Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsfruns skyddslingar. Af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
der bönderna i byn, hvilka äro lika mycket fiskare,
som jordbrukare, hafva sina båtar förtöjda. Sydvest om
denna hamn och skild ifrån Tjörn af ett smalt sund,
hvilket endast kan beseglas med mindre farkoster och
detta blott under befäl af dem, hvilka ytterst väl
känna till dess svåra hål och öppningar, ligger ön
Hjertö, som gifvit den utanför varande fjorden sitt
namn. Denna fjord är full af undervattensgrund och
klippor, hvilka höja sig upp till vattenytan eller på
några ställen litet öfver densamma och synnerligen
försvåra be-segligen deraf. Norr om Hjertön ligger
Sandholmen, hvilken tillsammans med den förra bildar
en liten, men god hamn, i hvilkens inlopp likväl
flera farliga grund äro belägna.
I Nordviks by låg, uti cless sydligaste del och något
skild från de öfriga byggningarna, Åke Bryngelsons
rymliga bostad. Åke var både jordbrukare och fiskare,
men skötte mest’det senare yrket, i det han med sin
båt, hvilken var större än grannarnas båtar, oftast
låg ute på det så kallade backfisket, Mången gång
var Åkes båt äfven vid sin återkomst lastad med en
mängd olika saker från förlista fartyg. Stundom hände
det äfven, att dess last bestod af bränyinsankare och
balar, hvilka då skyndsamt lo-ssades och af Åkes folk
med hans hästar och vagnar hastigt^ fördes inåt ön.
I den rymliga stugan hos Åke Bryngelson sutto en
afton, vid tiden för vår berättelse, hans hustru
Kristina med dottern Hanna och tvänne pigor, flitigt
sysslande med sina surrande spinnrockar. Åkes hustru
var omkring femtiofem år gammal-, på hennes nu något
skrynkliga ansigte syntes, att hon i sin ungdom varit,
hvad man kallar, en vacker qvinna, och den bredvid
henne sittande dottern, som var henne mycket lik,
ägde ett af dessa, om icke sköna, dock tilldragande
anleten, hvilka, ehuru något grofva, dock genom sina
rena drag, blåa ögon och det omgifvande ljusa, rika
håret, gifva oss en bild af en nordisk qvinna. Smärt,
men af fyllig växt, syntes en betydlig skilnad mellan
henne och de båda pigorna.
Åkes byggnad var ovanligt stor och troligen uppförd
under det vinstgifvande sillfisket åren 1660 och
1665, ty hon var, hvad man kallar, dubbel eller hade
tvänne rum i bredd. I den stora hvardagsstugan, der
qvinnorna nu voro, åto såväl tjenare som husbondfolket
samt skötte sina vanliga göromål. Der bodde äfven
drängarna, och de stora väggfasta sängar, hvilka i
hvar sitt hörn vid gafvelväggen visade sig i två
afdelningar, den ena öfver den andra, gåfvo godt
utrymme för fyra personer i hvardera. Ett stort bord
invid gafvelfönstret, omgifvet af, trenne stolar och
några bänkar, samt ett gammalt skåp vid sängfoten på
mellanväggen, tillika med en mängd fiskredskap och
verktyg mellan fönstret på långväggen och dörren,
utgjorde inredet afc hvardagsstugan. I ett mindre rum
innanför denna bodde Åke med hustru och dotter. För
öfrigt fanns i midten af huset ett kök, der pigorna
bodde, och på andra gafveln voro tvänne rum, der
husets dyrbarheter, öfverflödiga sängkläder och
dylikt förvarades.
»Länge dröjer far i afton vid strand; sol har
glanat* för en lång stund sedan. Veten I något,
om hvad manfolka göra nere vid sjön i qväll?» sade
mor Kristina eller Kersti, som hon vanligen nämndes,
till hälften vänd först till sin dotter och mot slutet
till de båda pigorna.
»Jag hörde Erik säga, att storbåten drifvit ifrån
vraken ** och blifvit svåra skamfilad i stormen på
efternatta, så att de hålla allt på att bota den
nu för fiskefarten i morgon», svarade den ena af
de tilltalade.
»Jag tyckte också, att Erik talade om, att de funnit
något efter stormen der nere», tillade den andra
flickan.
»Tolle har spännt Svarten för forvagnen och kör nu
ned åt sjön», sade Hanna, som under tiden lemnat sin
spinnrock och nu såg ut genom de små, i bly infattade,
glasrutorna. Efter en liten stund tillade hon: »Om
jag ser rätt, kommer far der, och då äro de andra
snart efter.»
