Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsfruns skyddslingar. Af Aldebaran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
lille, krokige Spelare-Sven, som hon haft i
sitt följe, tyckte hon sig se en man af minst tre
alnars längd, smärt och rak som hennes fader. Detta
varade blott ett ögonblick, ty i det nästa fann hon
Spelare-Sven i sin vanliga skepnad vid sin sida.
»Det der skenet», sade denne, i det han såg en
ljusning norr ut på öns udde afteckna sig mot de
mörka skyarna, »kan lätt vilseleda en seglare, och
Gud gifve det ej vore anlagdt derför!»
»Yi skola släcka det, Sven», sade Hanna med bestämd
röst. »Jag har länge anat detta, men om det också
skulle gälla mitt lif, så ...»
»Tyst, mitt barn! Låt mig gå fram och göra det. Minns
du, att då du nästan tvingade mig att följa dig,
så var det med löfte, att du bestämdt ej skulle visa
dig . . .»
»Följ mig!» afbröt Hanna och ilade upp på klippan,
åtföljd af Sven. Knappt hade Hanna, som var några
få steg före Spelare-Sven, framträdt i den af ett
litet flammande torrvedsbål upplysta kretsen, förr
än hon sträckte fram båda händerna och uppgaf ett
smärtsamt skrik.
»Ja, om vi nå’nsin komma dit», sade Åke med otålighet.
Snart voro de framme, och under det drängarna gjorde
fast båten samt buro upp sakerna, sprungo Åke och
Brynte Pinnare upp på de kala klipporna. Strax
efter deras ditkomst smällde å nyo ett kanonskott
och blixten visade dem, att fartyget redan var
inne bland grunden. Yinden hade nu kastat sig på
vest-nord-vest och blåste med en styrka, som ingen
annan än en välbefaren sjöman eller en skärgårdsbo,
som vintertiden vistats på dessa klippor, kan göra
sig en föreställning om. Nästan som en åska, blandad
med skrik och tjut, lät det i den mörka luften,
och att beskrifva hafvets dån och vrålande, är ej
möjligt. Höga, mörka berg af vatten vräktes mot de
svarta klipporna, bröto sig der, drogo sig tillbaka,
girigt slickande de kala hällarna, reste sig åter
skyhöga, och rusade å nyo framåt för att krossas. De
splittrades, fräste och yrde upp i hvita, spöklika
vålnader af hvirflande skum, hvilka, liksom slöjor
bortförda af stormen, flydde öfver bergstopparna,
in i dalar och sund. Snart voro drängarna uppe,
Bron öfver Lagaån i Wernamo.
(Teckning af C. S. Hallbeck; se uppsatsen sid. 145.)
Från sin bostad hade emellertid Åke Bryngelson,
åtföljd af Brynte och sina drängar, rusat in i en
bod, hvarest de senare, på sin husbondes befallning,
försett sig med så kallad torrved samt yxor, tåg
och båtshakar. Med skyndsamma steg hastade nu de sju
männen ned åt den vid hafvet belägna båthamnen. Snart
jar en båt klar. När den var ett stycke ut i sjön,
ropade Åke:
»Hvar fan är Tolle? Den fördömde slyngeln har smitit
undan igen. Såg I honom inte vid båten? - Nå, vill
ingen svara?»
- »Han var strax efter mig i giljan*», svarade
Brynte. »Jag tyckte, att det lät som om han fallit
i kull en gång nära båtarna, men jag hann ej att se
efter honom.»
»Jag träffar väl honom», mumlade Åke och tillade högt:
»Hal ut och ro allt hvad tygen hålla, gossar! Det
går svår sjö der ute mot här inne i hålet.»
»Han blåser så vattnet yr», sade Brynte. »Lägger I
till inom Norrudden?»
* Hålväg (bohuslänska).
och sedan Åke utsett en liten höjd, framför en
låg, i hafvet utskjutande stenrefvel, befalldes
de att göra upp eld der. Snart flammade en liten
stockeld, som, underhållen af blåsten och den kådiga
veden, klart belyste den lilla platsen mellan
de nedstupande klipporna, hvarest kullerstenar
bildade en lång-sluttande strand till ett i lovart
derom liggande mindre skär. Äter ljödo skott ifrån
fartyget, men denna gång det ena efter det andra,
och af blixtarna kunde man se, att de kommo allt
närmare. Plötsligen syntes skeppet likt ett mörkt moln
tätt vid skäret. Två af dess master voro kapade-,
det hade säkerligen försökt att ankra, men dess
trossar hade sprungit. Högt lyftades dess tunga
massa på en hög, blygrå våg, det kastades framåt,
ett doft brakande, hvars återljud rullade mellan
klipporna, hördes i förening med ett mångstämmigt,
ångestfullt skrik. Dess qvarstående mast gick öfver
bord, det hade tornat på klippan. Nu upptornade
sig en förfärlig våg bakom det olyckliga fartyget,
den närmade sig med rysansvärd hastighet, böjde sig
i närheten af vraket öfver detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
