såsom vi känna af historien, och uppehölls förnämligast, kan man säga, af de olympiska lekarna, hvilka blefvo en för alla gemensam angelägenhet, ett föreningsband, hvars minsta betydelse låg i det yttre målet för allas täflan: det ärorika segerpriset. Hågen för dessa lekar eldades ytterst af fosterlandskärleken och den kärlek till frihet, som – ett arf från hänsofna fäder – besjälade Greklands folk och bildade den föreningsakt mellan dess olika stater, som icke blott hade sin betydelse för tillfället och för de folk, som uppehöllo den, utan äfven fick långt i framtiden gående följder; ty för visso är det sannt, som Geijer anmärker, att denna yttre förening mellan Greklands stater var en profetisk förebild för det blifvande europeiska statssystemet. När man tager denna omständighet i betraktande och tillika lägger något märke till, att det var stammarna i kanske ännu högre grad än individerna, som täflade om segerkransen vid de olympiska spelen, så har man rätt och skäl att i dessa se någonting annat och vida mer, än hvad som kan ligga i blotta lekar, inrättade till tidsfördrif, låt ock vara ett i visst afseende ganska nyttigt sådant.
Hafsfruns skyddslingar.
Af Aldebaran.
En sägen ifrån forna dagar,
Från vestra kustens kala skär,
Min läsare, om dig behagar,
Jag vill berätta för dig här.
Ej just om lysande bedrifter
Min sägen handlar denna gång,
Jag har den utur gamla skrifter,
Ur folkets mun och från dess sång.
Den sanning är; jag sett de ställen,
Om hvilka jag förtälja vill,
Och mången gång i Sommarqvällen
Jag med min snäcka der lagt till.
Det var i den store krigarekungens dagar, samma år, under hvilket han skulle falla för den mördande kulan i löpgrafven utanför Fredrikstens fästning. En vestlig storm hade nyligen rasat och upptornat Kattegats brusande böljor till verldiga jättevågor, hvilka krossat mången farkost och på samma gång mången menniskas lycka och förhoppningar.
Lugnet hade nu inträdt, men det ännu upprörda hafvet rullade sina långsträckta dyningar, till dess de krossades mot klipporna i hvirflar af glänsande skum.
På Tjörn, en af de största öarna i den bohuslänska skärgården, låg och ligger ännu i dag, helt nära den så kallade Hjertö-fjorden, byn Nordvik. Han är skild ifrån hafvet af höga berg på den vestra sidan; åt den östra utbreda sig små slätter och odlade fält. Genom de i vester liggande bergen går en smal klippstig ned till den hamn vid fjorden,
* Gymnisk, som har afseende på täflingar i kroppsstyrka och vighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
