Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsfruns skyddslingar. Af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Spelare-Sven uppstämde nu med ganska fyllig och
välljudande stämma följande folkvisa:
Gul&r ingen.
Den unge riddar’n gick sig en qväll till sjöastrand,
Ungt är mitt lif,
Der hittar han en guldring i hvitaste sand. Men
vågorna de gå utöfver hafvet.
Och ringen, den han hittar, den var af rödan guld,
Ungt är mitt lif.
Och gömma den han tänkte till fästemön huld. Men
vågorna de gå utöfver hafvet.
Men falska hafsfrun gladde sig då uti sitt sinn’,
Ungt är mitt lif.
"Ty den, som här min skatt, han skall nog hlifva
min". Men vågorna de gå utöfver hafvet.
Och riddaren han sadlar sin springare den grå, Ungt
är mitt lif,
Och rider så bort till sin fostermoders gård. Men
vågorna de gå utöfver hafvet.
"Ack, hören, fostermoder, I gifven mig ett råd,
Ungt är mitt lif,
Jag ämnar mig trolofva i konungens gård." Men vågorna
de gå utöfver hafvet.
"Och hvad som du dig önskar, det kan du vinna nog",
Ungt är mitt lif,
"Men drag ej öfver sjö, vid den tolfmila skog."
Ty vågorna de gå utöfver hafvet.
Och riddaren han red så till kungens stora borg,
Ungt är mitt lif,
Men när som hai^kom dit, så var der en stor sorg. Och
vågorna de gå utöfver hafvet.
Ty jätten Grimme Grymme han redan friat har,
Ungt är mitt lif,
Och injren vågar der stå mot en sådan karl.
’
Men vågorna de gå utöfver hafvet.
Men riddaren blef vred och han drog så ut sin glaf,
Ungt är mitt lif,
Och högg så jättens hufvud från skuldrorna af. Men
vågorna de gå utöfver hafvet.
Se’n lade han guldringen för kungadotterns fot,
Ungt är mitt lif,
Och bad så henne taga den gåfvan emot. Men vågorna
de gå utöfver hafvet.
Och kungens yngsta dotter fick riddaren till brud,
Ungt är mitt lif,
Och gyllne drakeskeppet af kungen till slut. Men
vågorna de gå utöfver hafvet.
Han ta’r sin brud om bord och han seglar till sitt
land, Ungt är mitt lif,
Och skeppet förs af hafsfrun till olyckans strand. Men
vågorna de gå utöfver hafvet.
Der sjunka skepp och brudpar i böljorna blå, Ungt är
mitt lif,
Ty hafsfrun gyllne^ ringen vill åter nu få. Men
vågorna de gå utöfver hafvet.*
Då den gamle slutat, öppnades dörren och en främmande
inträdde. Det var en ung man, omkring tjugofem år
gammal, och klädd med en viss sprättaktig omsorg. På
hufvudet bar han en svart, rundkullig hatt och kring
halsen en grann, röd näsduk.
Den nykomne var traktens lejon, och det sades allmänt,
att han lade ut sina krokar för den vackra Hanna,
men detta förgäfves, ehuru Åke Bryngelson ej såg det
illa, då Bryntes fader och han voro goda vänner och
den förre ansågs ganska förmögen. Den unge mannen
kallades allmänt för Brynte Pinnare och hade fått
detta tillnamn derför, att han aldrig deltog i något
arbete till lands eller sjös eller gjorde någon annan
nytta, än att han skar enepinnar till båtbyggarna i
trakten. Då han var enda barnet, så fick han äfven
för fadern göra hvad han ville, men var listig nog
att uppföra sig väl i hembygden, ehuru han längre
bort hade dåligt rykte om sig. * Denna folkvisa är
så noggrannt som möjligt upptecknad efter
Efter att hafva helsat de innevarande, satte sig
Brynte nära Hanna och började samspråka med henne. Då
hon knappt svarade honom, utan mera tycktes lyssna
till den gamle Sven och underhålla samtalet med denne,
reste sig Brynte förargad samt närmade sig Åke och
satte sig bredvid honom vid bordet. Åke nickade och
sköt en mugg öl till Brynte.