* Gått ned (bohuslänska). ** Flera pålar nedslagna
i sjöbotten båtar. *** Flickor (bohuslänska),
t Aftonmål (bohuslänska).
»Det är sa godt, täfvor***, att I ta’n in yktematenf»,
sade husmodern, i det hon ställde bort sin spinnrock.
Modern och dottern hade just hunnit ordna kring den
stora spiseln samt den senare börjat ställa fram
fat och tallrikar på det stora bordet, då fadern
inträdde. Denne var en lång, starkt byggd karl om
sextio år, med gråsprängdt hår och skägg. Hans
utseende kunde kanske kallats vackert, om ej de
listiga ögonen och ett fult, svekfullt drag kring
munnen missprydt detsamma. Han var klädd i den vanliga
fiskaredrägten, bestående af »sydvest», en blånoppig
»bundt-tröja» och stora sjöstöflar. Helt knapphändigt
besvarande de båda qvinnornas helsning, kastade han
sin sydvest på en bänk vid dörren och satte sig på
en af de vid bordet stående stolarna,
»Det börjar att blåsa och vi få väl en helvetes storm
igen-, vinden har gått på syd till vest och med den
uppsyn, sola hade i glaninga, betyder det ej godt. Tag
in maten, mor! Pojka’ komma strax, och vi få kanske
arbete till natten.»
De båda pigorna inkommo nu med stora trä- och stenfat
med gröt och med ändå större tennfat med fisk. Ett
stampande hördes på gården och strax derefter inträdde
fem resliga fiskaredrängar, alla ungefär klädda liksom
Åke, och snart sutto de på bänkarna samt läto maten
smaka sig.
»Har I hört, husbonde, att kungen lär kriga väldeliga
med norrbaggen? Handels-Jerker från fastlandet har
varit hos grannas och omtalt förunderliga ting i
går. Länsman lär fara omkring på ön och skrifva upp
sådana, som skola bli’ knektar, sa’ han.» Det var
Tolle, en bredaxlad, hvithårig karl, omkring tjugosex
år, som sålunda inledde samtalet.
»Skrifva uppl Det får han väl göra, men att få någon
med sig härifrån, det låter han allt bli», svarade
Åke, mörk i hågen.
Nu öppnades dörren och in i stugan trädde en gammal
gubbe, hvilkens hvita hår och långa skägg, af samma
färg som håret, i förening med den sida rocken,
gåfvo honom mycken likhet med en af medeltidens
munkar. Det var den i hela skärgården väl bekante,
allmänt så kallade Spelare-Sven. Ingen kunde säga,
huru gammal denne man var. Efter utseendet kunde han
väl vara hundraårig, men då man såg honom i hårdt
väder ro eller styra en båt, vandra öfver klipporna,
spänna för en fåle eller dylikt, tycktes han nästan
vara i sin fulla mannakraft. Öfverallt, hvar den gamle
visade sig, mottogs han alltid med skärgårdsbons
vanliga gästfrihet, men det syntes äfven, som om
den gamle, på samma gång han allestädes ingaf den
råa befolkningen stor vördnad, äfven betraktades med
en vidskeplig fruktan. Detta härledde sig derifrån,
att han var hvad allmogen än i dag kallar en »klok
gubbe». Han kunde bota både menniskor och kreatur
samt gifva goda råd. Han hade mången gång äfven
förutspått kommande ting. Då en gång en ovanligt
stark och vildsint halländing med dragen knif, på
en af skärgårdens den tiden så allmänna krogar,
just ämnade sticka och skära omkring sig, hade
Spelare-Sven gått fram till den vilde mannen, fattat
honom om handlofven och sett på honom med den påföljd,
att denne släppt knifven och i största förskräckelse
rusat på dörren. Förr i verlden hade Spelare-Sven
burit sin fiol med sig och ingen kunde spela såsom
han. Numera hände det endast vid midsommartiden, att
han medförde densamma. En egenhet hos Spelare-Sven
var äfven, att han, oaktadt sina hvita hår, ännu ägde
den klaraste och behagligaste röst, man kunde höra,
och högst sällan gästade han något ställe, utan att
föredraga någon af sina vackra, klangfulla folkvisor.
»Guds fred här inne!» helsade den gamle och skakade
hand med mor Kersti, dottern och husbonden, hvilka
alla helsade honom vänligt tillbaka; och den senare
ledde honom med en välvillig, ehuru skygg, blick upp
till en af stolarna. Hanna skyndade sig att se om den
gamle med mat och dryck, hvilket, som det tycktes,
denne var van vid, ty han nickade vänligt åt henne
och sade endast: »Tack, min rara tös!» (Forts.)
och öfver vattnet fastsurrade vicl hvarandra, för
att dervid fastbincla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
