Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkens vexlande öden. R. - Silhouetter. Elam Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
Den krigiska tyska nationen, som obesegrad skakat
det öfvermäktiga romerska rikets grundvalar och
ändtligen till och med störtat denna fruktansvärda
universalmonarki, höjde sig på romerska rikets
ruiner till ett nytt tyskt rike. Men korstågen,
genom hvilka millioner menniskor tillsatte lifvet,
de många krigen inom och utom landet, i synnerhet
uti Italien och med turkarna, samt det tretioåriga
religionskriget försvagade dess makt och inre styrka,
tills fransmännen slutligen söndersplittrade den
tyska riksförfattningens gamla, murkna byggnad
och Tyskland delades i en mängd större och mindre
stater. Redan förut hade främmande slaviska nationer,
hunner, avarer, ungrare, vender och sclaver tidtals
öfversvämmat det tyska området, härjat det och till
och med gjort det skatt-skyldigt. Med hågkomst
af dessa föregåenden, må man icke öfverskatta
varaktigheten af det tyska enhetsverk, hvarpå för
närvarande arbetas.
Gick det väl bättre med det sköna och bördiga
Italien? Detta land, som upptagit Greklands konster
och vetenskaper och så omsorgsfullt vårdat dem, då
kulturen sjönk i Grekland, och som så länge varit
verldens herrskarinna - huru djupt nedstörtades det
icke från sin höjd? Sedan det blifvit under-kufvadt
af germaniska folkstammar, sköfladt och beröfvadt
sina konstprodukter-, sedan dess mest blomstrande
och folkrika städer blifvit förvandlade i aska och
grusade, kunde det aldrig
åter komma till krafter eller upphöja sig till
ett enda, mäktigt rike. Det söndrades i många,
små stater och republiker och blef en lekboll
för främmande nationer, i synnerhet för tyskar,
spanjorer och fransmän. Väl upphöjde sig Rom ännu
en gång i medeltidens dunkla sekler till en andlig
universal-monarki, liksom Tibet genom sin Dalai Lama;
men då Luther uppstod emot det, sönderföll äfven detta
mörksens rike. Först i våra dagar har Italien, liksom
Tyskland, ernått politisk enhet, på hvilkens tryggande
landets patrioter under många svårigheter nu arbeta.
Resultatet af allt detta är, att så länge
menniskoslägtet funnits, har bland folken herrskat
oupphörlig strid om herraväldet. När en nation en tid
blomstrat och svingat sig upp till högst^i höjden
af makt och odling, började den sjunka och blef
slutligen ett rof för andra folkslag, hvilkas makt
och blomstring voro i stigande. Det herrskar således
bland nationerna, liksom ibland enskilda menniskor,
en ständig omvexling af tilltagande och aftagande, af
styrka och af krafternas förfall. Hvarje nation har
sin ungdom, sin manlighet och sin ålderdom. Liksom
den börjar att växa, och tilltaga, förfaller den
äfven åter med åren och dör ändtligen vid tilltagande
ålderdomssvaghet. Derför iakttager man äfven i verlden
en ständig ebb och flod af ljus och mörker, af kultur
och barbari.
R.
vin. .
’u skulle mig älska af hjertat, 5 Om jag vore en
rik bankir
Och du hade sturska lakejer
Och rober af silfverskir.
Du skulle mig älska troget, Om på jorden blott
funnes vi två; Då endast om mig du skulle De hvita
armarna slå.
Jag är ej bankir, och gossar Finnas många på jordens
klot - Och derför ditt gifmilda hjerta Kan sällan en
bön stå emot.
IX.
Jag kan och jag skall dig glömma, Jag skall glömma din
täcka min, Dina helgonförförande ögon Och din kind,
så rosig och fin.
Jag kan och jag skall dig glömma, Vårt möte i
grönskande dal Och sedan min gränslösa lycka –Och
nu mitt tröstlösa qval.
Lilla dal, om du någonsin hägnar En kärlek så varm,
som vår, Mana åter då fram dina blomster Och kläd
dig i grönskande vår!
O, ser jag min fagra fjäril -Så lätt på sin atlasklack
Kringfladdra bland doftande blommor I hvita västar
och frack;
Om också af hennes blickar Hvar enda en är ett
nej, Jag hatar grosshandlar-pionen Och skolans
förgät-mig-ej.
XI.
I skogens mörkaste gömslen, Med klippor och träd
till värn, Der ligger i skygcl för vinden En liten,
spegelblänk tjärn.
Och klippan, som skyddat den lilla I mången stormig
natt, Är stark, fast ful och skroflig - Men skogssjön
är jämn och glatt.
XII.
Du minns vid Sevilla, i lummiga parken, Vid månens
och lampornas blandade sken, Der broscher, stiletter
och ögon blixtra Inunder orangens guldtyngda gren: –
Der såg du den rike, engelske narren. Du minnes
juvelerna - priset var fixt. –Du fick garnityret
och jag fick stiletten, Och han fick ditt eldiga
ögas blixt.
XIII.
Jag stod der borta vid pelarn Och såg din hulda
gestalt Knäböja vid alt ärranden, På stengolfvet,
glatt och kallt.
Du vänder ditt täcka hufvud. ’.’Hon ser mig!»
så jublar min själ; Men du ville blott se efter,
Om klädningen föll sig väl. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