"Det blåser nu igen en rasande storm på hela kusten»,
sade denne och sänkte rösten allt mer och mer. "Det
vore inte illa, om Herreno ville välsigna stranna med
ett tjog vrak igen... Nå, fader Åke, lyckades det i
dag? Fick I något, som lönade mödan?»
»Hm! Huru vet du, att vi fått något? För öfrigt var
det bara vrakved», svarade den tilltalade lågmält.
»Åh, jag vet mer, än mången tror! Men jag kom nu hit
för att säga er, att ett stort fartyg, ser ut som en
holländare, ligger och rider här i stormen, och det
dröjer ej en timme, innan det är vrak. Tänkte som så,
att en liten eld in i bugten skulle inte skada nu,
men snart, ty hör, hur han blåser!» sade Brynte.
En hård stormby skakade husets väggar och körde ned
ett moln af rök ur skorstenen genom spiseln.
»Gud bevare alla sjöfarande i denna natt!» bad mor
Kersti andäktigt, och ett sakta »amen!» hördes från
Svens och qvinnornas läppar.
Eftersatt hafva hviskat med hvarandra ännu några ord,
reste sig Åke och Brynte från bordet, och den senare
hade redan tagit afsked, då ett dundrande ljud skakade
de små rutorna i fönstren. Hastigt fattade Åke sin
sydvest och rusade mot dörren, i det han ropade
åt drängarna: »Kom, pojkar, och tagchvar sitt fång
torrved med!»
Innan Åke kommit ut, lade sig en hand på hans arm. Det
var mor Kerstis. »Åke, Åke», h viskade hon, »om det
kommer några med lif i land, så... allt det I gören
en af edra bröder, det hafven I ock gjort...»
»Tig, qvinna!» ropade Åke, men sansade.sig hastigt,
då hans hustru ej släppte hans arm eller kanhända
mera för den allvarliga blick, som träffade honom
från Spelare-Svens klara ögon.
»Uppehåll mig inte, Kersti, hör du, nu dånar ett
skott igen; kanske vi kunna hjelpa någon stackare»,
sade han högt och i vänligare ton samt gjorde sig
lös från hustruns arm. Det försmädliga leende, som
dock spelade omkring hans mun, då lian gick ut genom
dörren, märktes likväl af Spelare-Sven.
Åter dånade ett nödskott, hvaraf ljudet hördes på
stormens vingar in öfver klippor och skär. Mor Kersti
sände nu de båda pigorna till sängs och kastade
några vedstycken på elden samt framtog en bibel och
satte sig att med half-hög röst läsa deruti. Då hon
efter en stund såg upp, voro Spelare-Sven och Hanna
försvunna. Mor Kersti såg sig omkring och mumlade för
sig sjelf: »Aha! Nu äro de inne i lillekammaren och
läsa eller skrifva, ja, ja! Den der Spelare-Sven,
han är allt kunniger i mycket.» Härefter fortsatte
hon läsningen, tills hon lutade sig mot väggen och
föll i en lätt slummer.
Ute röt stormen i hejdlöst raseri och mörka moln
jagade hvarandra öfver det dunkla himlahvalfvet. Det
regnade icke, men det oaktadt yrde vattnet tätt nog
i luften utanför Åke Bryngelsons hus. Det var stänk
från hafvet, som af stormen fördes öfver bergen och
slog ned på fälten.
Öfver det lilla sundet mellan Hjertö och land, i lä
för den tjutande vinden, roddes en båt från stranden
till ön. I båten sutto en karl och en qvinna. Karlen
rodde och den senare var insvept i en stor, hvit
yllesjal. Då de kommit till land, gick qvinnan först
ur båten, och då karlen fäst dess fånglina kring
en sten, gingo de upp på ön. Den hvita qvinnan, som
fullständigt liknade ett spöke, gick förut på en af
mörkret dold gångstig med en säkerhet, som visade,
att hon var fullkomligt bekant med trakten. De togo
vägen norr ut på ön. Efter en stunds vandring stannade
qvinnan och vände sig till sin följeslagare, sägande:
»Sven!» Plötsligt tystnade dock Hanna - det var hon -
förvånad, ty i stället för den som den för författaren
sjungits.
19*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
